Alla bär i samma korg
Alla bär i samma korg 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anna Sjögren


En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.

Turkisk Peppar
Turkisk Peppar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Valborg på den lokala kvarterskrogen. Vi sitter och väntar på vår Biff Rydberg. ” Ska vi inte ha en snaps?” undrar en i sällskapet. Bra idé!

Servitören räknar upp husets snapsar: ”Absolut, Jägermeister, Gammeldansk och Turkisk Peppar.”

Vi känner oss som de frågetecken vi förmodligen ser ut som och försöker förtydliga oss:

”Vi hade tänkt oss någon form av kryddat brännvin.”

”Turkisk Peppar är ganska kryddad”, blir svaret.

Vi ger upp, tar en ren vodka och tänker att det svenska restaurangundret har inte riktigt nått alla krogar ännu. Och tur är väl det, annars hade vi aldrig fått vara med om detta.

Kemin vi inte slipper undan
Kemin vi inte slipper undan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare
Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare 150 150 Ann-Helen von Bremen

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

Ica trollar
Ica trollar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Häromdagen fick jag veta att Joe Labero underhållit när Ica Viksjö firade 25 år. Han åkte taxi från Paris eftersom det var aska i luften. Jag har ingen aning om vad Joe Labero tar betalt för att komma och trolla i Viksjö och jag behöver inte lägga mig i hur en lönsam Ica-butik firar sitt 25-års jubileum. Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag kan inte sluta tänka på att samtidigt som många av dem som producerar mat har svårt att få sina små företag och jordbruk att gå runt, finns det andra längs matens väg mellan åker och köksbord som verkar dra in väldigt mycket pengar.

Och kan skicka Joe Labero i taxi från Paris.

Mu-ropen skalla – aircon till alla!

Även om kornas rätt till bete är en allvarlig fråga, så kan vi ändå inte låta bli att dra på munnen när vi läser en debattartikel från några lokala KD-politiker i UNT. De skriver: "Det är till och med så att en del kor lider mer av att tvingas stå ute i solen under sommartid (många lantbrukare tillämpar därför nattbetesdrift) än att få vistas i behagliga lösdriftsstallar med svalkande ventilation." Inte visste jag att en kos högsta önskan är att få leva hela sitt liv inomhus med AC och slippa gå ut i sommaren. Det är inte så att KDisarna har förväxlat korna med tonåringar?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv