Close
Enter your
text here

Uncategorized

Harmoniskt på landet?
 Harmoniskt på landet? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

En redaktör ringer och frågar hur det är ”här på landet”, om man blir mer harmonisk och mindre stressad? Mer i samklang med naturen? Just när hon ringer så befinner jag mig väldigt långt från harmoni och mindfulness, i stället är hjärnan fylld av allt som måste göras NU, NU NU! Om jag tycker att våren och försommaren var lite körig när jag bodde i stan, så är det inget mot livet på landet.

Men egentligen är denna bloggtext bara en enda lång ursäkt för att jag inte har bloggat på ett bra tag. Jag har helt enkelt varit upptagen med livet utanför bloggen och när jag inte har varit det, så har jag helt enkelt varit för trött. Förutom att det har varit full fart i växthus och trädgårdsland med sådd, plantering, ogräsrensning och jordbearbetning, så håller vi också på att förvandla 10 hektar slyskogsträsk till strandängar, jag och Gunnar Rundgren. Ja vi gör det inte helt på egen hand utan har även lejt in skogsföretag, men rätt mycket röjsåg och motorsåg har vi ägnat oss åt. Liksom att dra ris och elda ris. Och nu är det snart dags att börja sätta upp stängsel för senast i slutet av juli ska korna vara på plats, låne-korna från Åloppe som ska se till att hålla slyn stången.

Det blir fantastiskt vackert, men det är ett omfattande jobb. Och dessutom har man sitt vanliga jobb att sköta, det där skrivandet och pratande som gör att man drar in sina pengar. Jag har haft förmånen att få resa både till Mongoliet och till Härjedalen för att lära mig mera om nomadkulturer. Fantastisk möjlighet förstås, men som sagt, så mycket tid och framför allt, ork, till bloggande har det inte varit.

Blir det bot och bättring nu då? Tveksamt. Sommaren kommer fortsätta vara fylld av arbete, men säkert blir det lite ryckvis bloggande också, ämnen saknas som bekant inte, framför allt när livsmedelsstrategin snart ska lanseras.

Harmoniskt och lugnt på landet? Nej, skulle inte riktigt tro det. Men å andra sidan är det ganska skoj! Harmoni är för övrigt överskattat. Det blir inte särskilt mycket gjort då.

 

 

KvartalsFindus
 KvartalsFindus 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles nyss var den gröna, frysta ärtan från Findus den bästa i hela världen. Det var där, längs den 56e breddgraden som de odlingsmässiga förutsättningarna påstods vara som bäst. I kvartalsekonomin väger dock sådant lätt. Nu ligger Bjuv helt enkelt för långt från övriga Europa.

Det verkar som om det återigen är Findus som ska ge oss en lektion i vad den globaliserade matproduktionen innebär. Förra gången var det hästlasagnen som avslöjade att trots företagets försäkran om att arbeta med ”utvalda råvaror”, så hade man ingen som helst koll på innehållet. En fabrik i Luxemburg tillverkade lasagne åt halva Europas varumärken och jobbade enligt samma princip som alla andra industrier, att köpa in lasagnens delar från den underleverantör som var billigast för stunden. Det råkade vara ett parti hästkött från ett holländskt skojarföretag. Denna gång har 450 anställda i Bjuv och cirka 500 lantbrukare fått lära sig att alla vackra ord om kvalitet, terroir, hållbarhet och effektivitet väger lätt för en riskkapitalist på Europamarknaden. Bland Findus varor har de frysta ärtorna framstått som ett stolt flaggskepp. Under många år har företaget ägnat sig åt att marknadsföra Bjuv med omnejd som den gröna ärtans sanna terroir. Vi har fått lära oss att ärtans breddgrad är den femtiosjätte och att det bara dröjde tre timmar från fält till frys, nästan nyskördat alltså! Dessutom fick vi veta att Ebba var den mjällaste och finaste ärtsorten som gick att uppbringa, rart nog döpt efter odlingsexperten Rolfs egen fru. Jodå, PR-människorna på Findus visste hur de skulle göra sina frysta ärtor lockande, de årliga ärtsafari var rena folkfesterna. Så sent som förra sommaren spände Findus musklerna ytterligare och invigde norra Europas största frysanläggning. Ungefär samtidigt proklamerade man att Bjuv skulle förvandlas till matens Silicon Valley eller ”Food Valley of Bjuv”, som Findus själv uttryckte det. Orten skulle bli en mötesplats för alla livsmedelsföretag som var innovativa, hållbara, lokala, klimatsmarta – kort sagt, allt som är bra. Nu blir det inget av med detta. Beskedet från den nya ägare Nomad Foods är att man har överkapacitet och att Bjuv ligger för långt bort. Alltså ska det hela flyttas till Tyskland. Vad kan man då lära sig av detta? Jo, att allt snack om varumärken, hög kvalitet, odlingsmässiga förutsättningar, effektivitet, klimatsmart och hållbart väger lätt i en kvartalsekonomi. Inte ens en lönsam verksamhet eller nyligen gigantiska investeringar spelar så stor roll för en riskkapitalist med säte i skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna. Har man överkapacitet på ett ställe och ett bra varumärke på ett annat, så kan man helt enkelt bara flytta varumärket, strunt samma att det har kopplats till en lokal plats, varumärken kan man fylla med så mycket olika saker. Välkommen till den globala marknaden, varsågod och skölj!

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

Ann-Helen Meyer von Bremen: Jordbruket lider av systemfel

Ett allt större avstånd till tallriken
 Ett allt större avstånd till tallriken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

En ny forskningsrapport borde vara obligatorisk läsning för alla som undrar om vi egentligen måste hålla liv i det svenska lantbruket, trots att det verkar så konkurrensklent på världsmarknaden. I artikeln Distant agricultural landscapes visar professor Jennifer Clapp på hur förödande det är med det ökade avståndet mellan matens källa och vår tallrik, både det geografiska avståndet och det mentala.

I en allt mer internationell tillvaro är det lätt att tro att avståndet inte spelar någon roll. Vi kan snabbt och billigt resa över hela världen, eller så kan vi med några enkla knapptryck koppla upp oss och ha total global kontroll. Och precis som vi har lagt ut annan industriproduktion till andra länder där det är billigare att producera, skulle vi ju kunna fortsätta göra det samma med vår mat. Men skenet bedrar. Avståndet mellan åkern och tallriken , både det geografiskt konkreta och det mentala, spelar större roll än vi tror. Det gör det enklare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss konsumenter att ha något inflytande över vår mat. Det anser Jennifer Clapp som är professor i global livsmedelssäkerhet och hållbarhet på Waterloo Universitet i Kanada.

När vår matproduktion blir allt mer industrialiserad, ökar också avstånden. Råvarorna i en vanlig pyttipanna kan ha rest mycket långväga, för att inte tala om insatsvarorna – det foder, diesel. konstgödsel, bekämpningsmedel med mera som krävdes för att ”tillverka” råvarorna. Och hur gick egentligen den här produktion till? Vilka arbetsvillkor gällde för de mexikanska gästarbetarna som plockade druvorna till din amerikanska chardonnay? Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska grisen som förvandlades till bacon? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes egentligen i mandelodlingen som resulterade i ditt mandelmjöl? Det geografiska avståndet, men också det mentala – att vi vet så lite om hur vår mat blir till – gör det väldigt svårt att svara på detta och också att påverka om vi skulle vilja förändra sakernas tillstånd.

Och därmed, menar Jennifer Clapp, blir det också mycket enklare för företagen att dölja sina verkliga kostnader i form av övergödning, bekämpningsmedelsrester i mark och vatten, förlust av biologisk mångfald, växthusgasutsläpp och eländiga miljöer för djur och människor. Och den här gör också att det blir svårare för oss att utkräva någon form av ansvar från de företag som orsakar dessa skador. Systemet får inte den ”feedback” från oss konsumenter som det skulle behöva för att fungera bättre.

Slutligen pekar hon också på att ett ökande avstånd mellan jordbruket och tallriken är ett hinder för att utforma en miljövårdande politik. Även här blir sikten grumlig när det gäller vem som har ansvaret i ett allt mer komplicerad livsmedelskedja.

Men alternativen då? Det ekologiska, närodlade, fairtrade osv – är inte det en väg att gå? Jennifer Clapp är positiv till alternativen men verkar samtidigt inte övertygad om att alternativen kommer att förändra vår matproduktion, helt enkelt för att de har svårt att växa till i den industrialiserade miljön och hämmas av denna. Inte ens certifieringar för vissa råvaror, som så kallad ”ansvarsfull” soja, bomull, palmolja, socker osv, anser hon har varit någon direkt framgång, eftersom de har en låg andel på bara någon procent (palmolja undantaget men hur uthålligt känns det?) Personligen skulle jag också vilja lägga till att flera av dessa råvarucertifieringar också är rätt tandlösa kompromisser, för precis som Clapp skriver, så tenderar ofta företagens arbete med uthållighet att sluta i ett ”business as usual”.

 

 

Konsten att resa till Indien utan att se en ko
 Konsten att resa till Indien utan att se en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alltför mycket av debatten som rör mat, jordbruk och miljö präglas av förenklingar som ibland nästan gränsar till dumhet. Ett av flera exempel var DNs artikel innan jul, som lyfte fram indiernas vegetariska kost som klimatsmart. Problemet var bara att man inte nämnde att landet samtidigt är världens största exportör av nötkött, världens största mjölkproducent och har flest kor i världen.

Alla som någon gång har besökt eller på något annat sätt har intresserat sig för Indien, vet att det är ett land fullt av motsägelser. Och detta gäller även ko-frågan. Indien är det land som har flest vegetarianer i världen. Köttkonsumtionen ligger på blygsamma 5 kilo om året och hör till en av de absolut lägsta i världen. Men alla som någon gång har stiftat bekantskap med Indien vet också att det finns kor nästan överallt i detta världens korikaste land. Så hur går detta ihop – alla dess kor som inte äts upp av indierna själva, trots att landet har flest hungriga människor i världen, cirka 200 miljoner?

Det enkla svaret är Indiens gamla religiösa tabu mot att äta den heliga kon. Även i dag är det i stora delar av Indien förbjudet att slakta kor. I vissa delstater är det även förbjudet att servera eller ens ”inneha” nötkött. Men det religiösa tabut har troligen rätt praktiska orsaker, eller rättare sagt, det handlar om en ekologiska anpassning. I ett land som länge har varit mycket fattigt och rymt en stor hungrig befolkning skulle köttätande inte ha fungerat. I stället för att äta upp henne, har man i stället sett till att använda henne under längre tid och på en rad olika sätt. Hon har använts som dragdjur, hennes gödsel som bränsle och byggnadsmaterial och framför allt har man sett till att ta hand om hennes mjölk. Att vara vegetarian i Indien är nämligen att dricka mjölk och äta andra mejerivaror, rätt mycket dessutom. Kon har spelat och spelar fortfarande en mycket stor roll i det indiska samhället, inte minst för de fattiga. Den indiska kossan är nämligen slitstark, minst sagt. Hon är tåligt mot sjukdomar och kan överleva både på sophögar och halmstubben ute på åkrarna.

För inte så länge sedan såg även vi i Sverige till att utnyttja kossans resurser mera än i dag och det finns mycket av det indiska synsättet som vi kan lära av. Men att lyfta fram Indien som en klimatsmart nation därför att det inte äter kött, blir i det indiska fallet minst sagt löjligt. Ännu mer absurt blir det om man vet att Indien dessutom är världens största exportör av av nötkött, landet körde om Brasilien för några år sedan. ( För även om indierna inte själva anser sig kunna äta köttet, så är det okej att exportera det till andra köttätare.)

Hur man kan resa till Indien utan att träffa på en ko, är minst sagt förbryllande. Hur man kan äta indisk mat utan att fundera över om det kan vara en ko inblandad i mjölken i chai-teet, färskosten paneer, yoghurten i lassi eller den klarade smöret ghee, är en ännu större gåta.