Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet
Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den pågående debatten om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk visar återigen hur forskare kommer fram till helt olika resultat, vilket gör det hela rätt förvirrande för oss som inte tillhör den yrkesgruppen. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Svaret är att det får du nog avgöra själv. Precis som du har dina värderingar och din världsbild, så gäller samma sak hos forskarna och det är också det som styr deras forskning, även om de sällan vill erkänna att det förhåller sig så.
I stället handlar kampen om att framstå som den mest vederhäftiga och sanningsenliga. Det är därför som den eko-kritiska forskagruppen på SLU gång på gång hänvisar till att det är de som står för Vetenskapen och inte för ideologi och pseudovetenskap (som man menar att de eko-positiva forskarna gör), men allt är egentligen bara retorik.

Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson har fått ordentligt mothugg i debatten när det gäller de tekniska bitarna om hur ekologiskt jordbruk påverkar skörden och miljön – så det lämnar jag därhän – men det finns några andra saker som inte riktigt diskuterats:

Om jordbruket ska utvecklas till ett mer uthålligt jordbruk så är det inte riktigt fråga om den tekniksport som forskarna gärna vill framhålla, utan mera om vilken politik och ekonomi som vi väljer. Det som i dag får europeiska grisbönder att knipsa knorrar och proppa sina djur fulla med antibiotika beror inte på teknik, utan på att de helt enkelt försöker hävda sig i konkurrensens på världsmarknaden. Det är samma prispress som gör att amerikanska bönder odlar GMO-majs, trots att den ger dem resistenta ogräs som kräver användning av bekämpningsmedel som är förbjudna i Europa. Och det är av samma skäl som en del svenska mjölkbönder vill slippa kravet på att deras kor ska behöva vara ute på bete under sommaren, eftersom det ökar enkelt deras kostnader och gör det svårare för dem att konkurrera. På samma sätt påverkas svenskt jordbruks vara eller icke vara i mycket större utsträckning av vilka politiska och ekonomiska regler som gäller, än om jordbruket är konventionellt eller ekologiskt.

Vi kan prata konstgödsel eller inte konstgödsel, bekämpningsmedel eller inte bekämpningsmedel, men så länge det politiska och ekonomiska systemet inte förändras så kommer inte omsorgen om djur, människor eller natur vara något som gynnas i jordbrukets utveckling. Ett hållbart jordbruk är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamt. Forskargruppen saknar insikten om vilka mekanismer som egentligen styr jordbruket, de tror att rätt slags forskning, deras, är lösningen. Det skulle vara lätt att överse med denna brist på insikt och ha förståelse för att de vill prata i egen sak, om de inte ägnade så stor kraft att angripa de som inte tycker som dem själva. Forskare som inte främst argumenterar för sin egen forskning utan i stället angriper andras, måste ändå ha gått vilse någonstans i korridorerna på Lantbruksuniversitetet.

De fyra återkommer också gång på gång till att världen kommer att svälta ihjäl om den ställer om till ekologisk odling. Men nu var det ju Sverige det handlade om och ska vi vara ärliga så spelar det egentligen ingen som helst roll ur ett globalt perspektiv vad som händer med det svenska jordbruket. Det kan läggas ner eller växa, det spelar världen lika. Däremot är jordbrukets framtid givetvis en oerhört viktig sak för Sverige, med det har inget med världssvälten att göra. Tittar vi globalt så ser vi också att dagens hunger inte beror på brist på mat, utan på fattigdom. I dag finns det ett överflöd av mat i världen som snarare är ett problem än en tillgång. Fanns det inte överskott på mat och billiga transporter, skulle inte världens bönder konkurrera ut varandra på det sätt som sker, inte minst i Sverige i dag men också i många utvecklingsländer. Även med en växande framtida global befolkning finns det inget som tyder på att inte ett ekologiskt jordbruk skulle kunna mätta världen.

SLU-forskarna anser att det ekologiska jordbruket är en återvändsgränd, men det industriella jordbruket får nog snarare ses som en parantes. Även om denna forskargrupp vägrar att erkänna det så bedrivs dagens industriella jordbruk på ett sådant sätt att det underminerar vår framtida möjlighet att producera mat. Frågan är om förändringen av dagens jordbrukssystem kommer att ske genomtänkt och planerat, eller om det mera blir frågan om en kollaps. Låt oss hoppas på det förstnämnda.

Dumskallarnas sammansvärjning
Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som ”no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: ”Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken ”frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så ”djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 

Ju fler kockar…
Ju fler kockar… 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många som vill hjälpa till i köket och laga mat. Är det inte gamla trotjänare som Findus, Felix, Dafgårds eller Gooh som har en hjälpande slev att erbjuda, så är det de yngre förmågorna i form av alla matkasseföretag eller restauranger som specialiserar sig på hämt-mat. Och stressade som vi är, byter vi gärna våra pengar mot lite mera tid. Men frågan är om vi inte också betalar ett pris som är betydligt högre än så? Nämligen makten över vår egen tallrik.

Flera konsumentundersökningar och trendrapporter pekar på samma sak – intresset för matens ursprung och dess påverkan på vår hälsa och vår värld är fortsatt stark. Visst finns det en grupp konsumenter som fortsatt jagar röda prislappar i första hand, en grupp som uppskattas till 30 procent, men en växande trend handlar alltså om andra värden. Intresset för hälsosam och naturlig mat fortsätter att växa, men med ett vidare perspektiv. Maten ska inte bara vara nyttig för mig utan också för miljön, klimatet och människor i utvecklingsländer. Det visar sig bland annat i att vi under året har börjat köpa allt mer ekologiska livsmedel. Alla matbutikskedjorna rapporterar om stora ökningar av ekoförsäljningen, liksom Systembolaget.

Under våren minskade också importen av gris- och nötkött från Tyskland och Danmark för första gången på mycket länge. Det tror Jordbruksverket kan ha att göra med vårens debatt om skillnaderna mellan svensk och europeisk djurhållning, där främst de amputerade danska grisknorrarna och höga medicineringen av antibiotika blev avgörande för våra val i butiken.

Men vill man äta mat som smakar gott på många sätt, krävs det också att vi vet något om matens ursprung och hur den är odlad och uppfödd. I dag har vi dock aldrig varit så långt ifrån den kunskapen. Vår matkasse kan komma från jordens alla hörn och vi har ingen aning om hur den har blivit producerad, än mindre vilken påverkan den har. Det är givetvis inte säkert att vi vet så mycket om villkoren bara för att avståndet är kortare. Hur många av oss känner till vilka bekämpningsmedel en potatisodlare på Bjärehalvön använder eller hur det egentligen ser ute inne i svinstall i Västerås? Men vi kan åtminstone ta reda på vad den svenska djurskyddslagen säger och vilka bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige och övriga Europa, för att nämna något. Bor vi riktigt nära, kan vi rent av besöka bonden.

Men det handlar inte bara om avstånd i mil räknat, utan om att majoriteten av världens bönder bakom maten blir allt mer anonyma. Det är här som våra halvfabrikat, våra färdiga rätter, matkassar och även den mat vi äter på restaurang, oavsett om det är hämt-mat, snabbmat eller fina krogen, kommer in i bilden. Oavsett om du låter Findus eller kvarterskrogen kocka, så har du i de flesta fall inte en aning om var maten kommer ifrån och hur den producerades. Och personalen på krogen svävar för det mesta i samma okunskap, precis som livsmedelsföretagen, som trots sina försäkringar om ”väl utvalda råvaror”, plötsligt står där med häst i lasagnen och byxorna nerdragna.

Ska då en stressad småbarnsförälder behöva ha dåligt samvete för att hen köpte färdiga köttbullar och stekte upp en tisdagmiddag eller skickade iväg en löpare att hämta pizza? Nej, absolut inte, men vi ska vara medvetna om vilket pris vi egentligen betalar, i form av kunskap och makt över maten. Vi ska också inse det snudd på omöjliga att kunna göra medvetna val om vi hela tiden låter någon annan bestämma vår meny.

Har publicerats som krönika i Allt om Mat

På god väg mot vadå?
På god väg mot vadå? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är alldeles strax val och det kan vara på sin plats att påminna om att politiken i allmänhet och under valår i synnerhet, har en förmåga att bolla lite med statistik. Det är precis vad landsbygdsminister Eskil Erlandsson just nu ägnar sig åt när han i olika media påstår att Matlandet har skapat nästan hälften av de utlovade 20 000 nya jobben. Men tittar man på jordbruket och livsmedelsindustrin ser man tvärtom att jobben har minskat. Inom jordbruket har det försvunnit 8 000 heltidsjobb, om man jämför med hur sysselsättningen såg ut 2007, året innan Matlandet startade. Inom livsmedelsindustrin har man i år haft sin sämsta notering på 4-5 år när det gäller sysselsättningen.

Den bransch där jobben har blivit fler, dock lite oklart hur många, är krogbranschen, men det har med stor sannolikhet inget att göra med Matlandet utan hänger mer ihop med andra faktorer som sänkt krogmoms och arbetsgivareavgifter.

Självklart har ett antal matjournalister, PR-människor och andra konsulter fått uppdrag, finansierade av Matlandet. Det är ingen överkvalificerad gissning att tro att det är inom de branscherna som Matlandet har haft störst effekt på sysselsättningen, men förutom att det knappast kan räknas som arbetstillfällen inom matproduktionen, så lär det inte motsvara några dryga 9 000 jobb, som Erlandsson pratar om.

Men som sagt, det är valår i år och då gäller det att få sina satsningar att framstå i ett fördelaktigt ljus, även om strukturrationaliseringens hjul snurrar mycket snabbare och sopar bort arbetstillfällen både inom lantbruket och livsmedelsindustrin. Det är detta som är den bistra sanningen och som regeringen har valt att inte låtsas om. I slutet av förra året kom regeringen med sin egna utvärdering av Matlandet som man kallade ”På god väg”. Politiker som väljer att så kraftigt blunda för den pågående utvecklingen och i stället ägnar sig åt bollfranspolitik, borde kanske få syssla med det på heltid? Men intei närheten av ett departement.

Det lackar mot val
Det lackar mot val 150 150 Ann-Helen von Bremen

(Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv