Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för?

• oktober 4, 2010
• Ann-Helen von Bremen
• 1 comment

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj ”Världens tuffaste jobb”. Jag har den stora äran att få fungera som konferencier. Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.