eko

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på. Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

– Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?