Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?