Close
Enter your
text here

Arla

Felpass, Arla!
 Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag hoppades att Arlas ”sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
 Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Oavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.

För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.

Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.

Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.

Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.

Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.

Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.

Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.

Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.

När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:

Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.

Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.

Är det här en utopi?

Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.

Men mer om det i en kommande text.

 

 

Skärp er och tänk positivt!
 Skärp er och tänk positivt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – ”Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 

Mjölk – nu med extra allt!
 Mjölk – nu med extra allt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det fanns en tid när det räckte med att mjölk var mjölk. Mjölk var inte bara ett naturligt livsmedel, det var också nyttigt. Budskapet om att ”mjölk innehåller 18 av de 22 näringsämnen som människan behöver”, har inte bara trumpetats ut, det har satt sig i våra medvetanden.

Men det var då. På senare tid har både Skånemejerier och Arla lanserat mjölk som företagen påstår ska vara extra hälsosamma, vilket bland annat Sydsvenskan skriver om i sin artikel. Både Arla och Skånemejerier lanserar mjölk med extra mycket protein och Arla har dessutom en mjölk som är kalciumberikad. Ja, ni läste rätt, protein och kalcium, två ämnen som mjölk inte direkt lider någon brist på, snarare tvärtom. Men slogans med innebörden ”nu med extra mycket av allt” är som bekant ett välkänt trix för att öka försäljningen och kanske fungerar det även denna gång.

Däremot kan man fundera på hur detta påverkar för vår syn på mjölk som en nyttigt livsmedel. Om inte mejerierna själva anser att proteinhalten eller kalciumhalten räcker till, eller för den delen vitaminerna (Arla har också kommit med en mjölk som är berikad med vitaminer och bakterier) så kanske vi också börja tvivla? Det kan rent av vara så att detta ger mer ammunition åt de grupper som i grunden är kritiska till mjölk som ett hälsosamt livsmedel.

Personligen kan jag inte heller låta bli att fnissa lite åt de tramsiga namnen på de nya mjölksorterna. Arlas ”Bone health” och ”Immune”, känns inte det väldigt daterat? Och Skånemejeriers ”Starkmjölk”, har man tänkt att ta upp kampen vid bardiskerna?

 

 

Tristare än konspirationsidéer
 Tristare än konspirationsidéer 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nej, det är ingen stor komplott som ligger bakom Arlas fusion med Milko. Det finns ingen konspiration, regisserad av Arla och Konkurrensverket, som Gunnar Lindstedt låter antyda i dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Sanningen är betydligt värre än så. Orsaken till att Milko med snaran kring halsen tvingades be Arla att ta över verksamheten, är att Milkos ledning och ägare under lång tid inte har klarat av att sköta ekonomin. Snabba byten i strategier, liksom ett antal VD-byten skvallrar bara något om att Milko har haft problem under lång tid.

Milko-land har heller inte varit något lättskött pastorat. Vi pratar om ett område fyra gånger större än Danmark, med en mjölkvolym på 300 miljoner kg mjölk (hundra miljoner kg mindre än Skånemejerier som ändå verkar inom ett betydligt mer begränsat område) och med en överkapacitet på industrisidan med minst 25 procent.

Eller för att uttrycka det som en dansk Arlabonde sa förra gången som fusionsplanerna mellan Arla och Milko var på tapeten för några år sedan:

– Hur intressant är det med ett område där det bor fler vargar än människor?

Det kan låta bryskt, men det säger något om svårigheten att få lönsamhet i ett så stort geografiskt område med så lite mjölkvolym som det ändå handlar om. Kanske är det helt enkelt inte möjligt.

För även om det sedan EU-inträdet och den stegvisa avregleringen av mejerimarknaden har rått en alltmer hårdnande konkurrens, inte bara från Arlas sida utan mellan alla mejeriföreningar, går det ändå inte att bortse från faktum: Milkos problem är Milkos egna och det går inte att skylla på Stora Stygga Arla.

Självklart kan man tycka att det är utomordentligt trist att se den pågående utvecklingen med allt färre och större företag, både inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Men för att vända den utvecklingen krävs det en helt annan politik än den som förs i dag och en återreglering av marknaden och det är en åsikt som är politiskt omöjlig i dagens läge. Frågan är om vi ens önskar oss den gamla tiden tillbaka, om vi tänker efter.