Close
Enter your
text here

eko

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Mångfaldspoängen med ogräs
 Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

De krävande grönsakerna
 De krävande grönsakerna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Rödbetsfröna har grott alldeles utmärkt. Det är bara ett problem, jordskorpan har blivit hård som ett pansar att det kommer att bli ett elände att rensa ogräs. Det blir inte bara fysiskt tungt att hacka jorden, det kommer också bildas så stora lerkokor att det är risk att även de små rödbetsplantorna skadas när man rensar. Det är bara att bita i det sura äpple, hacka bort rödbetorna och så nya. Det bär förstås emot eftersom rödbetsfrön kan vara lite kinkiga att gro. De kräver en viss värme och fuktighet i marken.

Under drygt 30 år har jag skrivit om jordbruk. Jag har otaliga gånger hört bönder berätta om odlingens vedermödor och givetvis också om vädret som antingen är för varmt, för kallt, för blött, för torrt eller något annat. Nu får jag som liten månskensbonde uppleva allt detta i praktiken och även om jag redan tidigare förstod att det är en svår konst att odla, så drabbar mig insikten från det praktiska arbetet, mycket djupare.

Som detta med rödbetsfröna. Efter en torr start på våren då vi började oroa oss för en repris av förra årets torka, kom så äntligen regnet. Inte bara en dag utan flera. Och först var det välkommet, men efter tag förvandlades det till ett bekymmer. Vår tunga lerjord blev för blöt för att kunna bearbetas och sås. Vi väntade och väntade, men till slut kände vi oss lätt desperata, chansade och sådde rödbetorna eftersom de är kinkiga att gro och kräver hög fuktighet i marken. Men den här gången var det som sagt för blött.

Vi hoppas det kommer att bli för rödbetorna som för sparrisen – en taskig start men sedan rik skörd. De första omgångarna frös ner av rejäl frost i maj, men därefter har den växt alldeles utmärkt.

All odling har sina utmaningar, men grönsaker, frukt och bär hör till de som är allra mest krävande när det gäller näring, vatten och temperatur och de är dessutom känsliga för insektsangrepp och sjukdomar. För att inte tala om haren som gillar sallaten på sommaren och äppelträdsbarken på vintern, älgarna som gärna nappar lite morötter och tranorna som gärna får smak på potatisen. För att nämna något. Det är också därför som grönsaksodling slukar mycket resurser i form av energi (traktorer, maskiner och uppvärmda växthus), näring och arbetskraft. Inom den konventionella odlingen används också stora mängder kemiska bekämpningsmedel. Nyligen skrev tidningen Syre en artikel om den tunga användningen av kemikalier i svenska växthus, kemikalier som läcker ut i vattendragen.

När man själv ägnar sig åt ekologisk trädgårdsodling så börjar man inse hur bortskämda dessa grödor är. Att man verkligen får vara tacksam de år som inte den lilla insekten trips, jordgubbsodlarens fiende nummer ett, dyker upp eller när man lyckas hålla jordlopporna något så när borta från savoykålen.

Det är då man förstår varför grönsaker är ren lyx som vi borde sätta större värde på, både bokstavligen och bildligt. Inget av detta märks dock i butikernas dignande grönsaksdiskar som också mycket riktigt står för den största andelen av butikernas svinn. Inte heller märks det i debatten när vi uppmanas att äta mera grönsaker, oavsett hur de odlas. Visst är det bra reklam för alla oss grönsaksodlare, men med tanke på hur resurskrävande grönsaker är, så blir odlingssättet ännu viktigare. Gärna grönsaker, men inte till vilken miljökostnad som helst.

5 sätt att göra motstånd
 5 sätt att göra motstånd 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckan hade jag uppdrag av Göteborgs stad för att sköta deras instagramkonto #greenhackgbg. Tanken är att inspirera göteborgare att ställa om till en mer hållbar livsstil. Det var en intressant och rolig vecka. Jag skrev och fotade om det jag brukar prata om – maten, miljön, jordbruket och landskapet. Och hur allting hänger ihop. I fredags var mitt uppdrag att ge konkreta tips vad man kan göra om man vill göra sin mat mer hållbar. Jag gav fem tips som är både enkla och svåra, men som alla har en sak gemensamt – de gör motstånd mot dagens matsystem. För det är precis det jag tror att vi måste göra, vi måste hitta nya vägar. Vi måste göra motstånd mot ett jordbruk och ett livsmedelssystem där förlorarna bara blir allt fler.

Motstånd 1. Laga mat
Vill man förändra världen och ta makten över sin egen mat, ska man börja i sitt eget kök.
Det finns en massa kommersiella krafter som INTE vill att du ska laga mat , som gärna talar om för dig att du vare sig kan eller hinner sätta ihop en bra måltid eftersom då kan de sälja på dig dieter, färdigrätter, bantardrycker, proteinbarer, hälsotillskott och en rad andra påstått hälsosamma livsmedel.
Men de har förstås fel. Du KAN laga mat och du kan göra det MYCKET BÄTTRE. Och kan du inte nu, så kan du lära dig. Lär dig laga mat, tillsammans med familj och vänner och ät TILLSAMMANS! Att dela en måltid är en av de viktigaste kulturyttringar vi har. Kanske rent av det som gör oss till människor, anser en del forskare.
Om du lagar din mat själv så kommer du veta vad maten innehåller och du kommer successivt att lära dig mera om vad som är bra och mindre bra råvaror. Du slipper många tillsatser som sötningsmedel, färgämnen, förtjockningsmedel och saker som man aldrig riktigt förstår vad det är, plus att det ofta är lättare att ta reda på var maten kommer från. När du köper råvaror i stället för mer eller mindre färdiga livsmedel, så går också en större del av pengarna direkt till bonden.
Man behöver inte gå så långt som på bilden, där jag och en kamrat gör korv. Men det är otroligt roligt och GOTT att göra korv!
Har du inte tid att laga mat? Har du inte tid att ha roligt?

Motstånd 2. Odla
Man behöver inte odla jättemycket, det kan vara bra nog att odla på sin balkong. Men att odla är ett bra sätt att lära sig lite grann om hur detta med jordbruk faktiskt fungerar. Dessutom finns det inga tomater som smakar så gott som de man har odlat själv.
Vill du odla i större skala? Sätt igång! Vi behöver bli många många fler som odlar (och kanske även har lite djur) över hela Sverige. Tillsammans kan vi återigen skapa ett mosaiklandskap av mångfald. Vi kanske inte kan försörja oss på det på heltid, men det kan å andra sidan inte de yrkesverksamma bönderna heller.

Motstånd 3. Relationsmat – våga vägra Ica!
Sök nya vägar för att handla din mat och handla så nära bonden/producenten som möjligt. REKO-ringar, andelsmat, gårdsbutiker, Bondens Marknad – det finns en massa olika sätt att handla mat på och som bygger på en närmare relation till maten och människorna bakom maten. Du stöder dina lokala bönder och är med och formar landskapet där du bor. Och även om en stor butik har 20 000 olika matvaror så finns det flera saker som man inte klarar av, som att leverera nyskördade grönsaker. Handlar du direkt av bonden så får du detta och kan dessutom följa matens säsong. Och som sagt, du får koll på hur din mat odlas, föds upp och förädlas. Plus att du kan påverka utbudet på ett sätt som du aldrig kan göra i en vanlig butik. För en sak kan du vara säker på, bonden kommer att lyssna på dig eftersom du spelar stor roll.
Det viktigaste av allt – det är väldigt kul med relationsmat. Det är något så klyschigt som matglädje. På riktigt!

 

Motstånd 4. Åtminstone eko!
När du efter att ha handlat relationsmat (eller odlat, fött upp/förädlat den själv) ska kompletteringshandla i den traditionella butiken, välj åtminstone eko!

Någon påpekade klokt i en kommentar att eko ibland kan kännas som greenwash med alla sina plastförpackningar och visst, även ekologiska producenter som säljer i butik tvingas följa alla de spelregler som finns på marknaden. Det är svårt att vara alternativ. Även ekologiska bönder pressas av strukturutveckling, låga kostnader och konkurrens.
Men att välja eko i butiken och på krogen är ändå något som gör stor skillnad, tro inte annat! Du slipper ett lantbruk som använder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket är två saker som har mycket stor påverkan på vår miljö. Vi släpper ut alldeles för mycket kväve och har passerat planetens gränser för vad biosfären kan ta hand om. Användning av konstgödsel är just den största källan till biologiskt aktivt kväve. Produktion och användning av konstgödsel är dessutom växtodlingens absolut största bidrag till växthusgaser. Ekologiska gårdar har också för det mesta en mer varierad produktion, bland annat eftersom man inte kan använda konstgödsel utan måste hushålla mer med näringsämnen.
Så se eko som en grundläggande nivå för din mat. Sedan kan du bygga på med att handla så lokal mat som möjligt.

Motstånd 5. Kräv bättre mat!
Mat är makt. Det har makten vetat i alla tider och det vet den nu också. Och nej, den så kallade ”konsumentmakt” som vi erbjuds är faktiskt inte makt på riktigt. Vi kan välja på det som finns, men tänk om vi vill ha något annat, något bättre?
Det är ganska många därute som vill lura oss att tro att vi kan leva för evigt eller rädda världen, stoppa klimatförändringarna osv, bara vi väljer just deras produkter. Men tyvärr finns det ingen quick fix. Det finns inga enskilda produkter eller dieter som kommer att rädda vare sig oss själva eller planeten. Det kommer inte bli bättre bara för att vi äter glutenfritt, laktosfritt, sockerfritt, saltfritt, sojafritt, köttfritt eller vilket ”fritt” som nu gäller. Jag är ledsen, men det funkar inte så.
Det krävs mycket mer än så. Det krävs en förändring av hela matsystemet. Och av oss själva också. I dag har jag skrivit om fem motstånd mot det rådande matsystemet, fem saker som jag tror kan betyda mycket om vi vill förändra: Matlagning, odling, relationsmat, ekologiskt och nu det femte – att inse att vi är mer än konsumenter, vi är också medborgare och politiska varelser. Låt oss fortsätta vårt samtal – precis som flera av er har gjort här, tack så mycket för det! – och lått oss också på olika sätt kräva av våra politiker att det är dags att förändra vår matproduktion och därmed vår skötsel av den här planeten.
För någon vecka sedan anordnades klimatdemonstrationer, utmärkt initiativ, jag vill också se demonstrationer på gatorna för en bättre mat. Jag vill se demonstrationer utanför sin butikerna som kräver att man plockar bort mat som är odlad med bekämpningsmedel eller importerat kött från djur som proppats fulla av antibiotika. Det där är inget som vi konsumenter ska ”fatta medvetna val” om i butiken, det är en ren hygienfaktor som butikskedjorna redan borde ha rensat ut. De borde skämmas när de pratar om ”valfrihet” i dessa sammanhang.

 

 

Oraklen i riksdagen
 Oraklen i riksdagen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Trots alla löften om en hållbar matproduktion, har inte Sverige längre något skarpt mål för det ekologiska jordbruket. Det är kanske den enda konkreta effekten av de så kallade ”mål ”som riksdagspartierna, förutom sd, enats om.

Så kom då, inte någon livsmedelsstrategi, men dock några så kallade ”mål” för den framtida livsmedelspolitiken. Och plötsligt framstod de mytologiska oraklen i Delfi och deras gåtfulla, nonsensartade profetior som stringenta och klara som frisk bäckvatten, jämfört med vad de sju partierna har lyckats prestera.

Ursäkta metaforerna, men detta kan inte ses som något annat än att vuxna människor leker med maten. Vår mat och vår framtid. För vad annat kan man säga om dessa sk ”mål”? Läs dem här. Och om du fortfarande tycker att de säger något om hur Sveriges framtida matpolitik kommer att se ut fram till 2030, så föreslår jag att du läser dem en gång till. Tycker du fortfarande att de ger en klar politisk vägvisare så jobbar du förmodligen inom en organisation som av taktiska skäl inte kan tycka så mycket annat än att det är fantastiskt att sju riksdagspartier har lyckats enas.

Men spelar det egentligen någon roll att man har enats, när man egentligen inte har lyckats bestämma något?

Jag ska inte ägna mig åt någon större textanalys. Gunnar Rundgren har redan gjort detta utmärkt här och han har också visat på vilka tolkningsmöjligheter som målen ger för de olika politiska partierna här. Läs gärna, det är underhållande men ökar tyvärr inte respekten för våra politiska företrädare.

Men låt oss åtminstone titta på det övergripande målet. Så här skriver man:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Det finns mycket att säga om den här formuleringen, men låt oss nöja oss med att konstatera att det är en helgardering. Livsmedelskedjan ska vara konkurrenskraftig, samtidigt som de nationella miljömålen ska uppnås. Att det kan finnas en motsättning mellan konkurrenskraft och miljömålen, väljer man att inte låtsas om, trots att detta är verklig stötesten inom näringen. Ska man se hög djuromsorg och miljövård som viktiga värden och värna detta genom olika politiska beslut? Eller ska man anse att de här mervärdena bara är kvarnstenar runt halsen när man ska konkurrera på den globala livsmedelsmarknaden, och därför kapa dem så fort som möjligt? Inget svar på detta alltså.

Nej, det är i princip omöjligt att utifrån dessa mål sia om hur den framtida matpolitiken kommer att se ut. Förutom en sak. Efter drygt 20 år försvinner ett skarpt mål när det gäller ekoproduktionen, ironiskt nog samtidigt som Miljöpartiet sitter i regeringsställning.

1994, enades riksdagen om ett första mål för det ekologiska lantbruket – minst 10 procent av arealen skulle vara ekologiskt odlad senast vid sekelskiftet. Detta mål följdes av nya procentsiffror och även ett konsumtionsmål, att 25 procent av den offentliga konsumtionen skulle vara ekologisk.

De här målen har betytt oerhört mycket för den ekologiska utvecklingen, både i köken hos daghem och skolor men också ute på åkrarna. Detta är också ett mål som har retat gallfeber på delar av det konventionella jordbrukets företrädare.

Men varför inte sätta ett mål även för det konventionella jordbruket? Eller rättare sagt, varför inte sätta ett mål när det gäller självförsörjningsgraden av mat i Sverige? Det skulle kunna vara ett effektivt sätt att bromsa den ökade importen av mat till Sverige. Vi var några som föreslog det, att hela lantbruket kunde dra lärdom av det det ekologiska lantbrukets lobbyarbete och försöka få till ett politiskt mål för hela det svenska lantbruket.

Tänk om vi fått målet – ”Sverige ska ha en självförsörjningsgrad på 60 procent”. Eller liknande. Siffran är inte det viktiga, det viktiga hade varit att politikerna hade vågat sätta en siffra, ett skarpt mål överhuvudtaget.

Så blev det alltså inte. För många frihandelsivrare kunde givetvis inte sätta ett sådant mål. (Att anser att Sverige ska försörja sig själv med sån mat som går alldeles utmärkt att producera krockar ju totalt med frihandelsidén.) Därmed drog man också med sig det tidigare ekologiska målet i fallet. Nu blir det i stället upp till konsumenterna att avgöra om vi ska odla mer ekologisk mat i det här landet, liksom svensk mat överhuvudtaget.

Det finns säkert en och annat eko-kritiker som ser detta som en vinst, att man äntligen fick politikerna att släppa målet för eko, men denna seger riskerar att bli en Pyrrhusseger, för trots allt är det fler än var femte lantbrukare som odlar ekologiskt och den skaran behöver snabbt bli betydligt större för redan nu varnar de stora grossisterna för kommande brist av svenskt ekologiskt. Ska vi låta importen öka ännu mera?

Slutligen, det är extra pinsamt att detta sker under en regering som flera gånger har pratat om att man vill ställa om till ett mer hållbart Sverige. Löfven sa följande i sin regeringsförklaring: ”En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja ökad svensk och ekologisk matkonsumtion.”

Men framför allt är det pinsamt att vi har politiker som fortfarande, efter så mycket debatt, vägrar att fatta någon form av politisk strategi för en av vår viktigaste framtidsfråga – maten. Återigen lämnas det ansvaret till oss konsumenter.

 

 

  • 1
  • 2