Close
Enter your
text here

jordbruk

Mångfaldspoängen med ogräs
 Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

Ny bok, om allt Det levande
 Ny bok, om allt Det levande 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Häromdagen hade vi en ”bokvandring” på vår gård där vi lanserade vår nya bok genom att besöka och tala om en stor gran, våra naturbetesmarker, en fruktodling och en skog som vi gör om till skogsbete. 

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. IDet levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?

Utforskandet leder läsaren från knarkkungen Pablo Escobars flodhästar till sportfiske i Vänern, från världens största superorganism, det mänskliga samhället, till markens ljusskygga kommunikationsvägar. Ofta utgår de från deras egen plats i naturen, den lilla uppländska gården Sunnansjö som ligger vid vägens slut (omslagsbilden är utsikten från vårt köksfönster). Här förundras de över allt levande, alla komplicerade samarbeten och över hur lite vi egentligen vet om det som pågår. De berättar om sitt dagliga arbete där de försöker forma en bit natur, för att ofta inse att det finns fler viljor än bara deras egna. Medan de odlar grönsaker, sköter sina kor och omvandlar en barrträdsdominerad skog till lövskog uppstår frågor om vilken art och vilken natur som ska gynnas och varför?

Kan erfarenheterna från gården användas för att svara på frågan med vilken rätt mänskligheten omvandlar det levande till döda ting som enbart kan köpas och säljas för pengar? Kan vi bara rädda naturen genom att utrota oss själva och vad är i så fall meningen med det? Vetenskapen, med allt sitt mätande och vägande, kan aldrig räkna ut det fullständiga svaret på livets mysterier. Vi behöver också sagor, myter och religioner och kanske framför allt – leva mer tillsammans med allt levande.

Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.

Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768.  Skriv ”bok + ditt  namn” vid betalningen.

Du kan också delta (fysiskt eller digitalt) i ett boksamtal om boken under ledning av Monika Stridsman på KSLA i Stockholm 1 juni. 

Och, visst kommer vi gärna och pratar om vår nya bok, hör av dig till gunnar@grolink.se eller ann-helen@uttryck.se

Från marknaden till Farbror Staten
 Från marknaden till Farbror Staten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det skulle handla om nyckelfrågor för utvecklingen av en mindre sårbar svensk livsmedelsindustri i kristider, men det hela utvecklade sig till ett milt sagt oblygt tiggande av pengar från Farbror Staten. Livsmedelsindustrin verkar inte längre lita på marknadskrafterna.

Det hör till vanligheterna att alla pratar för sin döende mormor och tigger om pengar till ”medicinen” när ministrar eller tjänstemän från departementen är ute i det som brukar kallas för verkligheten, men det kan ske mer eller mindre diskret och elegant. När företrädare för livsmedelsindustrin diskuterade ”nyckelfrågor för utvecklingen av svensk livsmedelsindustri” med statssekreterare Dan Ericsson, var det ingetdera. Där satt tre män i en soffa och tiggde pengar av en fjärde man, statssekreteraren, på ett sätt som gränsade till det desperation.

Tanken var att programpunkten skulle inleda ett heldagsseminarium med namnet ”Rusta livsmedelssystemet – hållbara matsystem i en osäker tid”, arrangerat av Matlust i Södertälje. Frågorna var stora och många – hur ska livsmedelssystemet utvecklas för att blir mindre sårbart och klara av påfrestningar i form av kriser, men även ställa om så att det blir mera hållbart. Riktigt stora, rent av existentiella spörsmål alltså, men där tre män i en båt, förlåt, i en soffa, i princip inte alls berörde ämnet. Tur var kanske det för nu behövde ju ingen fundera på varför det energislukande inomhusodlingsföretaget Swegreen fanns på plats i panelen när det skulle handla om hållbarhet och minskad sårbarhet.

Istället kom det som sagt att nästan enbart handla om en enda sak – pengar. Per Arfvidsson, vice VD för Lantmännen och verksamhetsledare för Sweden Food Arena ville se en uppdatering av livsmedelsstrategin (ett arbete som startade under veckan som gick) vilket innebär – pengar. Sepehr Mousavi, Innovationschef på Swegreen, pratade om att ”titta utanför boxen” eller kanske snarare inuti odlingslådorna, när han propagerade för att man inte behöver ha mark för att odla. Han tyckte också att det lät trevligare med venture capital än riskkapital, kanske en signal om att pengakranarna börjar dras åt för mer vidlyftiga projekt. Han ville med andra ord också ha pengar. Och Mikael Kraft som inte kommer från livsmedelsbranschen utan är chef för automation och digitalisering hos Siemens, upprepade ”digitalisering” så många gånger som enbart en djupt tech-troende kan göra, i väntan på att tjäna storkovan.

Men svar på några nyckelfrågor för framtidens livsmedelsindustri, fick vi alltså inte. Inte ens frågorna ställdes. Det mest intressanta var kanske att hoppet inte längre verkar stå till Marknaden utan till Farbror Staten. Och detta trots att statliga pengar alltid innebär kontroll och byråkrati, vilket inte minst alla lantbrukare kan berätta en hel del om. Detta verkar dock inte vara avskräckande, kanske för att just riskkapitalet inte längre har så stor lust förlora mer pengar när de ekonomiska tiderna blir lite tuffare?  

Full fart i verkstan!
 Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

Så här står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Plocka hem matpolitiken!
 Plocka hem matpolitiken! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ingen gillar den och väldigt få begriper den, så varför inte göra om den i grunden? Det handlar om EUs jordbrukspolitik, CAP, som det borde vara hög tid för medlemsländerna att ta ansvar för själva. Det är dessutom en utveckling som EU redan har påbörjat när man nu låter medlemsländerna i högre grad fatta beslut om och finansiera själva. Snöbollen är satt i rullning. Det är bara att öka takten.

Det är få frågor som är så viktiga för oss människor som maten. Vi kan skala bort det mesta här i livet om vi skulle bli tvungna, men inte maten. Den måste vi äta för att överleva och helst varje dag. Maten är överlevnad och även något mycket intimt. Vi stoppar in den i våra kroppar och den blir en del av oss och vi vill därför inte att livsmedlen ska vara skadliga. Jordbruket är dessutom vårt viktigaste verktyg för att sköta om planeten, samtidigt som det också, tillsammans med skogsbruket, är den verksamhet som sätter störst avtryck.

Det finns alltså många skäl till att engagera sig i frågan och det finns också ett stort matintresse som tar sig en rad olika uttryck, allt från kokböcker och matlagningsprogram, olika dieter och olika typer av mataktivism. Men när det gäller matpolitiken så är detta främst en angelägenhet för ett fåtal experter inom EU-kommission, departement och lantbruks- och livsmedelsbransch. Där har alla vi som äter mat i princip ingenting att säga till om och följaktligen så har de flesta heller ingen aning om vad politiken handlar om. Det här gäller både EUs jordbrukspolitik, CAP, och Sveriges livsmedelsstrategi som ska vara vår matpolitik fram till 2030. Det är till och med så att det är mycket få av de folkvalda politikerna, om ens någon, som har total kännedom om politiken och alla dess konsekvenser. De får i stället förlita sig på sina tjänstemän som i praktiken blir de som utformar politiken.

Redan detta borde vara tillräckligt för att inse att så här kan vi inte ha det. Även om vårt livsmedelssystem påverkas av en rad andra faktorer förutom politiken, så kan det ändå inte vara rimligt att den politiska makten befinner sig så långt bort från människor i allmänhet. Särskilt i ett läge när allt fler börjar inse att jordbruket är en nyckelfråga för framtiden.

Som om detta inte vore nog så är också EUs jordbrukspolitik så komplicerad att ansvarig myndighet, jordbruksverket, inte klarar av att sköta den. Jordbruksverket har under många år inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Administrationen är så pass omständlig och dyr att hela en miljard kronor av de cirka 10-11 miljarder som varje år betalas ut i ersättningar till bönderna, försvinner just i administration hos jordbruksverket och länsstyrelserna. De flesta bönder tvingas dessutom köpa in konsulttjänster för att överhuvudtaget klara av att ansöka om sina ersättningar, bara det en orimlighet, vilket innebär att ytterligare stora summor försvinner bort från lantbruket.

En talande bild av komplexiteten är den ”strategiska planen” där Sverige beskriver hur man tänker genomföra EUs jordbrukspolitik för perioden 2023-2027. Planen ska sedan godkännas av EU-kommissionen. Det är en lunta på hela 700 sidor som trots sitt omfång inte beskyllas för att vara klar som korvspad.

I Sveriges matpolitik, den nationella livsmedelsstrategin, är en av ambitionerna att förenkla byråkratin inom jordbruket, och man har pumpat in ett antal miljoner kronor för detta, framför allt till jordbruksverket. Effekterna av detta verkar hittills i princip osynliga.

Mycket av kritiken gentemot EUs jordbrukspolitik brukar handla om att den går till fel bönder som stora godsägare, Kungen och Prins Charles i Storbritannien eller att den går till fel saker som intensiv animalieuppfödning, livsmedelsexport som kraschar matmarknader i fattiga länder osv. Lösningen brukar då oftast heta att om man bara ändrar lite på politiken och tar bort några ersättningar här och lägger till några ersättningar där, så kommer det hela att lösa sig. Men detta är inget som löser grundproblemet, nämligen att EUs jordbrukspolitik är ett byråkratiskt monster som i princip saknar demokratisk förankring. Ett starkt skäl till det är förstås att det handlar om 27 länder med olika klimat, olika odlingsförhållande, olika struktur och inriktning på sitt jordbruk för att bara nämna några av de skillnader som finns och som innebär att man CAP försöker att hantera alla dessa skillnader på olika sätt.

Men varför ska egentligen matpolitiken ligga på EU-nivå? Regeringen är ju negativ till en gemensam skogspolitik, just för att man anser att det skulle innebära detaljreglering och centralstyrning, kanske för att man har sett vad som hänt inom jordbruket. Vore det inte rimligare att varje land också tog ansvar för sin jordbrukspolitik? I nuläget är det ju i princip ingen som är nöjd med lösningen, inte ens bönderna själva.  Inte nog med att olika intressenter anser att pengarna går till fel saker, det finns också en stark kritik mot att hela 40 procent av EUs budget används just till jordbruket. Oavsett hur man ser på EU-medlemskapet behöver inte det samarbetet upphöra bara för att man plockar bort jordbruket. Tvärtom finns det då möjlighet för EU att utvidga samarbetet på andra områden, om man så önskar.

Naturligtvis blir det jobbigt för de svenska politikerna att återigen ta ansvar för jordbruket och maten, när man under snart 30 år väldigt behändigt kunnat skylla på ”Bryssel”. Särskilt arbetsamt blir det förstås nu när jordbruket kommer spela en allt viktigare roll för många av de stora framtidsfrågorna. Det kommer att kräva skarpa hjärnor som har förmåga att tänka nya tankar och som har någon form av kunskap, gärna praktisk, från jordbruket och matsektorn. En viktig början måste vara att öka medborgarnas demokratiska inflytande över maten och därmed behöver matpolitiken göras om i grunden.