Djurhållning

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.