Kemin vi inte slipper undan
Kemin vi inte slipper undan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare
Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare 150 150 Ann-Helen von Bremen

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

Ica trollar
Ica trollar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Häromdagen fick jag veta att Joe Labero underhållit när Ica Viksjö firade 25 år. Han åkte taxi från Paris eftersom det var aska i luften. Jag har ingen aning om vad Joe Labero tar betalt för att komma och trolla i Viksjö och jag behöver inte lägga mig i hur en lönsam Ica-butik firar sitt 25-års jubileum. Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag kan inte sluta tänka på att samtidigt som många av dem som producerar mat har svårt att få sina små företag och jordbruk att gå runt, finns det andra längs matens väg mellan åker och köksbord som verkar dra in väldigt mycket pengar.

Och kan skicka Joe Labero i taxi från Paris.

Kunden förstår oss inte
Kunden förstår oss inte 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF bjuder in till presskonferens nästa vecka för att diskutera de stora frågorna. Exakt vad det ska handla om är lite svårt att förstå, men det ska omfatta ämnen som världssvälten, livsmedelsförsörjningen men också vilken livsstil och vilka förändringar som dagens unga vill se. Inbjudna är företrädare för politiska ungdomsförbund, men även personer från Djurens Rätt och Bättre mat.nu.

– Jag vill möta den unga generationen och höra vilka livsstilsförändringar de vill se framöver, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och det låter ju alldeles utmärkt, ett möte och en diskussion med unga människor som kanske är morgondagens beslutsfattare. Det är precis sådant som lantbruket behöver, mer kontakt med konsumenterna, mer kontakt med omvärlden.

Men i nästan andetag säger LRFs ordförande:

– Jag upplever att kännedomen om vad vi bönder står för, hur vi jobbar och vilka visioner som driver oss är låg. Om detta vill vi diskutera med några av våra framtida beslutsfattare.

Återigen budskapet, ”Ni förstår oss inte, men om vi bara får förklara så kommer ni att förstå att det vi gör är rätt.”

Vilket annat företag skulle resonera på detta vis, att utebliven framgång beror på att man är missförstådd?

Inget ont om Lars-Göran Pettersson, han företräder bara en rörelse där denna åsikt är utbredd – ”Vi har en bra organisation, en bra produkt, men kunden förstår oss inte.”

Jag hoppas att jag har helt fel, att detta inte alls kommer att bli en uppvisning i allt gott som lantbruket står för, utan att det verkligen kommer att handla om att lyssna på vad de unga vill och att diskutera framtida förändringar.

Men jag har tyvärr haft fel förr.

Gamla synder dyker upp igen
Gamla synder dyker upp igen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vissa dumheter trodde man ändå var historia, men så dyker de plötsligt upp igen. Som till exempel kodressörer. Denna tekniska apparat som med hjälp av en elstöt tvingar korna att backa ut och bajsa i gödselrännan, har varit förbjuden i drygt 20 år. Icke desto mindre så lever de kvar.

I dagarna kom besked från Högsta Domstolen att man vägrar ta upp en överklagan som gäller en gård i Halland där man använt kodressör. Och det är inte svårt att förstå Högsta Domstolens beslut, det var som sagt var länge sedan de förbjöds.

Kodressörer används i stall med uppbundna kor, där djuren alltså står fastbundna vid sin plats. Med kodressörer förhindrar man att djuren ligger och står i sin egen skit, vilket minskar risken för vissa sjukdomar som klövröta. Men forskningen kunde visa att den eventuella hälsovinst som kodressörer innebär, väger lätt mot den ohälsa som de orsakar. Elstötar stressar inte bara korna, utan gör dem också sjuka.

Fallet som HD vägrade ta upp, har pågått under fyra års tid. Det var 2006 som tingsrätten dömde lantbrukaren till 3 000 kronor i böter. Jag har ingen aning om hur vanligt det är med kodressörer i svenska stall, i ett nyhetsinslag i Västnytt för ett år sedan, påstod lantbrukare att det inte alls var särskilt ovanligt.

Oavsett vad som är sant, borde verkligen kodressörer vara ett passerat kapitel för svensk mjölkproduktion. Det borde också vara en självklarhet från svenska mejerier att inte ta emot mjölk från producenter som bryter mot djurskyddslagen.

It´s complicated

"Det är viktigt att forskarvärlden vänder och vrider på alla argument och är ödmjuka inför den komplexitet som alla system på jorden representerar. Men det betyder inte att vi alltid ska kommunicera till allmänheten att vi inte vet, att det är komplicerat och osäkert, menar Johan Rockström. " Var det fler än jag som satte morgonkaffet i halsen när man läste Rockströms uttalande i Svenska Dagbladets reportage om tipping points? Just den här inställningen, att man inte ska kommunicera till allmänheten att klimatfrågan är komplicerad, tenderar istället att leda till förenklingar som kan liknas vid fördumning. Det är tydligt när vi pratar om matens klimatpåverkan. Och det här förhållningssättet, att undvika att kommunicera det komplicerade, riskerar också att ge en backlash för hela klimatfrågan, vilket förmodligen är precis det vi ser nu. Och det är riktigt allvarligt.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv