Close
Enter your
text here

jordbruk

Well played, Kullgren
 Well played, Kullgren 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns många frågor att ställa till landsbygdsminister Peter Kullgren. Han är inte bara ytterst ansvarig för den politik som rör maten, jordbruket, landskap och landsbygd, utan också för en stor del av miljö- och klimatpolitiken. Men när Dagens Nyheter gör ett stort reportage med honom och hans hustru Sarah Kullgren avslöjar sig DN i all sin urbanitet: Det blir kött-frågan som ännu en gång ska vevas runt. Därmed visar media återigen att man inte orkar göra en riktig bevakning av ett av de absolut viktigaste politikområdena.

Nyheterna om PFAS och bekämpningsmedel har duggat tätt denna sommar. Klimatfrågan har återigen gjort sig påmind i och med de omfattande skogsbränderna i Frankrike och Spanien, där nedläggningen av små lantbruk och minskningen av betande djur anses vara en orsak till ett mer brandfarligt landskap. I såväl floden Rhen som i stora delar av Sverige är vattennivåerna låga. Hela 12 län varnar nu för vattenbrist. Vad betyder det här för jordbruket, idag och på sikt? Särskilt som delar av jordbruket vill öka sin bevattning? Samtidigt ger regeringen krisstöd för att inte lantbrukare ska behöva dra ner på sin användning av främst konstgödsel men även diesel, trots att man i stället borde stötta en stegvis minskning av just konstgödselanvändningen, som trots allt är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser. Som om inte detta räckte finns ett antal olösta konflikter mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan produktionen. Det gäller skogen, som trots alla utredningar fortfarande är ett minfält, och frågan om hur naturrestaureringslagen ska förverkligas och finansieras. Trots alla utredningar och prat om vikten av livsmedelsberedskap är den fortsatt allt annat än god och i praktiken händer ingenting som kan förändra detta. Och samtidigt fortsätter strukturrationaliseringen att mala, där den enda gården efter den andra försvinner. Och slutligen finns ju även matpriserna där och hotar att blossa upp som en viktig valfråga igen.

Så nog finns det saker att prata med landsbygdsminister Peter Kullgren om. Ändå väljer man just den eviga kött-frågan, trots att det Kullgrens hållning i frågan redan är väl känd och alltså ingen nyhet.

Många i mitt flöde på sociala medier har varit upprörda över paret Kullgrens ”kött-extremism” och visst, jag kan hålla med om att det är fånigt av Peter Kullgren att kräva ett kött-alternativ de dagar som det serveras vegetariskt på dagis och skolor. Det blir extra tramsigt av en politiker som företräder ett parti som pratar mycket om ”svenska värderingar och traditioner”. Har han och kd helt glömt bort att även husmanskosten innehåller ett antal vegetariska rätter (pannkakor, potatisbullar, ängamat) eller rätter där köttet antingen fungerar som krydda (köttsoppa, ärtsoppa) eller drygas ut med vegetabilier som i alla färsrätter?

Paret Kullgrens invändningar handlar om maten i skola och barnomsorg och de kommuner som har infört vegetariska rätter på menyn (vilket inte är något nytt under solen) och det hade varit intressant om DN tittat lite närmare på detta. Vad är det för mat som serveras på skolorna och förskolorna? Hur ser det ut? Finns det fog för ministerns höjda tonläge eller överdriver han? Vilka vegetariska rätter är det som han gör honom så upprörd?

Men nej, den bollen plockar man inte upp i reportaget. Här får man i stället intrycket att det handlar om att tala om att Peter Kullgren är något av en köttfanatiker och att han dessutom har fel när han exempelvis ifrågasätter forskningen bakom Eat Lancet-dieten. (Det är vi flera som har gjort.) Därför intervjuar man en forskare som får säga att ministern har just fel och forskaren pekar på att det är hälsofarligt att äta rött kött. Forskaren får inga frågor om den vetenskapligt obefintliga definitionen av ”rött kött” och inte heller om att de trots allt är ett rätt skakigt vetenskapligt underlag när det gäller just det röda köttets påverkan på hälsan, för att inte tala om charken som är en mycket spretig kategori med allt från blodpudding till bacon. Givetvis lyckas man också i sin faktaruta skriva ut att totalkonsumtionen av kött i Sverige ligger på hårresande 77,6 kilo per person (egentligen 80 kilo om man räknar med ”övrigt kött” där bland annat vilt ingår.) Men ”totalkonsumtion” är inte detsamma som den mängd som folk äter, utan den mängd som slaktas och det är något helt annat. Likaså upplyser man inte om att nästan en fjärdedel av denna totalkonsumtion utgörs av kyckling.

Jag gissar att DN anser sig ha gjort ett avslöjande reportage, men jag skulle tro att de som har tjänat på detta är snarare paret Kullgren och kd. De har stärkt sina sympatier hos ”vanlit fôlk”, som man säger i Värmland, genom att ta ställning för bönder, kött men framför allt genom att opponera sig mot vad som nog i de djupa folklagren upplevs som ”statliga morotspoliser”. Säkerligen har man tagit ytterligare några röster från. Att de väljargrupper som redan var avogt inställda kommer att fortsätta vara det, tror jag nog att paret Kullgren struntar i.  Peter Kullgren lyckas också visa upp en bild av en modern pappa som trots arbete som minister i Stockholm ändå tar hand om sina barn (åtminstone när han är hemma under helgerna), handlar mat, lagar mat och dessutom matlådor till sin familj som de ska ha under veckorna. (Reportagets foton är väldigt fina.)  Med andra ord – smart jobbat av paret Kullgren, i valtider och allt, som lyckades få DN att gå deras ärenden.

I slutet av reportaget skymtar en annan drivkraft i köttfrågan som inte bara handlar om att Peter Kullgren inte gillar ”tvångsvegetariska skolluncher”. Han säger att han tar illa vid sig när han åker genom norra Sverige där det nu är igenväxt, därför att lantbruket lagt ner och de betande djuren försvinner. Det är ett resultat av en politik som förts under många decennier och som även kd varit inblandad i. Och den nuvarande politiken, livsmedelsstrategin, gör inget för att bromsa den utvecklingen.

DEN frågan hade DN kunnat konfrontera ministern med. Men det hade krävt lite kunskap om jordbruk och jordbrukspolitik. Då är det lättare att lägga en pinne till på kulturkrigsbrasan.

Mångfaldspoängen med ogräs
 Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

Ny bok, om allt Det levande
 Ny bok, om allt Det levande 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Häromdagen hade vi en ”bokvandring” på vår gård där vi lanserade vår nya bok genom att besöka och tala om en stor gran, våra naturbetesmarker, en fruktodling och en skog som vi gör om till skogsbete. 

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. IDet levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?

Utforskandet leder läsaren från knarkkungen Pablo Escobars flodhästar till sportfiske i Vänern, från världens största superorganism, det mänskliga samhället, till markens ljusskygga kommunikationsvägar. Ofta utgår de från deras egen plats i naturen, den lilla uppländska gården Sunnansjö som ligger vid vägens slut (omslagsbilden är utsikten från vårt köksfönster). Här förundras de över allt levande, alla komplicerade samarbeten och över hur lite vi egentligen vet om det som pågår. De berättar om sitt dagliga arbete där de försöker forma en bit natur, för att ofta inse att det finns fler viljor än bara deras egna. Medan de odlar grönsaker, sköter sina kor och omvandlar en barrträdsdominerad skog till lövskog uppstår frågor om vilken art och vilken natur som ska gynnas och varför?

Kan erfarenheterna från gården användas för att svara på frågan med vilken rätt mänskligheten omvandlar det levande till döda ting som enbart kan köpas och säljas för pengar? Kan vi bara rädda naturen genom att utrota oss själva och vad är i så fall meningen med det? Vetenskapen, med allt sitt mätande och vägande, kan aldrig räkna ut det fullständiga svaret på livets mysterier. Vi behöver också sagor, myter och religioner och kanske framför allt – leva mer tillsammans med allt levande.

Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.

Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768.  Skriv ”bok + ditt  namn” vid betalningen.

Du kan också delta (fysiskt eller digitalt) i ett boksamtal om boken under ledning av Monika Stridsman på KSLA i Stockholm 1 juni. 

Och, visst kommer vi gärna och pratar om vår nya bok, hör av dig till gunnar@grolink.se eller ann-helen@uttryck.se

Från marknaden till Farbror Staten
 Från marknaden till Farbror Staten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det skulle handla om nyckelfrågor för utvecklingen av en mindre sårbar svensk livsmedelsindustri i kristider, men det hela utvecklade sig till ett milt sagt oblygt tiggande av pengar från Farbror Staten. Livsmedelsindustrin verkar inte längre lita på marknadskrafterna.

Det hör till vanligheterna att alla pratar för sin döende mormor och tigger om pengar till ”medicinen” när ministrar eller tjänstemän från departementen är ute i det som brukar kallas för verkligheten, men det kan ske mer eller mindre diskret och elegant. När företrädare för livsmedelsindustrin diskuterade ”nyckelfrågor för utvecklingen av svensk livsmedelsindustri” med statssekreterare Dan Ericsson, var det ingetdera. Där satt tre män i en soffa och tiggde pengar av en fjärde man, statssekreteraren, på ett sätt som gränsade till det desperation.

Tanken var att programpunkten skulle inleda ett heldagsseminarium med namnet ”Rusta livsmedelssystemet – hållbara matsystem i en osäker tid”, arrangerat av Matlust i Södertälje. Frågorna var stora och många – hur ska livsmedelssystemet utvecklas för att blir mindre sårbart och klara av påfrestningar i form av kriser, men även ställa om så att det blir mera hållbart. Riktigt stora, rent av existentiella spörsmål alltså, men där tre män i en båt, förlåt, i en soffa, i princip inte alls berörde ämnet. Tur var kanske det för nu behövde ju ingen fundera på varför det energislukande inomhusodlingsföretaget Swegreen fanns på plats i panelen när det skulle handla om hållbarhet och minskad sårbarhet.

Istället kom det som sagt att nästan enbart handla om en enda sak – pengar. Per Arfvidsson, vice VD för Lantmännen och verksamhetsledare för Sweden Food Arena ville se en uppdatering av livsmedelsstrategin (ett arbete som startade under veckan som gick) vilket innebär – pengar. Sepehr Mousavi, Innovationschef på Swegreen, pratade om att ”titta utanför boxen” eller kanske snarare inuti odlingslådorna, när han propagerade för att man inte behöver ha mark för att odla. Han tyckte också att det lät trevligare med venture capital än riskkapital, kanske en signal om att pengakranarna börjar dras åt för mer vidlyftiga projekt. Han ville med andra ord också ha pengar. Och Mikael Kraft som inte kommer från livsmedelsbranschen utan är chef för automation och digitalisering hos Siemens, upprepade ”digitalisering” så många gånger som enbart en djupt tech-troende kan göra, i väntan på att tjäna storkovan.

Men svar på några nyckelfrågor för framtidens livsmedelsindustri, fick vi alltså inte. Inte ens frågorna ställdes. Det mest intressanta var kanske att hoppet inte längre verkar stå till Marknaden utan till Farbror Staten. Och detta trots att statliga pengar alltid innebär kontroll och byråkrati, vilket inte minst alla lantbrukare kan berätta en hel del om. Detta verkar dock inte vara avskräckande, kanske för att just riskkapitalet inte längre har så stor lust förlora mer pengar när de ekonomiska tiderna blir lite tuffare?  

Full fart i verkstan!
 Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

Så här står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.