Close
Enter your
text here

biologisk mångfald

Djur som dekoration
 Djur som dekoration 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För ett tag sedan föreslog en forskare att natur­betesmarkerna ska vårdas av så kallade ”fadderfår”. Fåren skulle inte slaktas utan istället hanteras som sällskapsdjur, det vill säga leva tills de dör av sig själva eller få hjälp att ”somna in”. Begränsar man döden, måste också födseln begränsas och därför ska heller inte fåren lamma. Forskaren menade att detta skulle vara en modell för de konsumenter som inte vill att djur ska dödas, men som samtidigt vill stödja naturvården av hagmarkerna och ­därmed den biologiska mångfalden. Dessa konsumenter skulle då betala bönderna för att sköta om fåren. Tidigare under sommaren var det en annan forskare som argumenterade för att det inte behövs djur för att vårda naturbetesmarkerna. Det kunde räcka med att slå med lie för att hävda marken och att plocka lupiner.

Båda de här utspelen handlar om att främja biologisk mångfald utan att behöva döda djur, i det ena fallet att inte behöva involvera djur överhuvudtaget. Jag har respekt för åsikten att inte vilja döda djur, men är kritisk mot idén att plocka bort djuren. De är viktiga resurser i både ekosystemet och livsmedelssystemet, särskilt om vi låter dem utöva sina naturliga ­beteenden och inte enbart ser dem som varor som ska köpas och säljas.

I fallet med att vårda naturbetesmarker blir det extra tydligt. Det är inte enbart arbetsmässigt omöjligt att hävda 400 000 hektar naturbetes­marker med lie, vi människor kan ­heller inte kopiera djurens trampande, betande och gödslande. Att dessutom inte skörda en del av de djur som blir resultatet av betet på naturbetes­marker och gräsvallar, skulle vara ett resursslöseri. Det är lika logiskt som att odla morötter för att man tycker att blasten är snygg och sedan aldrig dra upp dem.
I sin senaste framtidsprognos framhöll FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, att vi måste hushålla mycket bättre med våra resurser. Klimatkris, övergödning, förlust av biologisk mångfald, utarmning av mat­­jorden – allt detta är egentligen symtom på vår resurskris. Vi slösar helt enkelt, och lever över våra tillgångar.

Att hushålla med resurserna innebär att vi måste ta hand om våra ­marker och ta vara på den mat de ger. I Sverige har vi istället lagt ner 1 ­miljon hektar åkermark och många miljoner gräsmarker. Naturvårds­verket uppskattar att det fanns drygt 12 miljoner gräsmarker för drygt 150 år sedan mot dagens dryga 400 000 hektar! Det blev möjligt genom att förlägga en stor del av vår matproduktion till andra länder. Det är billigare att utnyttja andra länders ekosystem än att sköta om våra egna.
Gräsätande djur kan livnära sig på sådant som inte vi kan äta. De kan dessutom hämta sin mat själva under nästan halva året, samtidigt som de vårdar kulturlandskapet och den ­biologiska mångfalden. Att inte ta vara på en sådan resurs är en form av matsvinn.

De måste skövla sina regnskogar!
 De måste skövla sina regnskogar! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under sommaren har jag i olika sammanhang uppmanats att protestera mot skövlingen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar. Det finns all anledning vara kritisk och orolig över skogsskövlingen. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför vi inte ser bjälken i våra egna ögon? Det är ju nämligen precis så här som Sverige en gång byggde sitt ekonomiska välstånd och fortfarande gör.

Vi skövlade våra urskogar och ersatte dem till stora delar med gran- och tallplantager. Vi begick rovdrift på naturen när vi bröt malm, dämde upp älvarna för att få vattenkraft och ersatte vårt småskaliga mångfaldsjordbruk med växande monokulturer av enfald och nedlagda gårdar. Vi trängde undan vår urbefolkning och fortsätter att göra det för varje skogsväg och vindkraftverk som byggs i renbetesland. Vi förstörde byarna, därför att det var viktigare med större åkrar och ekonomisk tillväxt än det samarbete och den gemenskap som fanns i byarna. Allt detta har vi gjort och allt detta gör vi. Och det är resultatet av denna skövling som också brukar kallas för utveckling, ekonomisk framgång och tillväxt. Det är också länder som Sverige som ses som förebilder, målbilder för de länder som inte anses lika ekonomiskt utvecklade. Men för att denna ekonomiska utveckling ska äga rum, måste de göra precis som vi har gjort. Och gör.

De måste skövla sina regnskogar.

De måste bränna sina resurser, inte bara i det egna landet utan också i andra.

För någon dag sedan var det ”Overshoot Day”, den dag då världen återigen börjar leva på lånad tid och lånade resurser. För svensk del infaller den här dagen redan i början av april. Ju rikare ett land är och desto mer prylar och tjänster som produceras och konsumeras, desto större förbrukning av resurser. Det är så enkelt det är. Och så svårt.

Det är säkert också därför som vi undviker att ta itu med grundproblemet, att vårt samhälle bygger på en överförbrukning av resurser, och i stället väljer att diskutera symtomen. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, de rubbade fosfor- och kvävecyklerna, övergödningen av Östersjön, kemikalier och plaster i sjöar och vattendrag är några av de mycket allvarliga problem som alla är ett resultat av vårt skövlande. De är symtom på vår resurskris och så länge vi enbart försöka mildra symtomen, kommer patienten aldrig att bli frisk.

Problemet med att aktivt minska vår förbrukning av resurser är att det svårt att packa om det till några prylar eller tjänster som kan säljas. Vi kan inte konsumera oss ur en resurskris genom att välja något mer miljövänligt alternativ. Allting som vi konsumerar måste givetvis vara miljövänligt, men vi måste också konsumera mindre och inte bara det, vi måste producera mindre. Och det är då det blir riktigt känsligt. Inget parti vågar säga att fortsatt tillväxt bygger på fortsatt exploatering. Det är därför som även politiker och organisationer som vill minska den negativa miljöpåverkan pratar om sådant som ”grön” tillväxt eller ”grön” skatteväxling, men den idén bygger på den klassiska tanken att man både ska kunna äta och ha kvar kakan. Hittills har det aldrig fungerat.

Det är nödvändigt att vi så snabbt som möjligt fasar ut de fossila bränslena, men det kommer inte att räcka att bara byta bränsle för att få blodomloppet i samhället att pumpa vidare som tidigare, eftersom även fossilfria bränslena innebär resursförbrukning. Det kommer inte räcka med att tanka bilen på el eller flygplanen på biobränsle och bara tro att vi bokstavligen kan köra på som tidigare. Vi måste förbruka mindre resurser och det kommer i sin tur innebära en genomgripande förändring av vårt samhälle.

Precis som vår överförbrukning av resurser har inneburit en genomgripande förändring. Det är kanske inte helt lätt att se detta, att se spåren av tillväxtens framfart i Sverige. Det var ju så länge sedan och de spår som finns kvar, förstår vi inte alltid att tyda. Däremot blir det väldigt tydligt och konkret när vi ser bulldozrarna jämna till marken i Amazonas där det alldeles nyss stod regnskog, eller ser den svarta röken från brinnande skog och torvmarker i Indonesien där det sedan ska planteras oljepalm. Vi blir med rätta förskräckta, men vilken rätt har vi att moralisera över deras agerande, när vi själva inte gör något för att Sverige ska minska sin resursförbrukning?

Frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur är inne på slutspurten efter 20 års förhandlingar. Sverige hör som vanligt till ett av de mest positiva länderna när det gäller frihandel. Då är det ingen som pratar om att minska transporter och klimatpåverkan. Då är det ingen som nämner skövlandet av regnskogar. Brasilien är trots allt det viktigaste exportlandet för Scania lastbilar och cirka 40 procent av de långtradare som trafikerar Amazonas är Scania-bilar. Det är de bilarna som transporterar timret och även sojan, korna, eucalyptusplantorna eller vad som ersätter skogen.

Skulle vi ta överförbrukningen av resurser på allvar, skulle vi givetvis säga nej till detta frihandelsavtal. Vi skulle överhuvudtaget inte ha frihandeln som en dogm, utan begränsa handeln till att gälla främst det som vi inte klarar av att producera själva. Vi skulle också tvingas att producera på nya sätt och i mindre omfattning. Vi skulle behöva hushålla med vår ekonomi och med våra resurser så att de räcker.

Det skulle innebära nedläggning av företag, kraftigt förändrad arbetsmarknad och minskade skatteintäkter till det allmänna och det skulle givetvis innebära vi måste hitta nya sätt att organisera vår infrastruktur, vård, omsorg och de andra gemensamma uppgifterna. Hur kommer våra arbetsliv se ut när vi minskar lönearbetet och i stället lägger mer tid på det arbete som vi tidigare kallade hemarbete? Hur ska vi fördela alla dessa arbetsuppgifter på ett rättvist sätt så att inte vi kvinnor ska behöva vara rädda för att vi ”kedjas fast vid spisen igen”? Det är allt detta vi skulle behöva diskutera och försöka hitta lösningar på. Vi kommer att bli tvungna att driva det samtalet själva, för jag ser inga politiker som har några visioner om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut.

Det är bråttom att starta ett sådant samtal och att tänka nya tankar. Men ska vi göra det måste vi utgå från det som är grundproblemet och inte enbart ägna oss åt symtomen.

Mångfaldens småskalighet
 Mångfaldens småskalighet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Länge trodde jag att de små kunde leva vid sidan om de stora, men jag tvivlar alltmer på det. I vårt nuvarande jordbrukssystem är skalfördelarna så enorma att det gör det väldigt svårt för de små att klara sig. Det spelar ingen roll att det småskaliga jordbruket har ovärderliga värden, som biologisk och gastronomisk mångfald.

Denna text skrivs under samma vecka som det har varit biologiska mångfaldens dag. Den dagen borde egentligen vara en enda stor hyllningskör till det småskaliga jordbruket, men så är det inte. Istället brukar larmrapporterna om massutrotningen av arter utmynna i att vi uppmanas att köpa insektshotell och inte klippa gräsmattorna för hårt. Missförstå mig nu inte, insektshotell och villa-ängar är trevliga, pedagogiska inslag som även kan göra viss nytta, men de löser på inga sätt det stora problemet, nämligen att vi har förändrat landskapet så radikalt att det är allt färre arter som får plats. Det är likadant med lantbrukets svar på insektshotell och blommande gräsmattor – lärkrutorna och blomsterremsorna på åkrarna– absolut trevliga inslag, men inget som löser grundproblemet, det monotona landskapet.

Det verkar inte spela någon roll att forskningsrapport efter forskningsrapport kommer fram till att mångfalden bor i det varierade småskaliga jordbrukslandskapet med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker. Det är detta landskap som vi har låtit försvinna och ersättas av ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det. Ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Skövlandet av det mångsidiga landskapet är samtidigt det som har byggt vårt ekonomiska välstånd och det är också förklaringen till att inget egentligen händer för att vända den förödande utvecklingen. Det skulle i grunden innebära ett annat samhälle.

Det är uppenbart att mosaiklandskapet inte kan byggas av storleksrationalisering inom jord- och skogsbruk, utan av många småskaliga bönder. Men kan inte de små alternativen leva vid sidan av de stora? Om bönderna bara är lite mer ”entreprenörer” och ”tar vara på sina marknadsmöjligheter”, så borde det väl gå alldeles utmärkt? Jag stöter ofta på den åsikten inom andra branscher, inte minst bland kockar som vill det småskaliga jordbruket allt väl. De förstår dock inte att det är svårt att vara liten i en värld där allt annat är stort.

Det blir så tydligt varje gång man tittar lite närmare på en gren inom jordbruket. Nyligen skrev jag ett långt reportage om företeelsen att en del bönder har börjat tappa dryckesmjölk själva direkt till konsument, via egna mjölkautomater, gårdsbutiker, REKO-ringar eller liknande. I en tid när till och med Arla-chefen Peder Tuborgh tycker att det är mycket att dricka tre glas mjölk om dagen, anser allt fler konsumenter, flera av de spetsigaste kockarna och bagarna att ”riktig” mjölk, lågprocessad, med full fetthalt och direkt från bonden, är en fantastisk råvara. De gör sig alla omaket att köpa mjölken, för det är nämligen ett omak. Gårdarna ligger inte där många av krogarna och konsumenterna finns, inne i storstädernas stadskärnor, och att leverera de här små mjölkskvättarna som det trots allt handlar om, blir därför dyrt. En del kockar som är särskilt mjölkfrälsta, åker själva och hämtar mjölken, men konstaterar också att det är något som de inte kan göra varje vecka. Förpackningarna är ett annat problem. En del av bönderna har mjölkautomater där konsumenterna själva hämtar mjölken, men många säljer mjölken i glasflaskor som visserligen är vackra, men också dyra och tunga. Tar bonden flaskorna i retur så innebär det också ytterligare en hantering när de ska diskas och steriliseras.

Under arbetet med reportaget så pratar jag med flera mjölkbönder som visserligen är glada över intresset för deras mjölk, men som samtidigt säger att det är en fysiskt tung hantering eftersom så mycket är manuellt arbete. Nästa steg skulle vara att köpa en förpackningsmaskin, men det steget är alltför stort för många. ”Det skulle dessutom innebära att vi kom lite ifrån den ursprungliga produkten”, säger flera av producenterna. Ett av de viktigaste argumenten för gårdsmjölken är ju nämligen att den är så lite processad som möjligt.

Nej, det är inte enkelt att vara liten i en struktur som uppbyggd för de stora. Och även om en del av producenterna förmår att ta ordentligt betalt för mjölken, så är det svårt att matcha det merarbete som direktförsäljningen ändå innebär.

Skalfördelarna är så enorma inom jord- och skogsbruket. En studie från amerikansk mjölkproduktion visar att en mjölkgård med färre än 50 kor har mer än tre gånger större produktionskostnader per liter mjölk än en gård med 2 000 kor. Studien ”Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk-och nötköttsproduktion” av Christel Cederberg med flera, visar också tydligt på det lilla lantbrukets ekonomiska nackdelar. Kostnaden för att odla vall på små skiften (1 hektar) är nästan dubbelt så hög som att odla på ett medelstort skifte (5 hektar). Kostnaden för att odla spannmål på liten åker är mer än 1,5 gånger högre. Studien kom också fram till att det skulle behövas ett stöd på cirka 6 000 kronor per hektar om man skulle vilja bevara naturbetesmarkerna, eftersom det kostar mindre att odla foder till djuren.

Ibland behöver man inte läsa några vetenskapliga artiklar. Det räcker med att titta ut genom det egna fönstret och på vårt lilla småbruk. På 14 hektar betar 10 kor. På drygt en hektar odlar vi lite grönsaker, frukt- och bärbuskar, främst för egen del men också för avsalu. Det är givetvis en alldeles för liten odling för att vara konkurrenskraftig, fast det värsta är att vi odlar cirka 100 olika saker, vilket är ingenting annat än ekonomisk idioti. Det borde givetvis vara tvärtom, vi borde odla en sak, kanske morötter, på åtminstone 100 hektar. Med näsan nere i trädgårdslanden blir det också så tydligt varför det är så mycket enklare att så, rensa ogräs, skörda och sälja en enda gröda, till skillnad mot att odla hundra olika grödor som alla har sina speciella krav och inte ens växer i raka rader.

Den biologiska och gastronomiska mångfalden trivs på vår lilla gård och på alla andra småbrukares gårdar och vi har också en oerhört rik mångfald i vårt arbete. Men mångfalden har svårt att överleva i de stora strukturer som vi har format och den specialisering som detta medför. Vi har skapat ett samhälle som är oerhört sårbart och där det ovärderliga inte är värt något. Det är detta som vi måste förändra.

Artikeln har publicerats i Småbrukarnas tidning.

Ett insektshotell gör ingen biologisk mångfald
 Ett insektshotell gör ingen biologisk mångfald 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För några veckor sedan var det den biologiska mångfaldens dag och jag vet inte hur många uppmaningar om att köpa insektshotell och förvandla våra gräsmattor till ängar, som jag har sett. Det är trevligt och bra, men det är ingen lösning för mångfalden. Mångfalden bor i mångfaldens marker och det kräver ett radikalt förändrat landskap och jordbruk. Ja faktiskt, ett annat samhälle.

Det blommar så oerhört vackert just nu. Prästkrage, rödklöver, blåklocka, kärringtand, gulmåra och vitmåra, hundkexen, smörblommorna, midsommarblomstren, förgätmigej, de gula svärdsliljorna i vassen och alla de andra blommorna som jag inte kan namnen på. Och jag tror inte att våra nio kor kan namnet på alla de gräs och örter som växer i deras hagar, men de vet att skilja på dem. Det syns hur de njuter av att betet inte enbart är frodigt, utan att det också finns så mycket olika växter att äta. Späd vass har sin tid på menyn, liksom blad av asp, ek och sälg. Hundkexfrossa är en ny upptäckt för årets kalvar. Dikenas vattenväxter får de äldsta korna att giraff-tänja sina halsar. Och samtidigt vet de ju att alla gräsen, som timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot, vitgröe, rödven, starrgräs och alla de andra örterna, finns där också. Magarna kommer att fyllas snabbt och de kan kosta på sig att ägna sig åt lite njutning för mularna.

Mångfalden är inte gratis. Jag visste det intellektuellt förut. Nu vet även min kropp det. Det är stor skillnad på markerna i dag mot när vi flyttade till Sunnansjö gård för fem år sedan. Borta är slyskogen och buskagen. Gräsen och örterna breder ut sig alltmer för varje år. Bakom den förändring finns många timmars träd- och slyröjning, risdragning, eldning och stängsling – av oss, våra vänner och av företag som vi köpt tjänster från. Och så korna förstås, som med sitt tuggande, trampande och gödslande är de stora landskapsarkitekter.

Det har länge stått klart för alla som jobbar med naturvård att det är förlusten av det varierade småskaliga jordbrukslandskapet med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker som är det största hotet mot den biologiska mångfalden. Det finns otaliga studier och forskningsrapporter som bekräftar det. I mitten av 1800-talet hade vi cirka 10 miljoner betesmarker. I dag är de runt 400 000 hektar. Det är en enorm förändring. Trots att vi alltså har förlorat stora delar av detta landskap så fortsätter vi bedriva samma politik som har skapat problemen , ett jord- och skogsbruk som fokuserar på det storskaliga, billiga och massproduktion av ett fåtal produkter. Jordbruken fortsätter att bli allt färre och allt större, de mindre ”effektiva” markerna som gräsmarkerna är, fortsätter att läggas ner och landskapet förändras alltmer.

Vi gråter när Notre Dame brinner och sörjer, med rätta, över att ett värdefullt kulturarv förstörs, men vi verkar inte se att en del av vårt eget kulturarv försvinner, det vackra mosaiklandskapet. Vi är duktiga på att höja arga pekfingrar gentemot Brasiliens och Indonesiens skövlande av regnskogar och det finns anledning att protestera, men vi har gjort och gör exakt likadant själva. Vi har skövlat mosaiklandskapet och ersatt det med ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det, ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Och vi har gjort det för att bygga vårt ekonomiska välstånd, vilket också är förklaringen till att inget egentligen händer för att vända utvecklingen eftersom det i grunden skulle innebära ett annat samhälle.

Vi får inte tro att den biologiska mångfalden enbart handlar om enskilda arter. Visst finns det all anledning att försöka rädda orangutanger, tigrar, hackspettar och bombmurklor. Visst finns det all anledning att försöka rädda bina, humlorna och de andra pollinatörerna. Men mångfalden är en större fråga än så. Det hörs liksom på namnet – mångfald. Det är detta myller av arter som utgör själva livets väv. Ja jag vet att jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det är livets väv som gör att olika processer i naturen fungerar, att vatten och luft renas, temperatur och klimat regleras, näringsämnen cirkuleras, döda växter och djur bryts ner och blir jord igen, att mat kan växa och vi människor kan leva på denna jord. Och det är också detta som gör att insatser för klimatet som inte tar hänsyn till den biologiska mångfalden, inte bara är enfaldiga utan också riskerar att motverka det man vill uppkomma, även på klimatsidan. Det går inte att särskilja klimat och biologisk mångfald, på samma sätt som vi också måste ta hänsyn till de rubbade kretsloppen av fosfor och kväve. Naturen är komplicerad och komplex, även om vi människor försöker fördumma den genom att räkna koldioxidekvivalenter.

Så köp gärna ett insektshotell och ha gärna en äng på din tomt, det är alltid trevligt att vara nära naturen i någon form och man lär sig oftast mycket. Men fundera framför allt på varifrån din mat kommer ifrån. Är det från enfaldens landskap eller är det från mångfaldens?

Glad Midsommar!

 

 

Det nya hållbara
 Det nya hållbara 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det nya hållbara är inte ekologiskt lantbruk. Det är industrijordbruket. Det är så mycket avkastning det bara går att få ut. Per hektar, per ko, gris, höna och kyckling. Och per bonde.

Det nya hållbara är monokulturer. Oavsett om de ligger på Söderslätt, i Mato Grosso, Sumatra eller Illinois. Det är inte biologisk mångfald. Det är inte kulturlandskap. Det är absolut inte levande landsbygd.

Det nya hållbara är fossila bränslen, i alla dess former. Det är ändliga resurser. Det är utarmning av jordar, förgiftade vattendrag, klimatpåverkan och övergödda hav. Inte bara här utan lite överallt.

Det nya hållbara är kemijordbruket. Det är ogräsmedel, insektsmedel, stråförkortningsmedel och svampskyddsmedel. Det är glyfosat och neonikotinoider och ett antal hundra andra kemikalier som varje år används inom det svenska jordbruket. Men det är också atrazin, paraquat och difokol – förbjudna inom EU, men tillåtna i liten mängd i livsmedel. Kemikalier känner inga gränser. Inte Livsmedelsverket heller.

Det nya hållbara är gränslös mat. Det är transporter. Det är soja, palmolja, majs, ris och socker, utanför våra gränser. Från ett jordbruk där man tänjer mer på gränserna, där det tillåts fler bekämpningsmedel, mer konstgödsel, genmodifierat utsäde, mer utsugning av djuren och människorna.

Det nya hållbara är så gränslöst att det spräcker själva planetens gränser.

Det nya hållbara är klimat. Fast inte när det gäller fossila bränslen och koldioxid. Eller annan resursförbrukning. Det måste ju trots allt pågå. Hallå, vi snackar väl ändå inte artonhundratal eller Nordkorea, va!?

Det nya hållbara är inte djur, vare sig på gårdarna eller i landskapet. Och är det några djur så är de ordentligt inlåsta. Produktiva. Högavkastande. Snabbväxande. För det nya hållbara är också tillväxtantibiotika och hormoner.

Det nya hållbara är konstgödsel. Det är fortsatta gigantiska kväveutsläpp som snart kommer att slå våra hav med häpnad, igen. Och som jobbar på växthuseffekten.

Det nya hållbara är Bayer, DowDupont, Ica, Unilever, Nestlé, Coca-Cola, Syngenta, Mars, JBS, Cargill, Tyson Foods, Arla, Danone.

Den nya hållbara är granplantage. Ännu fler. Gärna på beteshagar, gärna på åkrar. Det är mark som vi har ”sparat” genom att odla mat så intensivt som möjligt så att vi kan odla gran, så intensivt som möjligt.

Det nya hållbara är staden. Det är teknik och laboratorieodling. Det är ännu mer asfalt och betong. Det nya hållbara är inte landsbygden och inte lantbruket. Den är inte marken, mullen eller fotosyntesen.

Det nya hållbara är påhittade globala dieter där hela världen ska äta den rika medelklassens mat i form av nötter, frukt, grönsaker och skaldjur. Det är inte lokala matkulturer, inte terroir och absolut inte gastronomisk mångfald.

Det nya hållbara är räknenissarna, ingenjörerna och åsiktsforskarna. Det är inte biologerna, ekologerna eller jordbrukarna.

Det nya hållbara är foodtech. Det är appar som ska utrota svälten och inomhusodlad basilika och fisk som ska föda världen. Det är odlingsakvarium kopplat till en dator som ska ge oss tomater som smakar exakt likadant som de gjorde när vi var i Toscana. Det är 3D-skrivare och odlat kött. Det är inte odling eller matlagning. VERKLIGEN INTE!

Det nya hållbara är inte livsmedelssäkerhet, inte självförsörjning, inte kretslopp, inte ekologisk anpassning. För detta kan inte konsumeras och regel ett för den nya hållbarheten är att det ska kunna säljas.

Det nya hållbara är okunskapen och dumheten.

Det nya hållbara är det gamla ohållbara.