Close
Enter your
text here
Skitmat – en fråga om klass
 Skitmat – en fråga om klass 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel. Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt.

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet. Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener. Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)

Korv & politik
 Korv & politik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Krönika ur senaste numret av Tiden

Skafferiet har alltid fungerat som ett av de viktigaste rekvisitaförråden för att visa status, klass och ibland även politisk tillhörighet, men vissa rätter har under vissa tider varit mer politiska än andra. Som korven. Och ibland är det mer rätt med lågstatusmat, än med högstatus.

Det höjdes inga ögonbryn när Göran Persson i en intervju berättade att hans favoriträtt är abborre. Ingen passade heller på att fråga om det var ett arv från Karl Marx, som också lär ha varit en stor fiskälskare. Vilken typ av fisk vi äter är givetvis oerhört laddat, men abborre eller ”fisk” är ändå mat som är ytterst politiskt lågmäld.

Den signalerar borgerlig tillvaro men inte så mycket mera.

Annat är det med korven.

På senare år har den handstoppade korven på köttet från de handklappade djuren blivit en av de viktigaste troféerna i köket för den som vill visa sig på de övre pinnarna på medelklasstegen. För politikerna förhåller det sig tvärtom. När de behöver övertyga oss om att de är vanliga människor som lever vanliga liv, då är det den alldeles vanliga korven som de tar till.

Det visste exempelvis Mona Sahlin när hon 1995 i sitt berömda försvarstal i Tobleroneaffären sa att hon hellre var hemma och åt falukorv med ungarna än käkade entrecôte med LO. Tyvärr var hon inte lika medveten i valet av sitt resmål för time outen, Mauritius var inte falukorv.

Gerhard Schröders förtjusning i korv kan också ha bidragit till att förlänga hans tid vid makten som förbundskansler. Schröder har alltid hyllat traditionell bayersk mat och särskilt currywurst. Praktiskt nog räknas den kokta, ketchup- och currydränkta korven som arbetarmat. En utmärkt rätt för den som behöver visa att det trots allt bultar ett socialdemokratiskt hjärta innanför de dyra italienska kostymerna.

SPD i Nordrhein-Westfalen tog detta ytterligare en nivå när partiet 2012 körde med valsloganen: ”Currywurst ist SPD!” Kampanjen fick stort genomslag, blev visserligen lite häcklad men det var inget mot den bombmatta som mötte De Gröna när de förra året föreslog en korvfri dag. Man fick givetvis göra total avbön från detta.

För alliansen och i synnerhet för Moderaterna är det givetvis också oerhört viktigt med folkliga attribut. Och självklart dyker då även korven upp. Korvgrillningen i Maramö blev visserligen hårt kritiserad, men budskapet nådde ändå ut – alliansen är som folk är mest och grillar till och med korv ibland.

Ännu mer genomtänkt har Fredrik Reinfeldt använt sig av korven. Han har vid flera tillfällen lyft fram falukorven som basen i sin matlagning. Däremot har han inte andats ett ord om att dricka champagne till korv stroganoffen. Det skulle nämligen förvandla rätten till en ”Calle Bildtare”, enligt den tidigare socialdemokratiska ministern Sten Andersson. Låt vara att Carl Bildt som utrikesminister och i egenskap av att vara just Carl Bildt, kan få hållas med eventuella excesser, men partiledaren för Det Nya Arbetarpartiet vet att vårda den goodwill som en enkel falukorv kan ge.

Brev från verkligheten
 Brev från verkligheten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Anders Munters, tidigare ekologisk mjölkproducent, har reagerat på kritiken om att ekologiskt lantbruk inte är tillräckligt produktivt. Här skriver han om sina praktiska erfarenheter:

Staffan Danielsson säger att han värnar Sveriges jordbruk. Jag undrar på vilket sätt?

Jag och min familj har varit lantbrukare under femtio år, de flesta år som konventionella och de sista tio åren som ekologiska. Anledningen till att vi bestämde oss för att lägga om vårt jordbruk var att dåvarande Svensk Mjölk gjorde en utredning som hette ”Kostnader för att producera Ekologisk mjölk”. Det var två gårdar som ingick, vår och en till samt dessutom en fiktiv gård. I samtliga fall visade det sig att omläggningen till ekologiskt inte innebar någon kostnad utan det förbättrade lönsamheten och röda siffror i bokslutet blev svarta. Detta redan efter att vi avstod från att inhandla konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel . (Idag kallas de växtskyddsmedel, konstig benämning på gift som dödar vissa växter.)

Staffan Danielsson har förmodligen aldrig odlat ekologiskt men ändå vet han, liksom en del forskare som saknar praktisk erfarenhet, att skördarna minskar med 30-40%.

Visst blir skörden kanske lite mindre, för vår del ca 5-15% lägre, beroende på årsmånsvariationer. Det som överraskade mest var dock att grödorna och inte minst djuren blev mycket friskare. Ungefär 40-50% av veterinärkostnaderna försvann. Mjölkproduktionen blev 3-5% lägre, men med högre halter av fett och protein.

Att Staffan Danielsson tror att vi måste öka produktionen i världen är kanske sant men man måste hålla i minnet att det största problemet är att vi måste använda den mat vi producerar. Idag är det ju känt att mer än 30% av maten aldrig når dit där den avsedd, till att ätas.

Ekologiskt jordbruk använder inte konstgödsel. Sedan 1950-talet har den industriella användningen av luftkväve ökat explosionsartat, genom billig fossil (olja) energi. Det har bidragit till stora problem med övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder € per år enligt ”The European Nitrogen Assessment” som genomörts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder € som lantbrukarna beräknas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar.

Jag tror inte att man behöver vara speciellt kunnig för att räkna ut vilket sätt att odla som är det smartaste för människor och natur. Det visar också konsumenterna med allt större tydlighet genom de siffror handeln redovisar. Konsumenterna är smartare än både forskare och en del politiker. De verkar sakna baskunskaper om hur vår natur med biologisk mångfald fungerar.

Anders Munters, Dala-Järna

Istället för jordbrukspolitik
 Istället för jordbrukspolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså, som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, ”tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – ”att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, ”föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)

Vad tänker du göra, Anders Borg?
 Vad tänker du göra, Anders Borg? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon. Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?

Varför jobbar de inte med maskiner i stället?

Läser i ATL om en mjölkgård i Nederländerna där man har installerat "kotoaletter". Korna går in i en robot, får lite kraftfoder och masseras sedan på baken av en robotarm så att hon börjar kissa och då samlas urinen upp. Det hela beskrivs som alltid som en fantastisk innovation som är bra för klimatet och miljön (precisionsspridning av urinen), bra för arbetsmiljön för människorna och för korna. Personligen blir jag mest beklämd. Maskiner ger redan korna mat, mjölkar dem, tar hand om deras gödsel och nu, tvingar dem att kissa också. Nej, korna ska inte "lida" av kiss-massagen, enligt reportaget, och det tror jag inte heller att de gör, men det blir ytterligare en maskin som kommer in i deras liv och som begränsar deras liv. Och det jag undrar är, varför börjar inte dessa bönder att jobba med maskiner i stället, så kan väl de som vill jobba med djur, göra det?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv