Klimatkris eller resurskris?
Klimatkris eller resurskris? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ord är viktiga och det är också ett av skälen till att EU-parlamentet beslutat att utlysa ”klimatnödläge”, precis som the Guardian och senare även svenska medier har börjat använda ”klimatkris” i stället för tidigare ”klimatförändringar”. Men är det verkligen rätt ord för vad som händer?

Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i klimatförändringarna, jag är övertygad om att de kommer att få stora konsekvenser, framför allt för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Men jag är mycket tveksam till den tidsaspekt som döljer sig bakom orden. Både ”nödläge” och ”kris” ger intrycket av det rör sig om en mycket allvarlig men ändå snabbt övergående situation, men sanningen är snarare den att vi kommer att behöva leva med effekterna av ett förändrat klimat under en mycket lång tid. Vi pratar troligen om flera hundra år, vilket gör att ”kris” och ”nödläge” inte riktigt känns relevanta.

Även det första ledet i ordet ”klimatkris”, riskerar att leda tankarna fel. Vi har egentligen ingen klimatkris, utan snarare en överförbrukning eller skövling av resurser som har negativ påverkan på vår miljö och som tar sig uttryck i ett förändrat klimat, förlorad biologisk mångfald, utsläpp av plast och kemikalier i naturen och mycket annat. Vårt skövlande har också stora sociala konsekvenser, både för enskilda människor och för hela samhällen. Den stigande temperaturen är alltså bara ett av flera symtom på vår överförbrukning av resurser.

Spelar det då någon roll om vi pratar om resurskris eller klimatkris? Ja, för om vi enbart fokuserar på klimatet, riskerar vi att missa all den övriga negativa miljömässiga och sociala påverkan som vårt nuvarande samhällsbygge innebär. Då kommer diskussionen främst handla om att ersätta saker som pekas ut som skadliga, men aldrig om att förändra den livsstil och det system som vi har byggt upp och som kräver alldeles för mycket resurser. Då kommer energidiskussionen främst fokusera på att ersätta fossila bränslen med andra energikällor, vilket naturligtvis behöver göras, men om vi samtidigt duckar för att vi också kraftigt behöver minska vår totala energiförbrukning, så kommer systemfelet att kvarstå. All energianvändning har miljöpåverkan.

 Att använda ord som klimatkris och klimatnödläge är tänkt att ruska om oss och få oss alla, inte minst politikerna, att vidta åtgärder som tar oss ur krisen/nödläget, men det kan alltså få helt omvänd effekt. Det kan göra att vi missar att ta tag i det som är vårt grundproblem, resursanvändningen, och därmed bara förvärrar mänsklighetens möjligheter till ett drägligt liv på jorden.

För bra för att passa Ica
För bra för att passa Ica 150 150 Ann-Helen von Bremen

Rätt ofta brukar det hävdas att direktförsäljning till konsument är en möjlighet för den småskaliga livsmedelsproducenten, som det ofta är frågan om, eftersom den mindre producenten inte passar in i det storskaliga livsmedelssystemet. Mer sällan pratar man om att det också förhåller sig tvärtom, att den reguljära livsmedelsindustrin och butikerna inte klarar av att hantera de produkter och kvalitéer som det är frågan om.

Under ett par års tid har jag haft nöjet att följa några REKO-ringar på nära håll. Utbudet är begränsat i en REKO-ring, i mitt fall som runt 500 olika varor. Stora Butiken har över 30 000 matvaror och ändå kan den inte mäta sig med utbudet hos REKO-ringen. Där kan jag handla grönsaker som har skördats när de har nått sin absoluta mognadspeak, bara några timmar innan jag kan lägga ner dem i min kasse. Där kan jag välja mellan 30-tal olika sorters potatis, udda grödor som sparris, persiljerot, chili av olika sorter och mycket annat. Bland animalierna kan jag hitta helfet, nymjölkad mjölk, nykärnat smör, en rad specialostar från gårdsmejerier, ägg i olika färger från rashöns, udda styckningsdetaljer från ett brett utbud av köttslag, kalvdans, nybakat fortfarande varmt bröd på gamla spannmålssorter, hemkokt kola och mycket annat. Det mesta av detta kan inte en vanlig butik hantera, oavsett hur stor den är.

Jag tänker på detta när en KRAV-grisbonde berättar att han lagat till griskött i en stor butik, fått massor av positiv respons och sålt slut på allt kött i ett nafs.

”Men man måste ju prata för KRAV-grisen och det har ju inte butikerna tid med. Den drunknar i deras utbud, säger han lite uppgivet.”

KRAV-grisen borde ha varit en framgångssaga vid det här laget, särskilt med tanke på hur tacksamt det är att marknadsföra ett äkta grisliv. Istället har marknadsandelen på några promille krympt ihop ännu mera. För fyra år sedan trodde åtminstone de ekologiska grisbönderna att det äntligen skulle lossna på allvar. Handeln ”skrek” efter KRAV-grisar. Men det visade sig vara mycket skrik för lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen. Tre år senare när KRAV-grisarna hade fötts upp, ville handeln i stället satsa på vego.

Så vad ska då uppfödarna göra, satsa på REKO eller annan direktförsäljning? Ja kanske om man är småskalig, men det är långt ifrån säkert att det fungerar för alla producenter att jobba direkt mot konsument. En sak är dock säker, handeln har under alltför lång tid visat att man inte klarar av att hantera den kvalitet som KRAV-grisarna står för. Återstår alltså att finna nya vägar. Kanske forma en ny försäljningskanal eller hitta andra samarbeten.

Den här texten skrev jag som krönika för Ekoweb. Lite senare upptäcker jag det som jag har väntat på ett tag, nämligen att handeln ska försöka surfa på vågen med REKO-ringar och annan direktförsäljning, relationsmaten. Självklart är det ICA som är först ut eftersom man alltid verkar vara lite piggare på att snappa upp trender. I reklamen talar om att man minsann köper lokala produkter, stöder de lokala företagen och värnar om landskapet. Och visst, det är bra och det är bara att hoppas att de lokala producenterna ser till att ta ordentligt betalt så att man har tjänat lite pengar innan ICA och de andra kedjorna (som säkert snart hakar på) hoppar vidare till nästa trend. För det gör dom, tro inget annat, vi har sett det förut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag lyssnar på reklamen och hör hur man försöker apa efter flera av relationsmatens argument. Här är ett område där dagligvaruhandeln aldrig kommer att vinna!

Soja, kontroversiell & framgångsrik
Soja, kontroversiell & framgångsrik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vegonorm eller allätarnorm? Det spelar ingen roll för sojabönan. I en globaliserad matvärld är den en vinnare oavsett om den hamnar på tallriken eller blir till djurfoder.

Soja är världens viktigaste protein­gröda, den näst mest producerade oljan, tredje mest handlade jordbruksråvaran och fjärde största grödan räknat i odlade hektar. Soja är med andra ord en av världens absoluta vegetabiliska dominanter. Och efterfrågan, liksom produktionen av soja, förväntas bara öka. Ganska snabbt dessutom.

Förklaringen till sojans framgång är att det är den gröda som ger mest protein för pengarna och dessutom är väldigt allround. Den kan användas som livsmedel, till djurfoder, driv­medel, färger, bläck och lacker. Med mera. Samtidigt är odlingen starkt ifrågasatt.

Nästan 90 procent av alla världens sojabönor odlas i bara fem länder – USA, Brasilien, Argentina, Indien och Kina. Det rör sig ofta om gigantiska monokulturer där i princip inga andra arter får plats, och där man odlar med mycket kemiska bekämpningsmedel – en del så giftiga att de är förbjudna inom EU. En mycket stor del av ­världens soja är genmodifierad och anpassad för bekämpningsmedel. Undanträngande av urbefolkningar, erosion och skövling av viktiga naturområden är annat som hamnar i sojaproduktionens svallvågor.

Men soja sätter också avtryck i land­skap i konsumentländerna. Belgiska forskare har räknat ut att EU:s soja­import har gjort att hela 6 miljoner hektar naturbetesmark, värdefull för den biologiska mångfalden, har växt igen. För det är billigare att köpa soja i form av foder, än att låta djuren beta hagmarker.

Ofta pekas just den soja som an­vänds till foder ut som boven i ­dramat, nästan 80 procent av volymen går nämligen till det. Men tycker man att fodersojan är problematisk gäller samma sak för livsmedelssojan, eftersom produktionen och eko­nomin är så sammanflätade med ­varandra.

En mycket liten del av världens soja säljs som hela bönor för humankonsumtion. Istället processas merparten av sojan i fabriker där proteinet blir sojamjöl (främst till djurfoder men även till sojafärs) och fettet blir soja­olja, sojalecitin eller biodrivmedel. Cirka en tredjedel av sojans intäkter kommer från livsmedel. Alla soja­livsmedel som exempelvis sojadryck och tofu, ger också restprodukter som i de flesta fall blir till djurfoder. Dagens produktion av sojalivsmedel bygger med andra ord på att det finns en avsättning för djurfoder.

Finns det då ingen schysst odlad soja? Jo, men andelen är väldigt liten. Bara 0,4 procent av odlingen är ­ekologiskt certifierad. Tar man in alla typer av hållbara certifieringar ökar andelen till drygt 2 procent. All fodersoja som importeras till Sverige är hållbart certifierad. Men det gäller inte för den soja som blir livsmedel.

Kom in i klimatmatchen!
Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Vattvälling & lervälling
Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv