livsmedelsstrategi

Det handlar om pengar
Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Ljuset kommer från norr!
Ljuset kommer från norr! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga. Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!

 

 

 

 

Nya matupproret
Nya matupproret 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag och Gunnar Rundgren skriver i en debattartikel i dagens Näringsliv/Svenska Dagbladet om att regeringen borde satsa på att stödja alla de krafter som vill förändra dagens matproduktion i stället för att fortsätta i gamla hjulspår. Dagens jordbrukspolitik ger vare sig levande landsbygd, ett livskraftigt lantbruk eller en juste producerad mat. Det är dags att tänka om.

 

Här är artikeln:

”Ge nya matupproret kraftfullt politiskt stöd”

Det pågår ett matuppror där alltfler människor söker nya vägar för att äta bra mat. Gårdsbutiker, andelsjordbruk, stadsodling och småskaligt mathantverk är några exempel på företeelser som växer. Regeringen verkar dock vilja fortsätta med en matpolitik som stöder en helt motsatt utveckling, skriver debattörerna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

En växande skara människor väljer att handla mat direkt från bonden eller den lilla mathantverkaren och det finns nu cirka 1 200 gårdsbutiker i Sverige. Även andra typer av direktförsäljning till konsument sprider sig snabbt. Mest långt­gående är andelsjordbruk, där konsumenter och jordbrukare går samman för att odla eller föda upp sin egen mat tillsammans. I de populära stadsodlingarna väljer man att smälta samman rollerna som producent och konsument. Under de senaste åren har det startats en rad nya småskaliga mejerier, charkuterier, bryggerier och bagerier. Försäljningen av ekologisk mat fortsätter öka och uppgår nu till drygt 7 procent av den totala livsmedelsförsäljningen. Intres­set för maten tar sig också uttryck i att folk avstår från livsmedel med tillsatser eller annat de anser vara onyttigt och vegetarisk mat ökar motiverad av etik, hälsa och miljöhänsyn.Även inom den offentliga sektorn pågår en stor förändring. Staten, landsting och kommuner har satt mål för att köpa in viss andel ekologisk mat. Den tidigare utvecklingen av centrallagad portionsmat för skolor och vårdinrättningar håller stegvis på att vridas tillbaka. Kreativiteten flödar för att hitta sätt att runda upphandlingsregler för att kunna köpa in lokal mat. Vissa kommuner startar också egna jordbruk för landskapsvård och för att få fram lokal mat av god kvalitet. Allt detta är på ett eller annat sätt ett uttryck för en önskan om en annan mat och ett annat jordbruk.

Utvecklingen drivs främst av de olika människor som antingen bygger upp dessa olika alternativ eller frågar efter dem. Men det är inte främst konsumenterna som bestämmer hur jordbruket bedrivs och hur maten produceras. Det är inte konsumenterna som har bett bönderna att använda konstgödsel, ­kemiska bekämpningsmedel eller bygga kyckling­stallar för hundratusentals djur. Ett fåtal stora livsmedelsföretag, snabbmats- och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra konsumtionen till ­industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, i stället för råvaror som vi lagar hemma.

Det är främst industrin, politiken och den ständigt ökande konkurrensen som bestämmer vilken teknik och produktionssätt som jordbrukarna kommer att använda. Det har lett till att antalet mjölkgårdar nu är en hundradel så många som för åttiofem år sedan, att landskapet växer igen, att kväve och fosfor övergöder vattendrag och att många växter, insekter och fåglar minskar starkt. Den kraftigt minskande bio­logiska mångfalden leder samtidigt till en mindre gastronomisk mångfald, där allt färre djurraser och växtsorter står för huvuddelen av maten. Sårbarheten i livsmedelssystemet är mycket stor och vi saknar helt krisberedskap på livsmedelsområdet.

Konsumentmakten fungerar som en bekväm ursäkt för politikerna att inte fatta beslut. Av någon anledning anses det inte viktigt vilken mat vi äter, hur våra djur och vår planet sköts om, hur landskapet formas och vilket jordbruk som bedrivs.

Inom kort ska regeringen presentera sin nationella livsmedelsstrategi, den politik som ska forma vårt jordbruk och vår mat under de kommande åren. Mycket tyder på att regeringen kommer att fortsätta i tidigare politiska hjulspår och betona internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling med allt färre och större gårdar med ensidigare produktion. Regeringen verkar inte inse att den förda politiken leder till en matproduktion som många människor inte vill ha.

Matupproret pågår till stor del utanför de etablerade kanalerna, utanför Coop, Icas, Axfoods köplador, utanför Findus, Dafgårds och Arlas fabriker. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht verkar främst ta intryck av aktörerna inom livsmedelskedjan. Lantbrukets största intresseorganisation, LRF, vill helst ta bort alla regler för miljö och djurskydd som går utöver EU-nivån. Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist anser att miljöfrågorna inte har i livs­medels­strategin att göra och sade i februari: ”Inget ont om att värna om djur och natur men det har ­ganska lite att göra med hur man ska utveckla en livskraftig livsmedelsindustri i det här landet.”

I stället borde strategin bejaka det nya matupproret och ge det ett kraftfullt politiskt stöd. Framtiden för det svenska jordbruket och maten finns i att producera god, säker och etisk mat, skydda miljön, vårda matjord, vatten och landskap och se till att de som arbetar har bra arbetsförhållanden.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare

Gunnar Rundgren

jordbrukare, konsult och författare

 

 

Att kunna men inte vilja
Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket
Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Debattartikel skriven tillsammans med Gunnar Rundgren, publicerad Land Lantbruk

God och hälsosam mat, biobränsle och andra råvaror, vård av natur, artrikedom och kulturlandskap och en pulsåder för ett levande landskap. Det finns många förväntningar på jordbruket, men det märks inte i debatten som mer handlar om medel i form av regler och skatter, än om mål.

Därför behövs det ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Statens klåfingrighet och konsumenternas ”tyckande”, är något som irriterar många lantbrukare och med viss rätta. Som ett mer aptitretande alternativ framhålls ibland lantbruk som styrs av marknadens villkor. Lantbrukarna tilltalas av att slippa den statliga kontrollen och övriga samhället har inget emot att besparas miljardbelopp i lantbruksbidrag, men detta är inget realistiskt alternativ. Jordbruket gör alltför stor samhällsnytta och är en viktig del i landets infrastruktur och kan därför inte överlåtas till marknaden.

Det saknas idag en jordbrukspolitisk vilja, men det är ett historiskt undantag. Större delen av 1900-talet präglades av en mycket aktiv jordbrukspolitik. Socialdemokraternas krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) la grunden till en starkt reglerad jordbrukspolitik. Överenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick igenom sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man gick med på att stötta lantbruket.

Målet var att jordbrukets folk skulle ha samma levnadsstandard som arbetarna i städerna, men småbönderna kunde inte hänga med i löneutvecklingen och dessutom ansågs maten från de små gårdarna för dyr. Detta var drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut som startade strukturrationaliseringen mot allt större gårdar som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Ökad produktion och statliga prisgarantier skulle öka böndernas inkomster och göra Sverige självförsörjande på mat om det återigen blev krig.

I slutet av 1980-talet hade böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt, samtidigt som stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjort att allmänhetens förtroende för lantbruket var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Avregleringen blev kortvarig då Sverige sökte EU- medlemskap och fick en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den tidigare.

Nu tjugo år senare är den politiska viljan otydlig. Trots avsevärda belopp till lantbrukarkåren för miljövård och förvaltning av landskap och kulturarv, ger inte den nuvarande politiken de resultat som allmänheten efterfrågar. Det är också tydligt att marknaden, med sitt fokus på konkurrens och pris, inte klarar av att kombinera jordbrukets alla roller, inte minst för att det leder till utslagning av lantbruket i hela bygder.

Jordbruket har en huvudroll i en grön omställning av vårt samhälle och är inte bara viktig för landsbygdsutvecklingen utan även för stadens framtid. För att möta alla kommande utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det bör bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Bönderna behöver återigen se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också acceptera samhällets rätt att ha synpunkter på detta. Till att börja med behöver vi på allvar diskutera vilka mål vi har med det svenska jordbruket, i stället för detaljer kring hur konkurrenskraften ska stärkas. Att fastna i medlen när vi inte har bestämt målen, kommer inte vara till nytta för vare sig jordbruket eller övriga samhället.