Att skrika åt en ko

Att skrika åt en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Alla föräldrar vet att det inte är så pedagogiskt att stå och skrika åt en femåring. Rätt många av oss har gjort det ändå. Det är förmodligen ännu mindre konstruktivt att stå och skälla på en ko. Nu har jag gjort det också.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Samtidigt som det skrivs och hålls föredrag, håller våra fyra vuxna kor på att kalva. Igår fick vi vår sista kalv för säsongen. För oss som är nybörjare som koskötare är det en stor grej, men jag märker på kommentarerna från betydligt mer erfarna bönder att även de blir mjuka i sina hjärtan när det gäller kalvning, trots att de har upplevt detta så många gånger.

För det mesta går allting bra när korna kalvar, men inte alltid. Även kor kan få besvärliga förlossningar, ha svårt att få diandet att funka, bli hormonstörda som gör att de struntar i kalven eller blir aggressiva mot människor. Men denna vår har allt gått bra, även för vår kviga. Kalvarna är fina, starka och fulla av liv. Ungdjuren är duktiga hjälpredor på olika sätt och korna är utmärkta mammor. Tills i går kväll.

När jag gör min vanliga runda på kvällen i vinterhagen ligger alla djuren inne och myser i stallet, utom en, Bortas kalv som föddes för några dagar sedan, är inte där. Han ligger ensam i skogsbrynet, 150 meter från stallet. Jag blir rasande. Bara för någon vecka sedan såg jag lodjursspår och även om det säkert ska mycket till för att ett lodjur ska hinna ta kalven innan någon ko har ryckt ut, så känns det ändå riskabelt.

Borta är speciell. Hon är en mycket intelligent ko, men hon är samtidigt vår mest skygga, som går sin egen väg och gärna befinner sig lite utanför gruppen. Därav hennes namn. Vi har lyckats tämja de övriga korna som var lite halvvilda när vi köpte dem och även Borta har blivit mycket tamare, men hona är fortfarande den i gruppen som har starkast integritet. Numera så får vi ”hälsa” på henne genom att röra lätt vid hennes nos och hon vågar även ta äppelbitar och andra godsaker direkt ur handen, men sedan är det stopp. Borta vill absolut inte bli klappad och när de andra korna står i kö för att bli borstade, flyttar Borta på sig bara man visar henne ryktskrapan.

Borta är också den ko som har starkast instinkt att vilja gömma sin kalv för oss. Hon är på inget sätt aggressiv, men hon är den som vakar mest över sin kalv och gärna drar iväg med den så fort vi närmar oss. Det är bra egenskaper, men samtidigt lite besvärligt för oss koskötare. Förra året kämpade vi nästan en vecka för att få i de gula plastbrickorna i kalvens öron. Den här gången kunde vi märka kalven dagen efter födseln, så det har blivit mycket bättre.

Igår kväll tror jag först att alla djuren ligger i stallet, ända tills jag börjar gå därifrån och Borta plötsligt galopperar ut. Då förstår jag. Hon har placerat sin kalv ute i skogsbrynet och reagerar nu för att hon tror att jag är på väg dit. Jag blir som sagt tvärarg och kliver skällande och arg efter Borta. Sedan föser jag henne och kalven i ficklampans sken mot stallet. Framför stallet stannar jag jag och reflekterar över det faktum att jag står i mörkret och skäller ut en ko. Jag vet att Borta förstår att jag är arg på henne och jag är ganska säker på att hon förstår att jag tycker att hon och kalven ska vara i stallet, för Borta har visat flera gånger tidigare att hon begriper vad den där människan menar. Men jag är inte alls säker på att Borta kommer att bry sig om vad jag tycker. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon kommer att gå tillbaka med kalven till skogsbrynet igen, när jag väl har klivit in. Och jag tänker inte tillbringa hela natten ute, skällandes på en ko. Det är inte kallt och ska den nu bli lodjursmat så får den väl bli det, tänker jag, fortfarande ångande av ilska, när jag går mot huset.

När Gunnar gör morgonrundan i morse, rapporterar han att både Borta och kalven har sovit i stallet.

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
2 comments
  • Anders Bergman

    Härlig igenkänning! Efter att ha levt med kor i 52 år nu (med ett litet avbrott som make till en textillärarstudent i Uppsalatrakten några år på 90-talet) så har jag skällt ut ett antal av våra 4benta vänner. Det händer dock mer och mer sällan. Men varje vår får jag alltid traska flera varv runt nån hage (utanför stängslet) där en daggammal kalv gömt sig, och mamman går innanför haget och visslar helt ”oförstående”…

  • Helena på Elfvabjer

    Fin text om en fin upplevelse! Ja, kor är smarta! Är efter 14 år med kor helt övertygad om deras intelligens och humor. Såklart förstår hon vad du säger. Och ifall du även berättade för henne om lodjursspåren, är jag säker på att det var detta som övertygade henne att kalven skulle vara inne i ligghallen <3

Leave a Reply

Your email address will not be published.