jordbruksverket

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)
När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet) 150 150 Ann-Helen von Bremen

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Skyll-i-från-sig-leken
Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram “utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Tomteparaden
Tomteparaden 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen. Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som “Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – “Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket. Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.

Tacka slaveriet för morgonkaffet!
Tacka slaveriet för morgonkaffet! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl tackade i en ledare under helgen konkurrensen och utslagningen av inhemsk produktion för att den har har gett oss billigare kaffebryggare. Men hon borde också ha tackat konkurrensen för att kaffearbetarna fortfarande utnyttjas under slavliknande förhållanden så att vi kan dricka billigt kaffe.

Lifvendahls ledare tog avstamp i handelns rea-jippo “Black Friday” ledare och var en enda stor hyllning till konsumtion, konkurrens och globalisering. Här fanns inte ett ord om att ytterligare en “köpfest” innan julruschen drar igång på allvar, kanske inte är direkt det som vare sig vi eller jordens klimat behöver. Nej, Lifvendahl förstod inte alls kritiken mot detta, utan såg själv fram emot att få göra ett “fynd”. För att stärka sina argument plockade hon fram en över elva år gammal rapport från Timbro med rubriken “Outsourcingens möjligheter”. I rapportens inledning står det följande: “Att produktion flyttar utomlands är en naturlig del av ett lands resa mot högre välstånd och ger stora fördelar – särskilt till konsumenterna.”

Rapporten ägnar sig åt att spekulera i vad saker och ting skulle kostat om inte produktionen blivit outsourcad, dvs att tillverkningen hade lagts ner i Sverige och flyttat utomlands. Det är naturligtvis hypotetiska beräkningar, eller snarare, starkt färgade politiska beräkningar som har till syfte att visa på fördelen med att Kina och inte Borås står för tillverkningen. Här kommer man exempelvis fram till att en tvättmaskin skulle kosta runt 11 000 kronor i stället för dagens 3-4 000 kronor för en vanlig maskin, om det inte hade varit för outsourcingen, ett exempel som Lifvendahl också använder.

Resonemanget är bedrägligt eftersom all effektivisering och prispress inte styrs av internationell konkurrens, även en svensktillverkad tvättmaskin hade med stor sannolikhet sjunkit mera i pris än vad Timbro gissar. Samtidigt är det givetvis sant att outsourcing ofta leder till lägre priser, det är ju därför man gör dem. Vår matproduktion är ett utmärkt exempel på det. Det är ju inte för att vi inte kan odla proteingrödor till våra djur eller föda upp tillräckligt med kor, grisar och kyckling i det här landet som vi importerar soja och kött, vi gör det för att det är billigare.

Men vad som Lifvendahl och andra globaliseringsivrare sällan vill kännas vid, det är att låga priset för oss, ofta innebär en kostnad för någon annan. Det kan vara i form av usla löner och arbetsförhållanden, föroreningar av miljön, skövling av natur, djurplågeri och ohälsosamma varor.

Ofta brukar de här förhållandena motiveras av att det är bra för de fattiga och Lifvendahl stämmer in i den kören, låga priser är bra för de familjer som har “obetydliga ekonomiska marginaler”. På samma sätt brukar det låta när livsmedelskedjorna försvarar att de säljer skitmat, nämligen att den är tänkt för de fattiga. Det är bara det att i andra änden av kedjan står också människor som är fattiga, rent av ännu fattigare och som verkligen skulle behöva att maten eller tröjan eller elektronikkomponenten kostade lite mera. Och om vi tittar på vårt morgonkaffe och inte bara på bryggaren, så ser vi att vårt låga kaffepris bygger på omfattande miljöförstöring och att andra människor jobbar för svältlöner, ibland under slavliknande förhållanden. För samtidigt som våra kaffebarer har lyckats öka sina priser rejält genom att rita vackra mönster i mjölkskummet på vår kopp, tjänar odlarna sämre än vad de gjorde på 1950-talet. .

Tacka konkurrensen för det!

 

 

Follow the money
Follow the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är vi konsumenter som har drivit upp köttkonsumtionen. Det är vårt frosseri och vår omoraliska glupskhet som är roten till allt ont. Ungefär så brukar analysen se ut. Mycket sällan brukar någon prata om det egentliga skälet till att köttkonsumtionen började stiga under 1990-talet, nämligen priset.

Med jämna mellanrum ska vi skämmas för att vi äter för mycket av något livsmedel. Fettet, framför allt smöret och grädden, har varit uppe och vänt vid skampålen, precis som kolhydraterna, saltet och just nu sockret och köttet. Oavsett vilket livsmedel som för tillfället är i hetluften, så får debatten snabbt en moraliserande ton när landets samlade kår av självutnämnda morotspoliser tar sig an ämnet. Det är inte bara livsmedlet självt som är dåligt, det också vi som äter det. Ganska snart brukar det levereras förklaringar som ska vara lite mer vetenskapligt underbyggda och som går ut på att vårt sug efter fett, socker, kött osv är nedärvt och har varit viktigt för vår överlevnad, men som idag inte passar vår skärmsittande tillvaro. Detta må vara sant, men det finns en undertext i budskapet som inte går att missa, nämligen att den som inte kan hejda sig är fortfarande kvar i grottmänniskostadiet. Civiliserade, moderna människor förmår däremot att lägga band på sig.

Och som inte detta vore nog, så är det vi neandertalare till konsumenter som driver på utvecklingen. Det är vi som tvingar krogarna att köpa in antibiotikaspäckad kyckling från Thailand i drivor och hetsar butikerna att köra ut importköttet som lockvara till under inköpspris.

Men så stor makt har vi konsumenter givetvis inte. Även om vi alla har ett ansvar för såväl våra handlingar och vårt handlande, så finns det andra i kedjan som har betydligt mer att säga till om. Bland journalister finns ett klassiskt uttryck när det är dags att börja nysta i en historia och det lyder: ”follow the money!” och om man tittar på pengarna så ser man köttpriserna sjönk dramatiskt i början av 1990-talet. Jordbruksverket har visat det pedagogiskt i sina båda diagram:

https://jordbruketisiffror.files.wordpress.com/2013/04/pris-kc3b6tt.jpg

Här ser man tydligt att priset vänder neråt kraftigt i början av 1990-talet när det svenska jordbruket avregleras efter nästan 60 år. Några år senare går vi med i EU och importerat kött till lägre priser börjar köpas in av industrin, handeln och restaurangerna, vilket sänker priserna ytterligare. Till detta kommer också sänkt matmoms ett år efter EU-inträdet, 1996. Alla matpriser blir lägre under perioden, men priset på kött, vilket diagrammen visar, minskar ännu mera. Inte konstigt alltså att det samtidigt är under denna period som vi ökar vår konsumtion av kött. Det dyra köttet har blivit billigt. (Det är inte heller konstigt att konsumtionen av gris och nöt nu har stagnerat när priserna stigit igen.)

De här sambanden brukar dock sällan lyftas fram. Och ändå spelar politiska och ekonomiska beslut en oerhört stor roll för vårt jordbruk och vår matkonsumtion.Det har de alltid gjort. På samma sätt har förändringar inom industrin och jordbruket betydligt större påverkan på vårt utbud av mat än våra egna preferenser.

Av samma skäl är det inte heller vi konsumenter som i första hand driver det så kallade “proteinskiftet” eller utvecklingen av vegetariska halv- och helfabrikat. Det drivs i stället av de som tjänar pengar på den förändringen. Men det återkommer vi till i nästa blogg.

.

 

  • 1
  • 2