En ny forskningsrapport borde vara obligatorisk läsning för alla som undrar om vi egentligen måste hålla liv i det svenska lantbruket, trots att det verkar så konkurrensklent på världsmarknaden. I artikeln Distant agricultural landscapes visar professor Jennifer Clapp på hur förödande det är med det ökade avståndet mellan matens källa och vår tallrik, både det geografiska avståndet och det mentala.

I en allt mer internationell tillvaro är det lätt att tro att avståndet inte spelar någon roll. Vi kan snabbt och billigt resa över hela världen, eller så kan vi med några enkla knapptryck koppla upp oss och ha total global kontroll. Och precis som vi har lagt ut annan industriproduktion till andra länder där det är billigare att producera, skulle vi ju kunna fortsätta göra det samma med vår mat. Men skenet bedrar. Avståndet mellan åkern och tallriken , både det geografiskt konkreta och det mentala, spelar större roll än vi tror. Det gör det enklare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss konsumenter att ha något inflytande över vår mat. Det anser Jennifer Clapp som är professor i global livsmedelssäkerhet och hållbarhet på Waterloo Universitet i Kanada.

När vår matproduktion blir allt mer industrialiserad, ökar också avstånden. Råvarorna i en vanlig pyttipanna kan ha rest mycket långväga, för att inte tala om insatsvarorna – det foder, diesel. konstgödsel, bekämpningsmedel med mera som krävdes för att ”tillverka” råvarorna. Och hur gick egentligen den här produktion till? Vilka arbetsvillkor gällde för de mexikanska gästarbetarna som plockade druvorna till din amerikanska chardonnay? Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska grisen som förvandlades till bacon? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes egentligen i mandelodlingen som resulterade i ditt mandelmjöl? Det geografiska avståndet, men också det mentala – att vi vet så lite om hur vår mat blir till – gör det väldigt svårt att svara på detta och också att påverka om vi skulle vilja förändra sakernas tillstånd.

Och därmed, menar Jennifer Clapp, blir det också mycket enklare för företagen att dölja sina verkliga kostnader i form av övergödning, bekämpningsmedelsrester i mark och vatten, förlust av biologisk mångfald, växthusgasutsläpp och eländiga miljöer för djur och människor. Och den här gör också att det blir svårare för oss att utkräva någon form av ansvar från de företag som orsakar dessa skador. Systemet får inte den ”feedback” från oss konsumenter som det skulle behöva för att fungera bättre.

Slutligen pekar hon också på att ett ökande avstånd mellan jordbruket och tallriken är ett hinder för att utforma en miljövårdande politik. Även här blir sikten grumlig när det gäller vem som har ansvaret i ett allt mer komplicerad livsmedelskedja.

Men alternativen då? Det ekologiska, närodlade, fairtrade osv – är inte det en väg att gå? Jennifer Clapp är positiv till alternativen men verkar samtidigt inte övertygad om att alternativen kommer att förändra vår matproduktion, helt enkelt för att de har svårt att växa till i den industrialiserade miljön och hämmas av denna. Inte ens certifieringar för vissa råvaror, som så kallad ”ansvarsfull” soja, bomull, palmolja, socker osv, anser hon har varit någon direkt framgång, eftersom de har en låg andel på bara någon procent (palmolja undantaget men hur uthålligt känns det?) Personligen skulle jag också vilja lägga till att flera av dessa råvarucertifieringar också är rätt tandlösa kompromisser, för precis som Clapp skriver, så tenderar ofta företagens arbete med uthållighet att sluta i ett ”business as usual”.