Close
Enter your
text here

biologisk mångfald

Motigt för mångfalden
 Motigt för mångfalden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är så vackert, denna biologiska mångfaldens dag. Vår närmaste vildapel blommar i ett överdåd som vi inte tidigare sett under våra tolv år på Sunnansjö gård. Många av de tama äppelträden håller också på att slå ut, i all sin prakt. I fonden alla dessa nyanser av grönt, innan alla bladen hunnit slå ut helt, både i form och färg. Morgonens promenad ackompanjeras av fågelsymfoniorkestern där större hackspett, gök och gröngöling som vanligt utmärker sig. Grågåsfamiljerna tuffar in i vår vik för att börja beta. Tranorna lyfter ljudlöst från fälten när de tycker att jag kommer för nära, två rådjur sticker också iväg med stora skutt och jag ser svansen på mamma räv som sannolikt har fångat morgonens första sork till ungarna. Lite längre bort är pappa kärrhök ute i samma ärende, ständigt cirklande, ständigt sökande efter mat till familjen. Paret slaguggla har dock inte fått några ungar än, som det verkar, men arbete pågår. Pappa slaguggla flyger ut och gör en markering när jag går förbi. Mamma slaguggla sitter orörlig, med blicken låst på mig.

Sådana här morgnar fyller mig med en oerhörd tacksamhet över att jag får arbeta och leva tillsammans med alla dessa varelser. Men jag känner också en sorg och en ilska över att det som kallas för utveckling, anser att den här typen av landskap med alla dess invånare inte är tillräckligt effektivt, lönsamhet och ekonomiskt intressant. Trots allt prat om biologisk mångfald, massutdöende, naturrestaureringslag med mera, så går utvecklingen åt fel håll. Politiken för lantbruket och skogen fokuserar på ökad bulkproduktion, i praktiken främst vete och pappersmassa. När målet endast är billig mat och hög produktion, får det konsekvenser. Då ökar exempelvis kraven på att korna måste gå samma väg som de konventionellt uppfödda tjurarna, kycklingarna, värphönsen och grisarna – nämligen att stängas in på heltid. Mularnas mångfald väger lätt, jämfört med mjölkfloden.

Produktionen väger också tyngre än kemikalierna, trots den ökade uppmärksamheten kring dessa, inte minst PFAS-kemikalierna och trots att många av kemikalierna har en negativ påverkan på mångfalden. När Danmark bestämmer sig för att införa förbud mot användande av PFAS i bekämpningsmedel, då gör Sverige ingenting. Tvärtom hör Sverige tillsammans med Italien till de två länder som inte ens orkar ta tillräckligt många stickprov på livsmedel när det gäller kemikalierester, enligt en rapport från EFSA. Sverige tog bara 40 procent av de prover som krävdes. Danmark tog två gånger fler.  

Resultatet blir ett allt mer ensidigt landskap där mångfalden trängs undan, både den vilda och den tama. Vi talar sällan om förlusten av den tama mångfalden, som också är oerhörd, när färre grödor, färre sorter och färre raser odlas och föds upp, vilket ger oss en mer enfaldig mat på tallriken.

Den minskande mångfalden drabbar också människorna. Politiken handlar efter 70 år fortfarande om att bönderna ska konkurrera ihjäl varandra, med resultatet att gårdarna hela tiden blir allt färre, och större. Det kallas för marknadsekonomi, men utvecklingen känns mera som en karikatyr av en sovjetisk utveckling där slutresultatet blir ett fåtal gigantiska företag. För en sak ska vi vara på det klara med, i det nuvarande politiska och ekonomiska läget finns det ingen gräns för hur få gårdarna och livsmedelsindustrierna kan bli. Av de lantbrukare som i dag bygger ut för stora pengar, i hopp om att höra till framtidens vinnare, kommer inte många vara kvar i morgon. Det är konkurrensens logik.

Ingenting kommer att förändras förrän vi är många som säger att den här utvecklingen inte kan fortsätta. Det innebär samtidigt att vi har alla möjligheter att förändra.

Men i dag ska vi fira mångfaldens dag. Gå ut i naturen, oavsett om det är en lite park, en skog, till sjön, till havet, ut i beteshagen eller bara en stund i trädgården. Och ät något passande. Som ett bröd bakat på gamla kulturspannmål, mjölk från en fjällko, rödkulla eller SRB, ägg från lantraser, linsgryta på Gotlandslinser eller några skojiga potatissorter.

Staten odlar blommor i stället för eko
 Staten odlar blommor i stället för eko 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 1

Årets nya generösa stöd för att odla blommor på åkrarna har blivit en succé bland bönderna, däremot är effekten tveksam när det gäller den biologiska mångfalden. Om staten på allvar vill främja mångfalden, vore det bättre att lägga pengarna på att höja den ekologiska arealen. Då skulle man även få mat för pengarna.

För några veckor sedan skrev jag i ETC Nyhetsmagasin en artikel om de nya generösa stöden för att odla blommor på åkrarna. Blommor på åkrarna är inget nytt. Tidigare var det obligatoriskt för bönderna att ha en viss ”miljöyta”, för att få gårdsstöd och blomremsor var en av flera åtgärder som bönderna kunde välja. Från och med i år är blomodlingen frivillig men den stora förändringen är att den är riktigt bra betald, särskilt för bönder i de södra slättbygderna som kan få upp till 729 euro per hektar.  Det har gjort att arealen blommande åkrar ökade nästan fyra gånger i år, från 4 000 till 14 500 hektar. Under en period tog till och med blomfröerna slut.

– Kalkylen för blommande åker slår både vårkorn och grynhavre, vilket är de grödor jag annars hade haft på fälten i år, sa lantbrukaren Martin Krokstorp i nordvästra Skåne till tidningen ATL.

Han sådde blommor inte bara på fältkanterna, utan på hela 120 hektar, dryga fjärdedelen av sin odlingsmark. Och gjorde därmed som flera andra bönder, valde att odla blommor istället för spannmål.

Syftet med det nya stödet var enligt Jordbruksverket att ”bevara och förstärka förutsättningarna för främst insekter och fåglar, vilket är särskilt viktigt i landskap med mycket åkermark.” Petter Halldén, rådgivare för biologisk mångfald på Jordbruksverket, var till och med så entusiastisk över det nya blomsterbidraget att han i en intervju i Värmlands Folkblad sa att blomremsor till och med kan bidra till att Sverige uppfyller sina mål när det gäller EU:s naturrestaureringslag.

Men det är sannolikt en viss överdrift.

Professor Henrik Smith på Centrum för miljö- och klimatvetenskap på Lunds universitet anser att blomremsor inte alls räcker.

– I slättbygder där mycket av naturbetesmarkerna har försvunnit så kan blommande fältkanter på kort sikt gynna vissa pollinatörer och fåglar, men det är ingen lösning för att främja hela mångfalden. Då pratar vi istället om ett batteri av åtgärder och många av dessa nämns också i naturrestaureringslagen, säger han. 

Henrik Smith bedriver forskning inom biologisk mångfald, med fokus på klimatförändringar och jordbrukslandskapet. 

– Vill man ha en mångfald i jordbrukslandskapet handlar det om att skapa en mängd olika miljöer. Blomsterremsor ska ses som en av flera åtgärder och det är också viktigt att det finns en variation så att det inte bara växer honungsfacelia överallt.

Henrik Smith sa också i min intervju att det sannolikt spelar spelar en negativ roll för vissa pollinatörer om blommornas sås på stora arealer i stället för kantremsor.

– Det saknas forskning på detta, men det finns en del som tyder på att det främst är de mest mobila pollinatörerna som gynnas av stora sammanhängande fält, medan mindre rörliga arter missgynnas. Det riskerar att ändra sammansättningen av bi-arterna.

Något av kritiken verkar kanske ha nått Jordbruksverket för idag föreslår man en begränsning för 2026 när det gäller hur många hektar blommor som får odlas. Fortfarande är det dock generösa arealer. Lantbrukare får söka ersättning för 10 hektar och har hen större mark, dessutom 20 procent av resterande areal. För Martin Krokstorps del skulle det innebära att han nästa år kan odla blommor på 96 hektar i stället för årets 120. En viss neddragning alltså, men fortfarande en stor yta.

Samtidigt som intresset för att odla blommor har ökat bland lantbrukarna, fortsätter den ekologiska arealen att minska. Detta trots att det finns mycket forskning (ytterligare ett exempel här) som visar att ekologiskt lantbruk gynnar den biologiska mångfalden. Förklaringarna till detta är flera, som att ekologiskt lantbruk inte använder kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, ofta har en mer varierad produktion där djur och växter blandas och även att man ofta har mer ogräs, vilket är negativt för den som vill ha höga skördar, men faktiskt positivt för den biologiska mångfalden. I en brittisk studie såg man att åkertistel, stånds och vägtistel drog dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än vad de 14 vanligaste blommorna som brukar sås i åkerkanterna gjorde. Anledningen är att ogräsen producerar mycket och flera olika sorters pollen och nektar som uppskattas av många olika insekter

– Det finns positiva effekter av blomsterremsor, men dessa ersätter inte effekterna av ett ekologiskt lantbruk som har mycket bredare målsättning. Som att avstå syntetiska bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket i sin tur leder till mer komplexa växtföljder och mer blommande växter i vallar och åkrar som gynnar pollinatörer och andra djur, säger Henrik Smith.

Sedan 2019 har ekoarealen minskat med 19 procent och antalet gårdar har minskat med 30 procent. Sannolikt hade utvecklingen sett helt olika ut om ekolantbruket hade haft lika generösa bidrag som blomsterodlingen, inte bara för ekoarealen utan även för den biologiska mångfalden.

Vill du läsa mer om lantbruket och dess påverkan på biologisk mångfald kan du läsa Naturskyddsföreningens rapport där jag och Gunnar Rundgren har gjort en stor del av underlaget.

Detta är den första av tre texter om bakslaget för eko.

Öppna faktaruta
Bilar-grodor 1-0
 Bilar-grodor 1-0 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Min sommarstugegranne är lite trött. Det är inte hennes dryga 80 år som spökar, utan att hon ägnade föregående kväll åt att rädda kärleks­kranka grodor från att bli överkörda av bilar i ett bostadsområde i Uppsala. Under några vårveckor vandrar alla grodor och paddor i väg till något vattendrag för att para sig, och det gäller även amfibier bosatta i Uppsala. Ibland korsar deras väg en bilväg och då finns det stor risk att alla kärleksstunder ställs in för gott. Grodor och bilar är en dålig kombination. Min granne och de övriga engagerade människorna i kvarteret bär därför grodorna över vägen i hinkar. De har vädjat till kommunen att stänga av biltrafiken på gatan eftersom det bara handlar om några kvällstimmar under ett par veckor. Men det är omöjligt, enligt kommunen.

Samtidigt pågår en betydligt större flytt i Torslanda utanför Göteborg. Där flyttas, eller snarare vräks, flera tusen grodor, paddor, ormar och ödlor av avlönade experter. Precis som i Uppsala handlar det om djur som är fridlysta, vilket även gäller deras miljö som är fredad och alltså inte får förändras. Men det finns undantag, som den batterifabrik som Volvo Cars ska bygga och som länsstyrelsen anser vara ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Artskyddsförordningen kan sättas ur spel. Samma sak sker nu även i Mariestad, där det också ska byggas en batterifabrik.

Detta kallas för ekologisk kompensation och innebär att om man förstör naturen på ett ställe, kan man kompensera det på en annan plats. Eller snarare, om naturen är i vägen, kan vi flytta på den. Det är i alla fall teorin. Vad som i praktiken händer med den befintliga naturen när det kommer tusentals nya invånare eller hur enkelt det är att skapa en miljö som liknar den som ödelades är en annan sak.

I valet mellan grodor och trafik verkar det som om bilarna alltid vinner.

Exemplen visar också att vanliga ­människors kärlek till sin vardagsnatur sällan väger särskilt tungt. Om naturen ska ­prioriteras framför en väg, en parkeringsplats eller en byggnad krävs det en expert som upptäckt en utrotningshotad art. Och anses samhällsintresset väga tyngre kan samma expert helt enkelt flytta på naturen, eller i alla fall delar av den. Kvar blir människor som får allt längre avstånd till sin vardagsnatur och som inser att deras omsorg inte räknas. Naturen blir något som ska skötas om av särskilt utbildad personal, inte av dig och mig. Ändå är det just du och jag som behövs om vi ska ta hand om naturen bättre än vi gör i dag. Och en av de bästa utgångspunkterna för det arbetet är kärleken till vår vardagsnatur. Det är då som vi försiktigt och varligt hjälper grodor över vägen under vårkvällarna.

(Krönikan har publicerats i ”Publikt”

Årets julklapp?
 Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
 Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).