Close
Enter your
text here

Uncategorized

Snillen spekulerar
 Snillen spekulerar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Samtidigt som Coop går ut och uppmanar sina kunder att köpa mindre kött, kommer KF, Kooperativa Förbundet, ut med en rapport där man oroar sig över bristen på svenskt och ekologiskt kött. Den ena handen vet inte vad den andra gör, eller rättare sagt, dialogen mellan Coop och dess huvudägare verkar lite bristfällig.

KF är inte alls med på Coops tåg när det gäller att propagera för att vi ska äta mindre kött, tvärtom. I sin rapport ”Konkurrensen i den svenska livsmedelsbranschen” som tittar på nöt, gris och kyckling, kommer man i stället fram till att det råder brist på svenskt kött och att det här begränsar konsumentens inflytande och valmöjligheter. Därför föreslår man en rad olika insatser för att höja produktionen av svenskt kött. Det är alltså helt andra tongångar än i Coops PR-kampanj.

Tyvärr inger dock själva rapporten känslan av att många äro kallade, men få äro utvalda, det vill säga det finns många som vill försöka sig på analyser om jordbruket och matmarknaden utan att egentligen ha någon djupare insikt om branschen. KFs rapport, gjord av ekonomiska konsultfirman PWC, är ytterligare ett sådant exempel. Rapporten konstaterar som sagt att det är brist på den sortens kött som svenska konsumenter efterfrågar i alla tre köttslagen, nämligen svenskt och gärna ekologiskt kött. Även om man nämner att lönsamheten har varit dålig för mjölk- och köttbönderna, är det framför allt koncentrationen inom slakten som pekas ut som det stora problemet. Man kan tycka mycket om slakten men att detta skulle vara huvudorsaken till bristen på svenskt kött och inte den dåliga lönsamheten och priskonkurrensen från utländskt kött, är en väldigt märklig slutsats. Särskilt som slakteriföretagen snarare har blivit fler än färre under de senaste 20 åren. Scan har ju bland annat förlorat sin tidigare nästan monopolliknande ställning.

Bland förslagen nämner man visserligen att lönsamheten i primärledet behöver förbättras, men det man verkligen trycker på i olika varianter är att märkningen av kött och charkvaror måste bli bättre så att konsumenten kan göra aktiva val. Men vänta hur var det nu, var det inte brist på svenskt kött? Är det inte så att svenska konsumenter redan gör sina aktiva val?

Men det finns en sak som är riktigt positivt bland förslagen, nämligen att dagligvaruhandeln bör använda sina egna märkesvaror för att stärka de svenska köttbönderna. Med andra ord, att slut importera kött och köttråvara korvar, pastejer, färdigmat med mera under de ägna varumärkena. Se där, ett förslag som verkligen skulle spela roll, men hur sannolikt är det att få med sig inte vara sitt egna Coop utan även de andra butikskedjorna på en sådan satsning? För skälet till att butikskedjorna importerar kött i olika form är ju inte att de är ”tvingade”, vilket rapporten antyder, utan för att de helt enkelt vill ha billigare kött och en prispress neråt.

Nej, det här är inte någon tung analys av sakernas tillstånd inom animalieproduktionen eller köttmarknaden, men det råder inget tvivel om att KF verkar tycka att svenska animalieproduktion är viktigt att värna om. Nu återstår det att se om man även kan övertyga sin egen butikskedja om detta.

Kappvändarna
 Kappvändarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att ”man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: ”Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i hållbarhetsfluff är är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten, i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen ”Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött? Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– ”35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan. Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså inte hela bilden.

– ”10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

”6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.

 

 

 

 

Det handlar om pengar
 Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Att kunna men inte vilja
 Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.

Jepp, det ÄR komplicerat!
 Jepp, det ÄR komplicerat! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Rötmånadsdiskussionen om eko eller inte eko, först i DN Debatt och som sedan fortsatt i Expressen är inte bara intellektuella lågvattenmärken, utan visar också på vår starka längtan efter förenkling intill dumhetens gräns.

Lantbruk och matproduktion är tyvärr komplicerade verksamheter och när vi börjar prata om miljö, klimatpåverkan och hållbart, blir det ännu mer komplicerat. Det handlar trots allt om biologiska system där det inte bara är att skruva på en knapp eller två.

Tara Garnett är en forskare som just vill betona komplexiteten och peka på vilken roll som våra värderingar och synsätt spelar för vilken lösning vi väljer att tro på som ”hållbar”, något som även gäller för forskarna själva. Hon har även visat att det kan vara betydligt svårare att avgöra olika livsmedels klimatpåverkan, inte minst nötköttets, än vad som tidigare påståtts. Jag lovade att återkomma om Garnett när jag skrev mina tidigare texter om kött och klimat. Det tappade jag bort på grund av för mycket annat arbete, men nu finns det all anledning att återkomma.

Texten är lång, så håll i er! Den har publicerats White Paper som är utmärkt tidning för dig som vill läsa lite tyngre texter om gastronomi.

Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen.

Hållbarhet var ett ord som återkom många gånger under White Guides kroggala i våras. Om vi hade skrapat lite på ytan hade det snart blivit tydligt att vad som är hållbart för den ene, är något helt annat för den andre. På samma sätt förhåller det sig inom forskarvärlden. Med jämna mellanrum utbryter det rena rama ordkrigen. Ett exempel är den sedan 20 år pågående striden om ekologiskt lantbruk mellan två forskargrupper på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett annan het debatt handlar om genteknik och med jämna mellanrum ifrågasätts konsumtionen av vissa livsmedel som exempelvis kött, palmolja, mandlar, mjölk och soja. Bakom debatterna finns en global oro över omur jordens begränsade tillgångar kommer räcka för en växande befolkning som dessutom vill äta allt mer resurskrävande mat. Eller som Tara Garnett på Oxford Universitet i Storbritannien inleder en av sina vetenskapliga artiklar: ”The food ’problem’ has become a global obsession.”

Tara Garnett studerar matens klimatpåverkan och hur man kan minska den, men hon tittar inte enbart på klimatet utan även på vilka etiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som olika åtgärder kan tänkas få. En röd tråd i hennes vetenskapliga artiklar är att se på frågan ur olika vinklar och att även visa på komplexiteten i vårt matsystem. Hon har startat och driver forskningsnätverket FCRN, Food Climate Research Network.

Tara Garnett anser att det är främst tre synsätt som märks i debatten om ett hållbart matsystem och det gör också att vi får tre olika sätt att definiera problemen och lösningarna. Bakom finns värderingar som styr hur vi ser på teknikens roll, vårt förhållande till djur och natur och vad vi egentligen menar med ett ”gott” liv.

 

Producera mer och effektivare: Det här är just nu den dominerande åsikten som hävdar att det stora problemet är brist på mat. Därför måste vi producera mer mat, mer effektivt, men med mindre påverkan på miljön. Det här förhållningssättet har stort förtroende för att marknaden och ny teknik inte bara kommer ge alla människor en hög materiell levnadsstandard utan även mindre miljöbelastning. Ekologiskt lantbruk är inte intressant, här förordas istället ”sustainable intensification” (hållbar intensifiering) och ”precisionsjordbruk”, vilket innebär att optimera användningen av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och andra insatsmedel. Djuren ska med hjälp av avel, foder, skötsel osv också bli mer effektiva och producera mer mat snabbare för att minska utsläppen av växthusgaser per kilo animalier. Här finns också idén om att ett intensivt jordbruk gynnar den biologiska mångfalden mer än ett extensivt lantbruk, därför att intensiteten gör det möjligt att sätta av mer mark till naturvårdsområden. Natur och lantbruk är två saker som ska skötas separat. Vanliga representanter för dessa åsikter är konventionella lantbrukare och livsmedelsföretag samt företag som säljer insatsmedel till lantbruket.

Minska efterfrågan: Problemet är inte att det finns för lite mat, utan att vi äter fel sorts mat, livsmedel som vare sig är bra för miljön, hälsan, livsmedelssäkerheten eller för djuren. Fokus ligger därför på att förändra matkonsumtionen, framför allt att minska kött och mejeriprodukter som man tycker är sämst. Ju färre djur, desto mindre problem med djurvälfärden och dessutom frigörs mark som i stället för att föda djur, kan föda människor eller användas för biobränslen eller som kolsänka. Precis som den intensiva linjen så anser man att lantbruket och naturen inte ska blandas ihop. Naturen ska vara vild och människan ska inte lägga sig i vad som sker där, eftersom människan och mänsklig aktivitet skadar naturen. Bakom det här synsättet kan man hitta en del djurrätts- och miljöorganisationer.

Förändra matsystemet: Problemet är inte brist på mat eller enskilda livsmedel utan ett orättvist och felaktigt matsystem. Därför vill man förändra makten över maten och ifrågasätter ofta dominansen från de stora globala företagen. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. På samma sätt är man ofta kritisk mot genteknik eftersom man anser att det flyttar makten över utsädet från bonden till stora företag. I stället vill man stärka lokal produktion, småbönder och ekologiskt lantbruk. Människan ses som en del av naturen och ska därför bedriva jordbruk på ett sätt som stöder de naturliga processerna. Detsamma gäller människans förhållande till djuren, ett gott liv för djuren är en förutsättning för ett gott liv för människan och hennes försörjning. Bakom detta synsätt finns en del biståndsorganisationer och alternativa bonde- och matrörelser.

Tara Garnett påpekar att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Personligen tycker jag att de två första kategorierna till viss del föder varandra, vilket inte minst märks i anti-kött-debatten. Det intensiva synsättet passar ihop med den grupp veganer som vill ha mindre djur i lantbruket. Båda lägren delar åsikten att den nytta som djuren gör i ett kretsloppsbaserat jordbruk, kan ersättas med konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och teknik.

– Vilka reaktioner får du när du säger att även dina vetenskapliga kollegor styrs av värderingar?

– En del tycker att det är intressant, andra blir mer provocerade. Jag tror att forskare som arbetar inom det humanistiska området är mer bekväma med detta synsätt än naturvetenskapliga forskare som inte alls är vana vid resonemanget.

– Du ifrågasätter på ett sätt det vetenskapliga i vetenskapen?

– Vetenskapen är extremt viktig, allt jag försöker säga är att vi behöver förstå kontexten som omger forskningsresultaten, vilka parametrar som ingår och vilka som är utelämnade för att förstå varför man dragit de slutsatser som man har gjort.

Hon menar också att vetenskapsmän ibland gömmer sig bakom sin roll, att man ”enbart bedriver forskning”, men samtidigt är fullt medveten om att politikerna använder sig av resultaten. Då blir det extra viktigt med tydlighet för att undvika att forskning bedrivs utifrån dolda agendor.

Tara Garnett betonar vikten av att försöka väga in många olika aspekter och att se på saken ur olika perspektiv. Hon vägrar att förenkla, helt enkelt för att matsystemet är allt annat än enkelt.

Låt mig ta ett exempel: Det vanligaste sättet att räkna ut hur stor klimatpåverkan ett livsmedel har, är att räkna ut växthusgaser per kilo vara. Men Tara Garnett räknar också på växthusgaser per kilo fett, protein eller enskilda näringsämnen som järn, kalcium eller omega-3 och ser då att bilden ändrar sig.

Hon är kritisk till livscykelanalysen, LCA, som är den metod som idag är vanligast för att räkna ut matens klimat- och miljöpåverkanm eftersom hon anser den för snäv. Exempelvis utgår livscykelanalyser från livsmedlets klimatpåverkan enbart i lantbruket, men i Storbritannien sker hela 60 procent av växthusgasutsläppen utanför gården[1], i form av livsmedelsförädling, transport, förpackning, handel, restaurang, matlagning i hemmen osv. Det här innebär att det också spelar roll hur och var maten förädlas, tillagas och transporteras, inte bara vad som sker på gården. Ett kilo morötter har betydligt lägre klimatpåverkan än ett kilo mjölk, men om vi gör puré av morötterna, då har klimatpåverkan blivit större än mjölkpaketets.

Tara Garnett menar att livscykelanalysen framför allt gynnar perspektivet ”mer mat, mer effektivt” eftersom den ofta används för att jämföra vilket livsmedel som är mest ”effektivt”, men då oftast väldigt snävt. Allra sämst passar metoden med perspektivet ”förändra matsystemet”, eftersom den oftast enbart kan mäta en sak åt gången och har svårt för systemanalys.

Ett tydligt exempel på livscykelanalysens snävhet är när forskare på Chalmers kommer till slutsatsen att vi kan äta 120 kilo animalier per person och år, varav drygt hälften från kyckling (ofattbara 67 kilo per person och år) och ändå klara klimatmålet. Trots att det handlar om en intensiv och resurskrävande animalieproduktion som kräver stora mängder spannmål och soja och där det kan finnas etiska, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att ta hänsyn till, finns inte detta med i beräkningen.

Innan livscykelanalysen slog igenom på bred front, talades det mycket om food miles, både i Storbritannien och i Sverige. Journalister skrev upprörda artiklar om hur våra matkassar hade åkt på jordenruntresa innan de hamnade i våra kök. Livscykelanalysen tog nästan död på den diskussionen då den kunde visa att transporter inte är något problem. I stället lyftes animalieproduktionen fram som den riktigt stora boven. Tara Garnett anser också att animalierna är resurskrävande och har stor påverkan, men menar samtidigt att transporterna kommer för billigt undan. Skulle man räkna in all den infrastruktur som krävs i form av vägar, järnvägar, contrainrar, emballage samt hela kylkedjan från producent till konsument med mera, då skulle transporterna väga betydligt tyngre.

Tara Garnett anser att vi behöver mer forskning och lära oss räkna på nya sätt där vi försöker ta hänsyn till fler aspekter och även att forskningen tydligare redovisar vilka värderingar som ligger bakom. Men vi måste också alla börja diskutera vad vi egentligen menar med hållbarhet och ett gott liv.
– Vi behöver ha en öppen diskussion om vad som verkligen är viktigt för oss människor. För utan den diskussionen så riskerar vi att fortsätta utveckla politik som kanske inte alls ger oss det vi vill ha.

– På senare tid är det framför allt större företag i livsmedelskedjan och politiska tjänstemän i Bryssel som har satt agendan för matpolitiken. Är lösningen att engagera fler i diskussionen, även konsumenterna?

– Ja absolut! Vi måste involvera människor av alla slag, men främst som medborgare och inte bara i rollen som konsumenter. Som konsumenter tänker vi – what´s in it for me, men som medborgare tänker vi – what´s in it for us? Och det är en oerhört viktig skillnad.

– Diskussionerna om vad som är en hållbar matproduktion verkar pågå i ett annat solsystem än det som verkligen driver livsmedelssystemets utveckling, nämligen den allt mer globaliserade kommersialiseringen av maten. Hur ska detta kopplas ihop?

– DET är den riktigt stora utmaningen. Ekonomin betraktas som en helig lag, trots att det är en mänsklig konstruktion.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

(Som tillhör den tredje kategorin, de som vill förändra matsystemet.)

 

Mer av Tara:

“Three perspectives on sustainable food security: efficiency, demand restraint, food system transformation. What role for life cycle assessment?”

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0959652613005064

http://fcrn.org.uk/

[1] Finns inga aktuella siffror för Sverige men troligen ligger cirka 50 procent av påverkan utanför gården, då Storbritannien har en större andel färdigmat.