När min morfar fyllde femtio år lämnade han sitt, förmodligen, rätt bekväma liv som förman på Svenska Kullagerfabriken i Göteborg för att ta över släktgården i Värmland. Jag är inte så säker på att han blev särskilt lycklig över det. Däremot så vet jag att det var ett hårt slit, säkert hårdare än för många andra eftersom han dessutom skulle bevisa för omgivningen att hans år i stan inte hade ”fördärvat” honom. Att han fortfarande visste hur man skulle harva, så och skörda. Jag vet också att han, som inte var en särskilt smidig människa, kom på kant med rätt många av människorna i trakten och det nätverk som han nog hade behövt, inte var särskilt stort eller finmaskigt. Han dog förhållandevis ung, efter våra dagars mått. I alla fall alldeles för ung för en femåring som avgudade sin morfar.

Nu har jag gjort precis samma resa som han – vid samma ålder har jag lämnat min bekväma medelklasstillvaro i Stockholm för att inte bara flytta ihop med min man, utan också ut på landet, till den gård som vi har köpt. Men jag tänker inte göra det på samma sätt som min morfar. Jag tänker inte bevisa för omvärlden att jag minsann kan bli en ”riktig bonne”. Jag tänker inte heller envist kämpa mig kvar av ren prestige och stolthet, om det skulle vara så att jag upptäcker att jag inte längre vet hur man lever sitt liv med glädje på landet, vilket jag tror var fallet för honom.

Självfallet har jag en helt annan sits än min morfar. Framför allt har jag kvar mitt ”gamla” jobb, jag kommer fortsätta att skriva, hålla föredrag och leda debatter som tidigare, med samtidigt så har jag ledsnat på att sitta alltför många timmar vid tangentbordet. Jag längtar verkligen att jobba praktiskt med hela kroppen, inte minst för att det ger nya idéer till timmarna framför dataskärmen. Hur det praktiska arbetet ska se ut, vet vi ännu inte. Blir det djur, blir det skogsarbete blir det en kombination av teori och praktik? Det får vi helt enkelt se. Mannen är i alla fall igång och odlar grönsaker för fullt, snart kommer växthuset också, men han har å andra sidan jobbat som grönsaksodlare och kan sina saker.

För en annan skillnad mellan mig och min morfar är att även om jag är uppväxt på en liten gård, så saknar jag praktisk erfarenhet av lantbruk. Och så pass mycket har jag lärt av mitt skrivande om denna näring att jag inser att bondeyrket kräver gedigen kunskap och erfarenhet och det är lite för sent för mig för att erövra denna. Alltså behöver jag inte delta i den tävlingen, vilket känns som en befrielse, inte minst för att det i stället gäller att hitta andra sätt att försöka ta hand om och utveckla vår lilla gård. Ungefär samma läge som tusentals bönder nu befinner sig i när de funderar på hur de ska kunna fortsätta bedriva sitt jordbruk.

Och det är alltså detta som är skälet till att det varit en kort blogg-paus och att det även under hösten förmodligen kommer vara lite sporadiskt skrivande här.

”Om jordbruket bara är ett uttryck för en slags marknadsaktivitet i Europas utkant, då kommer vi att gå en utveckling till mötes då vi successivt ser hur detta krymper. Jag tror att detta är en farlig och dålig utveckling.”

Jag hajar till när jag sitter och lyssnar på Land Lantbruks podcast. Den som för första gången på, vad som känns som decennier, vågar ifrågasätta marknadstänkandet inom jordbruket är Göran Persson, en gång statsminister, numera storbonde i Sörmland. Han varnar för att ett närmande till världsmarknadspriserna är en mycket farlig situation och hävdar också att vi inte kan se lantbruket och livsmedelsproduktionen som vilken annan näringsgren som helst. Anders Borgs uttalande om att han inte ser någon framtid för lantbruket som industrigren, dömer han på det typiska Perssonska raljanta sättet ut som ”ett uttalande som bär fåntrattens drag.”

” Den sista industrin som avvecklas är livsmedelsindustrin. Den dagen vi inte har livsmedelindustrin kvar i landet, då är det slut.”

Man kan tycka vad man vill om Göran Persson, men nog är det ironiskt att det ska till en gammal avdankad socialdemokratisk statsminister för att säga något som egentligen borde vara självklart för alla vid det här laget – att jordbruk och livsmedelsproduktion är för viktigt för att enbart skötas av marknaden. Marknaden är nämligen så begränsad i sin funktion. Den kan bara hantera ett fåtal parametrar och kan inte greppa över värden som naturvård, landskapsskötsel, landsbygdsutveckling, djuromsorg, ätkvalitet och miljövård. Det är därför som staten hela tiden försöker balansera detta genom olika stödformer, mer eller mindre lyckade. Och inte bara vårt land, utan många andra länder gör på samma sätt. Ännu mer komplicerat blir det givetvis när man kommer in på att jordbruket är basen för vår överlevnad och en av de grundläggande byggstenarna för hela vår civilisation – hur kan vi överhuvudtaget förvänta oss att den kortsiktiga marknaden ska kunna hantera detta? Eller för att låna ytterligare en av Göran Perssons oneliner:

”När det kommer till mat är marknaden ingen god herre, möjligen tjänare men inte herre.”

Under förra valrörelsen spåddes maten och jordbruket bli den stora valfrågan. Det blev inte riktigt så, även om ett och annat politiskt program författades med livsmedelsproduktionen som utgångsläge. Under valrörelsen till EU-valet har återigen jordbruket skymtat förbi och denna gång främst resulterat i ett antal kramade grisar. Det intressanta framöver blir nu om politikerna kommer att våga, eller rättare sagt, ha den intellektuella kapaciteten att förflytta sig från enkla enskilda frågor som ger lätta poäng, till att ställa den stora frågan – vad ska vi ha jordbruket till och hur ska staten förhålla sig till jordbruket? Det reglerade jordbruket och marknadsskyddade jordbruket fungerade inte så väl, men det marknadsutsatta jordbruket har heller inte visat sig vara någon särskilt god idé.

Kanske är Göran Perssons uttalanden ett tecken på att någonting kan vara på väg att hända. För säga vad man vill om Persson, ett vått finger uppe i luften har han alltid haft.