bete

Lantbruket ner i spagat
Lantbruket ner i spagat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text har publicerats som ledarstick i ATL.

Visst var det klantigt av LRF Mjölk att på sin hemsida skriva att ”kor kan kyla klimatet”, men att däremot försöka kommunicera att kornas metanutsläpp inte alls är lika allvarligt som koldioxid från fossila källor, var däremot både bra och på tiden!

Senare tids forskning har visat att metanet inte alls kan jämställas med koldioxid. Metan bryts ned på cirka tio år medan koldioxiden kan finnas kvar i tusentals år.

Det här innebär att om inte antalet kor, och deras metanutsläpp, ökar, så bidrar de heller inte till ytterligare uppvärmning. Om antalet kor minskar, vilket de har gjort i Sverige, så har också metanutsläppen och därmed uppvärmningen, minskat.

Svenska mejerier borde därför inte bekymra sig över metanet överhuvudtaget utan snarare jubla över att nästan hälften av mjölkens klimatpåverkan har försvunnit. Detta försöker man kommunicera utåt, men internt verkar inte alls polletten ha trillat ner.

Trots att LRF Mjölk skriver på sin hemsida att det i livscykelanalyser är fel att räkna om metan till koldioxidekvivalenter eftersom det just gör att man inte förstår skillnaderna mellan de olika växthusgaserna, är det ändå precis detta som mejerierna gör i sina klimatberäkningar på böndernas gårdar. Det blir givetvis extra allvarligt när man som Arla har börjat koppla en viss del av mjölkpriset till denna kalkyl.

På samma sätt är det metanet som är i rampljuset när Norrmejerier, i vad som nog får tolkas som ekonomisk desperation, kör sin norrologiska mjölk till Stockholm.  På grund av att korna får fodertillskottet Bovaer som påstås minska metanavgången med 30 procent, hävdar man att detta är Sveriges mest klimatvänliga mjölk. Arla håller på att testa Bovaer.

Trots att metanet borde vara en icke-fråga, är man ändå beredd att satsa på ett kosttillskott som dels kostar 11 öre per liter mjölk, dels riskerar att ytterligare öka kritiken mot mjölkbranschen som en allt mer industriell verksamhet som på olika sätt manipulerar kossan.

Klimatfrågan är ett av flera exempel på att å enda sidan säga en sak, å andra sidan göra något helt annat. Den biologiska mångfalden är ett annat exempel. Återigen kommunicerar gärna mejerierna gentemot konsumenterna hur viktiga korna då är, men internt strävar man efter att få ”forska” om stänga in korna för alltid.

Redan idag är det många mjölkkor och deras avkommor som aldrig betar några naturbetesmarker och det är ibland tveksamt om man ens kan kalla ”motionsbetena” för betesmarker. De flesta tjurkalvar stannar inomhus under hela sina liv. Fodret, i form av den odlade vallen, spannmålen och kraftfodret, rymmer sällan särskilt stor mångfald när den odlas.

Mjölkbranschen går ner i spagat för att å ena sidan försöka kommunicera värden som biologisk mångfald och kossans klimatnytta. Å andra sidan är den industriella normen stenhård och den värnar mer om all input i olika former av fossil energi, högre än det biogena och harmlösa metanet.

Alla hårt pressade mjölkbönder vet vad som gäller – att mjölka så mycket som möjligt. Och Växa kommer aldrig med tårta när man har rika betesmarker, utan när kossan mjölkar över 11 000 kilo.

Frågan är bara hur man ska sälja mjölken, den dagen alla mervärden är borta? Som en ren industriprodukt kanske?

Samma dag som jag publicerar detta inlägg, ser jag reklam på instagram från Scan. Det är en fin bild på tre mjölkkor och med uppmaning att välja svenskt kött, bl a för att vi får ”mer biologisk mångfald”. Men med tanke på att mjölkkornas tjurar, som utgör cirka 25 procent av det svenska köttet, aldrig får komma ut och göra något mångfaldsarbete i markerna utan står inne i stallar hela sina liv, så är det ju återigen ett exempel på att man säger en sak, men gör en annan. Någon gång måste man bestämma sig. Man kan inte både snacka om biologisk mångfald i gulliga annonser, men samtidigt välja bort samma mångfald för att det blir ”för dyrt”. Släpp tjurarna loss, det är faktiskt vår!

Vetenskapswashing
Vetenskapswashing 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jorden är rund och inte platt, månen är inte gjord av en ost och kor mår bättre av att få gå ut och beta än att vara instängda i ett stall. Vissa saker borde vara så självklara att det inte skulle behövas vetenskapliga studier för att bekräfta dem. Men tyvärr är det inte så.

Efter tre försök har äntligen företaget Växa, som bland annat jobbar med rådgivning mot kobönder, fått godkänt för sitt forskningsprojekt – att undersöka om kor kan vara instängda året runt utan att deras välfärd och hälsa blir sämre. ”Eller mår de rent av bättre?” undrar Peter Kofoed, chef för LRF Mjölk som ser fram emot ”vetenskapliga fakta” och ”inte bara vad olika personer tycker i frågan”, i en artikel i senaste numret av Land Lantbruk.

Med tanke på hur ekonomiskt pressade många mjölkbönder är, borde man rasa mot sin bransch som slänger pengar på den här typen av pseudoveteskap. Bara den som aldrig har sett kor ute på bete kan få för sig att det skulle bara bättre för kossan att vara instängd inomhus. Men detta handlar förstås inte om kornas välmående utan att se om det går att ta ytterligare ett steg i industrialiseringen av kossan, precis som man gjort i länder som Danmark, Nederländerna, Ryssland och USA. Svaret på den frågan är förstås ja. Det går att stänga in kor hela livet och de kommer ändå att mjölka mycket (vilket den parameter som väger tyngst i det här sammanhanget.) Men om man ställer frågan ifall man då tar bort ett av kossans mest grundläggande behov, nämligen att själv få gå ut och välja vilken mat hon vill äta, då är svaret också ja.

Därför passar det bra att dela ett utdrag ur vår bok Kornas planet, dels som film, dels som en lite längre text ur boken. Vill man läsa hela boken, kan man köpa den via bokhandeln.

Vart tionde år halveras antalet mjölkbönder i Sverige. Så har det sett ut länge och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras, såvida inte politiken förändras radikalt. Inom mejeriindustrin har det länge hetat att kunde man bara kapa bort »svansen« av olönsamma företag så skulle de flesta av branschens problem försvinna. Man har satsat på rådgivning för att lyfta den här gruppen, alternativt »låta utvecklingen ha sin gång«, det vill säga att de till slut tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl. Vad mjölkbranschens strateger har glömt bort är att det ständigt växer ut nya »svansar«, eftersom konkurrensen och prispressen fortsätter att verka.
Många inom lantbruket hävdar att det inte finns någon konflikt mellan lönsamhet och andra värden som djurvälfärd, matkvalitet och miljö. Visst finns det en hel del exempel på att de går hand i hand, men det finns också gott om exempel på motsatsen, som till exempel den alarmerande förlusten av biologisk mångfald som är en direkt följd av specialisering och strukturrationalisering eller den snabbt minskade genetiska mångfalden i de viktiga lantbruksgrödorna och djurslagen. För att inte tala om miljöeffekterna av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det vore givetvis helt sensationellt om betonandet av lönsamhet och vinst på något magiskt sätt gjorde att alla andra värden och mål automatiskt också maximerades. Det vore ungefär lika sannolikt som att om du bara prioriterar din karriär och inkomst så får du bra kondition, ett fantastiskt kärleksliv, snälla barn och blir skitsnygg av bara farten.

Många av de bönder som anses vara ineffektiva är heller inte okunniga eller mindre duktiga. Deras sätt att sköta gården kan bero på att de prioriterar andra värden än lönsamhet. Det finns till och med en vetenskaplig analys i ämnet, Rationellt slöseri? – att förstå ineffektivitet i svenska mjölkföretag, gjord av forskningsinstitutet AgriFood. Där frågar man sig om den ekonomiska ineffektiviteten kan bero på att jordbrukarna har andra mål för sin verksamhet. När man studerade drygt 400 mjölkföretag såg man att det fanns ett samband mellan en högre djurvälfärd och lägre effektivitet och vice versa. En slutsats från analysen var att sett i ljuset av andra mål än lönsamhet kan böndernas agerande mycket väl vara rationellt
även om det är ineffektivt ur ett ekonomiskt perspektiv. »Ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har komplexa prioriteringar.«
Komplexa prioriteringar, det är precis så som många lantbrukare beskriver sin vardag och särskilt tydligt blir det när djur är inblandade.

När kons betande målas upp som djurplågeri
När kons betande målas upp som djurplågeri 150 150 Ann-Helen von Bremen

”På gränsen till djurplågeri.” Så beskriver mjölkbonden Hans Cederlöf kornas möjlighet att gå ut och beta under sommaren. Djurskyddslagen som ger korna rätt till detta är ”en lögn som pågått under 20-30 år”, anser han.

Det är en märklig och lätt bisarr upplevelse att lyssna på Lantbrukspodden och höra en mjölkbonde argumentera på det här sättet för att mjölkkorna inte ska släppas ut på bete. För honom är det inte bara en fråga om att jordbruket förvandlas till ett ”Skansen”, det är rent av farligt för korna att gå ut. Därute finns en massa otrevliga saker för en ko, som sol, värme, parasiter och enbart det faktum att hon behöver ”stå på benen” och gå omkring under en längre tid när hon är ute och betar, jämfört med om hon hade stått inomhus och bara tuggat i sig det serverade fodret.

” Det finns inget som säger att det är fysiologiskt bättre för kon, utan man hänvisar till att det är ett gammalt beteende som vi ska behålla och då är vi på Skansen-nivå”, säger Hans Cederlöf i programmet.

Jag förstår att det kan vara praktiskt svårt att lösa betet för en stor besättning, Cederlöf planerar att bygga för 1 500 kor, och att det även kan vara tufft att se till att en högavkastande ko får den mängd foder och den näring som hon behöver. Men frågan är om inte detta snarare är ett av flera argument mot så stora gårdar och mot så högavkastande kor? Jag förstår att den pressade lönsamheten gör att många mjölkbönder bara ser en enda möjlighet – att mjölka allt mera från allt fler kor och då blir sommarbete bara en kostnad, ett onödigt ont. Men det är samtidigt obegripligt att ingen av näringens företrädare ifrågasätter den politik som har lett fram till detta och ställer krav på ändrade spelregler. I stället har LRF och husdjursföreningen Växa anammat den grupp högröstade mjölkbönder som kräver ”flexibel” beteslagstiftning, trots att den blev just flexibel för bara några år sedan. Utifrån Cederlöfs argumentation är det dock väldigt tydligt att det inte handlar om någon flexibilitet alls, i alla fall inte för korna. De ska vara inne. Där har de det bäst.

Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter som har jobbat länge med djuromsorgsfrågor inom LRF, Slakteriförbundet och Svenskt Sigill, gör sitt bästa i programmet för att försvara kornas rätt till att få gå ute och beta om sommaren. Men hon har en tuff uppgift.  Debattledaren och journalisten Göran Berglund känns tyvärr inte helt neutral i frågan utan snarare som att han har tagit ställning för de lantbrukare som vill slopa betesrätten. Det är Ståhle som får de tuffa frågorna, inte Cederlöf. Det hade exempelvis varit intressant om Berglund hade frågat Hans Cederlöf varför han anser att ett så grundläggande beteende som att beta gräs, är dåligt för en ko? Och om nu hans kor är så känsliga att de inte tål att gå utomhus, borde han inte skaffa sig lite tåligare kor? Behöver Sverige verkligen den här typen av intensiv och överkänslig mjölkproduktion, särskilt om vi vill minska den svenska livsmedelskedjans sårbarhet?

Gunnela Ståhle argumenterar för att det inte vore särskilt lyckat att plocka bort det kanske starkaste mervärdet och symbolen för god djuromsorg som mjölken och det svenska lantbruket har, framför allt inte i en tid när mjölken attackeras från olika håll. Men Hans Cederlöf är väldigt tydlig med att han inte tänker släppa ut korna på bete bara för att konsumenterna vill det. ” Det är ingen cirkus vi bedriver.” Det är ett uttalande som borde få rätt många tjänstemän inom LRF och mejerierna att vrida sig av olust. Här har man under åtminstone 30 år jobbat för att förmå bondekåren att inse att det är gentemot ”marknaden” och konsumenterna som man jobbar. Och så får man höra detta eko av 70- och 80-talens regleringsekonomi.

Om man inte bryr sig om vad konsumenterna tycker och tänker, vilka har man egentligen då tänkt att sälja sina mejeriprodukter till? Och vilka är det egentligen som utgör den allmänna opinionen och som i slutändan är med och påverkar om korna ska få gå ut om somrarna eller inte?

Hur modernt är det med instängda kor?
Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

”Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några ”mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

När kossan själv får välja
När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter.

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.

  • 1
  • 2