Skitmat – en fråga om klass

Skitmat – en fråga om klass 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel. Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt.

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet. Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener. Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
5 comments
  • Eva

    Många som har taskig ekonomin, liver på försörjningsstöd etc hade behövt gå en kurs i matlagning. matlagning från grunden. För många köper inte bara färsen från polen, eller kycklingfilen utan 90% färdigmat och lagar bara mat när det är ”festmat” dvs typ kycklingfil+e etc. Att baka sitt eget bröd, att laga köttbullar fårn grunden istället för att köpa det billiga industriella avfallet med 30% kött på sin höjd. Jag är själv arbetslös, har knappa marginaler. Men mjölken på bordet är svenskt, det är svenskt kött på bordet. Dock i regel fläskfärs, kycklingfilé falukorv eller liknande. Sällan vi har finare oxkött. Potatis köper vi hos en bonde för 100 kr för 25 kg. Potatismospulver har vi inte ens något. Jag handlar i den lokala butiken och matkontot för 3 personer inkl tvättmedel, disktrasor, diskmedel etc är 4-4500 kr per månad. Vi äter sällan hamburgare, däremot biff med lök och potatis till. Stuvad potatis är billig mat med stekt falukorv eller biffar/köttbullar till.

  • Olle Göransson

    Det här är med att man inte sparar på kostnader vad det gäller livsmedelshygien och livsmedelssäkerhet är rätt intressant ur ett småproducentperspektiv (dvs mitt, även om jag är konsument av och till också). De kostnader som ökat mest för vår del på Torfolk Gård de senaste åren kan kopplas till ökade krav på just sådana saker. Det är ju givetvis bra om våra kunder inte dör av att konsumera våra grejor. (Vi har ju inte som Philip Morris inbyggt i affärsidén att kunderna ska bli sjuka av det vi gör.) Men det är ju knappast vi små producenter som drivit fram att det måste ställas högre och högre krav på det området. Det är storskaligheten, och dess krav på lägre råvarukostnader, som drivit fram de kraven. Däremot blir kostnaderna för oss mindre betydligt högre än för de större. Vi får ju ungefär samma kostnad, men ska slå ut den på betydligt färre antal kilo produkter. Vad nu insikten om detta sakernas tillsånd kan gagna till för nytta?

  • Pelle Agorelius, Husmansbord

    Jag är precis hemkommen från ett flådigt event i Milano (där man njöt Torfol-Olles sylt bl a) som handlade om design. Det slog mig på invigningseventet, att knappt någon skulle vara så självsäker runt mat, som man är när det gäller heminredning. Var och en väljer sina färger, vilken soffa man ska ha, och har ibland häftiga diskussioner med livskamraten om nyttan med en pryl. Alltså, när det gäller design har man självförtroende att ha en subjektiv åsikt man dessutom delar med sig av. Tänk om vi var lika veliga när det gällde inredning som vi är med mat? Det är märkligt, precis som Ann-Helen säger, att matkvalitet skall vara ett känsligt och i värsta fall elitistiskt ämne. Jag kan nog dessutom gissa mig till vart debattuppfattningen om att bara vissa personer kan bedöma mat kommer ifrån. Sånt kallar jag för socialgruppsfördomar…
    Notera dock, jag är inte upprörd, jag instämmer bara i blogginläggets reflektion. Tyvärr kommer förändringar i attityd alltid långsammare än man först tror. Och attityden att kvalitet bara kan avgöras av vissa kommer att ligga kvar länge på mat-sidan dessvärre. Se bara hur många kändisar och profiler som kan försörja sig på att låna ut sitt namn till reklamen…

  • Gunilla Munters

    Jag tror att jämförpriser har ett o annat med i deta spel att göra. På 80-talet tror jag det var kom också ”färdig maten” till djuren: Pellets, ett färdigfoder som betalades /kg. Nån kom på att en del pellets bara innehöll ”höskräp” och var inte mycket näringsvärde i det. Då började bonden jämför hur mycket näring/kg han fick för pengarna! Så långt har vi inte kommit i humankonsumtionen här jämför vi /kg eller/liter spelar ingen roll vad det är i eller iblandat.

Leave a Reply

Your email address will not be published.