Close
Enter your
text here

jordbrukspolitik

Kampen om fröet
 Kampen om fröet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

.<br /> Foto: Pep Bonet/NOOR

Ur senaste numret av Omvärlden

Foto: Pep Bonet/NOOR

Reportage

Kampen om fröet

Publicerad: den 29 november 2013

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser.

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.

Texten är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2013. Prenumerera här

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Ska inte bönderna tjäna pengar?
 Ska inte bönderna tjäna pengar? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Sverige har inte längre råd att ha ett lantbruk med hög omsorg om djuren och miljön. Det är budskapet från Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern i en debattartikel i fredagens ATL. Och visst har han rätt i att Sveriges lagstiftning på dessa områden innebär en högre kostnad för de svenska bönderna, även om det också finns en rad andra faktorer som spelar in, som höga byggkostnader, foderkostnader och en industri som inte alltid har varit eller är på alerten när det gäller strukturanpassning och försäljning.

Men visst, djurskydd och miljöomsorg kostar pengar och på en global marknad som främst prioriterar lågt pris, så är förstås varje krona och varje öre en fråga om överlevnad. Frågan är dock – är det verkligen ett minskat djurskydd och mindre miljövård som vi vill se? Vill vi ha korna instängda i lagårdarna, suggorna fixerade, fler bekämpningsmedel tillåtna, foder som innehåller genmodifierad soja, högre antibiotika-användning, ökat kväveläckage, mindre biologisk mångfald ute i hagarna osv?

Vi betalar redan ett pris för vår billiga mat i form av en rad miljöproblem som jordbruket orsakar, en kostnad som inte står på prislappen utan som regleras via skattemedel eller skjuts på framtiden. Djuren och bönderna själva betalar också ett högt pris i form av ohälsa i olika former. Är det den prislappen vi vill öka ytterligare för att kunna köpa billigare fläskkotletter?

Jag delar helt Staffan Danielssons åsikt att det behövs nya riksdagsmål och en utredning om den framtida politiken för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den åsikten har jag själv fört fram i olika debattinlägg. Däremot har jag svårt att svälja att lösningen är att skåpa ut det som ändå utmärker svenskt lantbruk, nämligen en förhållandevis hög nivå av djur- och miljöomsorg. Slopar man detta har man verkligen gjort sig av med ett starkt argument för att köpa svenska råvaror.

Lika lite förstår jag mig på Danielsson utfall mot den ekologiska produktionen. Han verkar se vissa andra partiers önskemål om att fördubbla den ekologiska produktionen som ett stort hot och pekar bland annat på att maten skulle bli 30-60 procent dyrare. Det är till att börja med en generalisering som med stor sannolikhet inte håller, eftersom ett starkt skäl till att ekomaten är dyrare i dag är att det i handlar om så små volymer.

Men visst, det är ”dyrare” i ett kort perspektiv att ha en matproduktion som tar hänsyn till djur, miljö och människor, så länge vi skjuter upp kostnaderna för kväveläckage, urlakning av jorden, förlust av biologisk mångfald mm på framtiden eller låter något annat konto ta kostnaden.

Danielsson ser ekoodlingen som en viktig nisch, men han ser det inte som en framtida möjlighet och verkar orolig för att politikerna skulle vara beredda att satsa mer på den här inriktningen av lantbruket. Och detta trots att lönsamheten generellt är bättre inom det ekologiska lantbruket.

Vill inte Staffan Danielsson att bönderna ska tjäna pengar?

Landet kommer tillbaka!
 Landet kommer tillbaka! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Cirkus Almedalen har snurrat igång igen och nu delar vi återigen upp oss i två grupper som antingen överdriver dess betydelse eller bara rackar ner på det som en enda rosépimplande skolavslutning för politiker, organisationer, media och PR-byråer.

Men man kan också ta det för vad det är – en slags folkrörelsernas festival, visserligen med stora inslag av företag, som ägnar sig åt att diskutera politik ur ett antal olika vinklar. Och med tanke på att det arrangeras fler debatter och seminarier än någonsin cirka 2 000, så lär det ju finnas ett och annat guldkorn också.

Särskilt intressant i år är att man har sagt att det är landsbygdspolitiken som är hetast. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till och med Vänsterpartiet vill alla framstå som de ”riktiga” landsbygdspartiet. Man ser uppenbart att Centern har tappat greppet om frågan.

Även Socialdemokraterna har gjort utspel lagom till Almedalen för att ”rädda jordbruket”. Bland annat föreslår man ett bolag som ska ägas av regeringen och näringen för att få bättre snurr på försäljningen av svenska livsmedel. Ett halvstatligt bolag alltså, borde få en och annan att sätta mellanmjölken i vrångstrupen.

Det går ändå inte att komma i från att det är mycket intressant att landsbygd och jordbruk, som under decennier har betraktats som de mest osexiga frågorna, tydligen verkar segla upp igen.

Och detta under Almedalen som känns allt annat än lantligt utan mera som en satelitstat till Stockholm under denna vecka.

 

 

Konsumentmakt räcker inte!
 Konsumentmakt räcker inte! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Det brukar heta att konsumenten är kung, men kanske bara i fantasins land? Med facit i hand ser vi att konsumentmakten i princip inte betyder någonting för att förändra den stora utvecklingen inom dagens jordbruk och matproduktion som blir allt mer industrialiserad.

Efter 30 år av ekologiskt lantbruk, periodvis statligt stöd och massiv uppbackning av media är fortfarande bara 3,5 procent av alla livsmedel vi köper ekologiska. Det är ingenting, som kontrast står sötsaker och glass exempelvis för nästan elva procent av våra mat- och dryckesinköp. Andelen mat från lokala mathantverkare och gårdsbutiker är naturligtvis ännu mindre. Tittar vi på kycklinguppfödningen, som är den mest industrialiserade grenen av jordbruket och där det borde finnas ett stort utrymme för alternativ, utgör den ekologiska kycklingen bara en promille av all kyckling vi köper.

Inte konstigt att bönderna klagar över att vi konsumenter är opålitliga, vi säger att vi vill handla miljövänligt och etiskt, men vi verkar göra något helt annat. Men frågan är om inte hela tanken med konsumentens makt är felaktig? Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att vi som enskilda personer har ett ansvar för vilken mat vi köper och att det ansvaret också ska synas i våra kundvagnar. Att däremot tro att alla vi konsumenter på frivillig väg ska ta kostnaden för det industriella jordbrukets utsläpp av kväve, koldioxid, bekämpningsmedel samt den dåliga djurmiljön, utslagningen av lantbrukare och utarmningen av landsbygden osv osv– det är att begära lite för mycket!

Nejdå, jag menar inte att vi ska komma undan. Det är klart att vi ska betala för juste producerad mat, men borde inte också några fler ta ansvar? Borde inte lantbruket få betala för de kostnader som det orsakar när det gäller skador på miljön, naturen, djuren och faktiskt – oss som äter maten? På samma sätt som lantbruket i betydligt större utsträckning än i dag borde få ersättning för när det bedrivs på ett sätt som vårdar alla de naturens tjänster som vi behöver?

Borde inte handeln ta ett ansvar för den mat som de säljer och helt enkelt höja sin lägsta nivå för matkvalitet? Hur kan det exempelvis vara tillåtet att sälja livsmedel som innehåller minsta gnutta bekämpningsmedel? Eller animalier från djur där vi vet att produktionen är allt annat än djurvänlig?

Och framför allt – borde inte politiken ta ett större ansvar och börja intressera sig för att forma en ny jordbrukspolitik? En politik med insikten om att hur vi bedriver jordbruk och matproduktion har en oerhört stor påverkan på vår miljö, vår natur, våra landskap och faktiskt på hela vår kultur.

Konsumentmakt är populärt. Kanske för att det låter vackert men i sin nuvarande form, är alldeles ofarligt.

Texten har publicerats på Ekolådans Nyhetsbrev

Ökad konkurrenskraft är inte svaret
 Ökad konkurrenskraft är inte svaret 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Debattartikel i dagens Svenskan på Brännpunkt

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren. En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

 

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

 

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

 

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

 

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig? Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

 

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

 

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

 

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

 

– Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

– Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

– Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

– Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

– Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren