Utblick

Av gästkrönikör Anders Munters

När de här raderna skrivs är det snart mitten av mars. Vintern behåller fortfarande greppet, snön faller ymnigt och den annalkande våren verkar vara långt borta.

Jag vet att många kanske inte gillar vintern, i synnerhet som den varit i år, lång, kall och snörik. Vi har under en ganska lång följd av år haft milda, ja nästan obefintliga vintrar.

Vet inte hur många gånger i vinter jag har hört uttryck som att det här med att klimatförändringar bara är något som miljömuppar tror på. Är det bara så att både makthavare och ”Svensson” inte kan skilja på klimat och väder.

Som fyrtiotalist är det inte utan att minnena från barndomsvintrarna gör sig påminda, de så kallade krigsvintrarna.

Då var förhållandena snarlika, sträng kyla och mycket snö.

Den stora skillnaden då var att vi i vår familj och hela samhället var förberedda på att vintern skulle kunna vara jobbig.

Visst frös vi men vi klädde oss ordentligt både inne och när vi var ute. Det var inte helt vanligt med centralvärme i hus på landet. Vi stängde av vissa rum på vintern för att spara energi.

Trots eller kanske ”tack vare” ett lägre tempo fungerade samhället ändå. Tågen gick om än långsammare.

Årstiderna här innebär stora variationer och visst känns det som längtan efter våren är starkare efter den vinter som snart är förbi. Vi behöver kanske vara längtansfulla för att uppskatta den eller det som kommer.

Om någon eller några veckor smälter snön bort och då har vi en helt annan situation och naturen vaknar.

Flyttfåglarna börjar komma och växtligheten vaknar till liv. Blåsippan är som alltid beredd att vara först att visa upp sig i sin enkelhet. När värmen kommer reser sig den skira stängeln upp, och blomman slår genast ut. Sedan följer alla andra växter slag i slag.

Då är våren här! Naturen vaknar till liv.

Det som finns kvar av den starkt hotade biologiska mångfalden kommer tillbaka till oss här i snöiga Nord.

Visst vill de flesta av oss att vi också i framtiden skall få fortsätta att uppleva att njuta av det här.

Visst är det underbart att få gå och vänta på att det här ska ske?

I dagens samhälle när allt skall ske i så snabb takt att naturen inte hinner med måste frågan ställas, när vi i det som många tycker smarta högteknologiska samhället inte klarar av en ganska normal, kanske lite sträng vinter. Frågan är varför vi inte lyckas klara av att hålla igång kollektivtrafik och vägnät på ett tillfredställande sätt.

Eller kan det vara ingenjörsvetenskapskonsten som tar på sig mer än vad de har kapacitet till?

Har vi för bråttom i dagens samhälle? Skall vi eller naturen bestämma takten?

Ladusvalan som har funnits på vår gård sedan urminnes tider följer sin tidtabell ”punktligt”, och anländer som de alltid gjort emellan den sjunde och trettonde maj.

Med tanke på deras långa resväg, från södra Afrika till Dala-Järna och med hänsyn till växlande väderförhållanden år från år är deras punktlighet betydligt större än våra moderna planerade resplaner och tidtabeller.

Anders Munters

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj ”Världens tuffaste jobb”. Jag har den stora äran att få fungera som konferencier. Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.