Close
Enter your
text here

Djurskydd

Ettöringens diktatur, julversionen
 Ettöringens diktatur, julversionen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit ”försäljningsrekord” och ”hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite ”lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka. Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!

 

På farligt vatten
 På farligt vatten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste ATL säger LRFs ordförande Helena Johnsson att djurskyddslagen måste ändras så att den blir mer flexibel och djurägarna får mer frihet och större ansvar att sköta sin djur på bästa sätt. Likaså kritiserar hon tillämpningen av lagen och menar att bedömningen måste bli lika för alla, oavsett var man bor i landet.

Allt detta låter ju bra, mer frihet och ansvar för djurbönderna, mindre godtycke från myndighetsutövarnas sida. Samtidigt finns det något djupt oroande över detta, särskilt när man läser de högljudda kommentarer som följer på artikeln och även den övriga debatten i ämnet. Där hävdas att djurskyddsinspektörer är fanatiska djurrättsaktivister och veganer och att djurbönderna är rättslösa. Och själva djurskyddslagen är bara ett enda tokigt noll-åtta-påhitt som kom till för att göra sagotanten Astrid Lindgren glad på hennes 80-årsdag.

Jag ber bara en stilla bön att inte alltför många konsumenter följer denna debatt, för om de gör det så borde alla de lantbrukare som inte har några problem med djurskyddskontrollen, bli allvarligt bekymrade över den bild som nu sprids. Jag hoppas också att LRF, i sitt kommande arbete med djurskyddsfrågor, kommer att kryssa rätt och inte ge efter för den ibland huliganliknande debatten.

Sant är att den djurskyddslag som i dag gäller, symboliskt överlämnades av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren på hennes födelsedag, eftersom hon varit flitig i debatten om djuromsorg. Men sanningen är också att Lindgren var inte ensam. Det fanns en utbredd opinion som var kritisk till hur lantbrukets djur behandlades, som tyckte att det var barockt att kor inte fick beta, att höns satt instängda i burar, osv.

Och den opinionen är inte borta.

Jag är övertygad om att det sker övertramp när det gäller tillämpningen av djurskyddslagen. Det är också mycket möjligt att inspektionerna har blivit tuffare på senare tid och jag kan tänka mig att den omorganisation som skett inom djurskyddet har gjort att bedömningen ute i landet varierar och det är givetvis inte acceptabelt. Men flera av de röster som nu höjs i debatten verkar i grunden kritiska till djurskyddet och det är något helt annat. Att vara lantbrukare och djurskötare är inte vilket jobb som helst, det är ett av de mest ansvarsfulla och viktigaste arbeten som finns. Det handlar om ett yrke som är grunden för vår matproduktion och har en stor påverkan på miljön och vårt landskap, både bra och dålig beroende på hur lantbruket sköts. Dessutom innebär skötseln av djur ytterligare en ansvarsfull dimension.

Om det nu råder godtycke och rättsosäkerhet beträffande hur djurskyddslagen ska tillämpas, så måste man givetvis komma till rätta med detta. Men därifrån till att skälla all djurskyddskontroll av ondo, hota enskilda kontrollanter, ifrågasätta hela djurskyddslagen och allmänt bete sig som flåbusar – dit borde steget vara mycket långt.

Men det är det tyvärr inte.

 

  • 1
  • 2