Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset
Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag önskar att Djurrättsalliansen hade besökt Anders och Maria Engvalls smågrisuppfödning på Forsa Gård i Säter. Även om djurrättsorganisationen principiellt tycker all djuruppfödning är fel, så tror jag ändå att man hade sänkt kameran och i stället sett sig förundrad omkring.

Nej, Engvalls grisuppfödning är inget Astrid Lindgren-land eller månskenssysselsättning, det här är handlar om företagsekonomiska kalkyler och en produktion av drygt 3 000 smågrisar per år, men det är samtidigt ett bevis för att modern grisproduktion också kan ta hänsyn till grisen själv. Engvalls har nämligen valt att föda upp KRAV-grisar, inte för att det gör arbetet enklare, utan för att det helt enkelt blir roligare, både för dem och för grisarna.

Det är ett nämligen ett visst bestyr att låta grisarna gå utomhus året runt. Grisar rymmer, betet tar slut, det regnar för mycket, det regnar för lite och grisar måste flyttas och fångas in.

Men detta vet inte alla de 10 000 människor som varje år besöker Forsa Gård (som numera är Säters största turistattraktion). De ser bara grisar som leker, badar i gyttjepölar, ligger och slöar eller bökar efter maskar och tro mig – det är en syn som skulle kunna få den mest svårmodiga djurskyddsaktivist att dra på munnen. Och det borde vara en reklampelare för hela Sveriges grisproduktion som skulle slå all Bregottsfabriksreklam med hästlängder. Och dessutom – den är totalt sann.

I dag vann Engvalls Coops Änglamarkspris för god djuromsorg. Det var de sannerligen värda!

Grattis!

Att så visst handlar det om grisproduktion, men samtidigt är deras gård ett levande bevis för att det går att

Hunger – var detta allt?
Hunger – var detta allt? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt ”Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt. Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.

Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige
Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Läser i min digra skörd av pressmeddelanden från jordbruksminister Eskil Erlandsson att han i dag (läs den 2 juni) är inbjuden av Hästnäringens Nationella Stiftelse för att inviga Hästnäringens dag som handlar om djurskydd, företagsfrågor, utbildnings- och forskningsfrågor samt spelpolitik.

Ingenting i PM:et om att man äter hästar eller att de är goda. Det om något är ju näring.

För självklart äter vi häst – även om vi inte vet det alla gånger – för var tar annars Mias, Annas och Sigrids ponnysar vägen när den dör? Inte begraver man dem i gödselstaden i alla fall. Kanske blir några kattmat men många hamnar på tallriken.

För oss hästfantaster är anrika restaurang Minerva i Stockholm ett vattenhål. Deras biffar och stekar är alltid garanterat från riddjur.

På restaurangens meny läser jag:

Barnmeny

Filet mignon nobis med bearnaise eller persiljesmör och pommes frites 32:-

Smaklig spis Mia, Anna och Sigrid.

Peter Johansson

Behöver vi en grön planekonomi?
Behöver vi en grön planekonomi? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara? Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel, för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att ”staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

Fira Vickans bröllop med svart arbetskraft
Fira Vickans bröllop med svart arbetskraft 150 150 Ann-Helen von Bremen

Wij Trädgårdar i Ockelbo ställer till med stor bröllopsfest för att fira det kungliga bröllopet. Det blir tårtbuffé, picknick-korgar, champagnebar och säkert hur trevligt som helst. Man räknar med att 8 000 personer ska komma.

Så långt finns det inget att säga om det hela. Det intressanta är dock att man i dag har gått ut med ett stort utskick via mail och frågar om man kan tänka sig att hjälpa till och jobba under denna dag. Gratis! ”Som betalning för er hjälp i Ockelbo kan vi inte erbjuda pengar men en överraskningspresent.” Så står det i det mail som jag och säkert hundratals andra människor har fått. Hundra personer, det är så många man räknar behövs i personalen under denna dag, ska alltså arbeta från nio på morgonen till åtta på kvällen för en ”överraskningspresent”!

Dessutom ska man ta sig fram och tillbaka till Ockelbo och vi upplyses om att den sträckan dröjer drygt två timmar, enkel resa. Ett litet nätt arbetspass på 15,5 timmar. Gratis.

Wij Trädgårdar är ingen idéell verksamhet. Det är ett företag som under 2008 omsatte åtta miljoner kronor. Visserligen gick affärerna inte så bra, men det är ändå inget försvar för att gå ut och fiska efter gratis arbetskraft. Och själva bröllopsfesten är heller ingen välgörenhet, alla gäster får betala och jag är övertygad om att VDn Maria Eriksson, trädgårdsmästaren Lasse Krantz och kocken Rune Kalf-Hansen, som har undertecknat mailet, inte tänker jobba gratis denna dag.

Jag är republikan och kommer inte att fira bröllopet på vare sig det ena eller andra viset. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är pinsamt att i Ockelbo, av alla ställen, där firas bröllopet med svart, obetald arbetskraft.

2 miljoner dollar för vadå?

Det har inte blivit särskilt mycket uppmärksammat i media, prisutdelningen av det som brukar kallas för världens största miljöpris, Food Planet Prize. Och det är förståeligt, för varför fick egentligen Stockholm, Köpenhamn, London, New York , Delhi, Beijing, Bangkok, Madrid, Washington och alla de andra sammanlagt 40 städerna som ingår i projektet C40 Cities, 2 miljoner dollar? Det är sannerligen inte lätt att svara på. Arvet från Max-grundaren Curt Bergfors är tänkt att belöna "innovativa lösningar som kan bidra till skiftet till ett mer hållbart globalt matsystem inom en tioårsperiod". Tittar man på städerna blir man inte särskilt mycket klokare, har Stockholm blivit mer hållbart när det gäller maten? Delhi? Beijing?London? Projektet självt lyfter fram strävan att servera mat inom de offentliga köken som bygger på EAT-Lancets idé om en global kost med främst vegetabilier. Så passande då att Johan Rockström, en av huvudförfattarna till EAT Lancet, sitter som en av två ordföranden för prisjuryn.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv