Utblick

Komponenter till en biff
Komponenter till en biff 150 150 Ann-Helen von Bremen

– Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost. Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna, en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Våren är i tid
Våren är i tid 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anders Munters

När de här raderna skrivs är det snart mitten av mars. Vintern behåller fortfarande greppet, snön faller ymnigt och den annalkande våren verkar vara långt borta.

Jag vet att många kanske inte gillar vintern, i synnerhet som den varit i år, lång, kall och snörik. Vi har under en ganska lång följd av år haft milda, ja nästan obefintliga vintrar.

Vet inte hur många gånger i vinter jag har hört uttryck som att det här med att klimatförändringar bara är något som miljömuppar tror på. Är det bara så att både makthavare och ”Svensson” inte kan skilja på klimat och väder.

Som fyrtiotalist är det inte utan att minnena från barndomsvintrarna gör sig påminda, de så kallade krigsvintrarna.

Då var förhållandena snarlika, sträng kyla och mycket snö.

Den stora skillnaden då var att vi i vår familj och hela samhället var förberedda på att vintern skulle kunna vara jobbig.

Visst frös vi men vi klädde oss ordentligt både inne och när vi var ute. Det var inte helt vanligt med centralvärme i hus på landet. Vi stängde av vissa rum på vintern för att spara energi.

Trots eller kanske ”tack vare” ett lägre tempo fungerade samhället ändå. Tågen gick om än långsammare.

Årstiderna här innebär stora variationer och visst känns det som längtan efter våren är starkare efter den vinter som snart är förbi. Vi behöver kanske vara längtansfulla för att uppskatta den eller det som kommer.

Om någon eller några veckor smälter snön bort och då har vi en helt annan situation och naturen vaknar.

Flyttfåglarna börjar komma och växtligheten vaknar till liv. Blåsippan är som alltid beredd att vara först att visa upp sig i sin enkelhet. När värmen kommer reser sig den skira stängeln upp, och blomman slår genast ut. Sedan följer alla andra växter slag i slag.

Då är våren här! Naturen vaknar till liv.

Det som finns kvar av den starkt hotade biologiska mångfalden kommer tillbaka till oss här i snöiga Nord.

Visst vill de flesta av oss att vi också i framtiden skall få fortsätta att uppleva att njuta av det här.

Visst är det underbart att få gå och vänta på att det här ska ske?

I dagens samhälle när allt skall ske i så snabb takt att naturen inte hinner med måste frågan ställas, när vi i det som många tycker smarta högteknologiska samhället inte klarar av en ganska normal, kanske lite sträng vinter. Frågan är varför vi inte lyckas klara av att hålla igång kollektivtrafik och vägnät på ett tillfredställande sätt.

Eller kan det vara ingenjörsvetenskapskonsten som tar på sig mer än vad de har kapacitet till?

Har vi för bråttom i dagens samhälle? Skall vi eller naturen bestämma takten?

Ladusvalan som har funnits på vår gård sedan urminnes tider följer sin tidtabell ”punktligt”, och anländer som de alltid gjort emellan den sjunde och trettonde maj.

Med tanke på deras långa resväg, från södra Afrika till Dala-Järna och med hänsyn till växlande väderförhållanden år från år är deras punktlighet betydligt större än våra moderna planerade resplaner och tidtabeller.

Anders Munters

Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för?
Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj “Världens tuffaste jobb”. Jag har den stora äran att få fungera som konferencier. Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.

  • 1
  • 2