Close
Enter your
text here

jordbruksverket

Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp
 Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om jag säger lappländsk fjällröding, vad tänker du på då? Ser du framför dig den vackert rödmagade fisken som lever i små fjällbäckar och djupa sjöar uppe i norr? Eller tänker du snarare på fiskar som trängs i kassodling, föds upp på fiskfoder och som smakar sådär som odlad fisk brukar smaka – lite mindre, lite tråkigare? Att just den sistnämnda har fått EUs skyddade geografiska beteckning under namnet ”Lappländsk fjällröding” är ett riktigt bottennapp, både för fjällrödingen och för märkningen.

EUs skyddade beteckningar skyddad ursprungsmärkning och skyddad geografisk beteckning har länge haft ett högt gastronomiskt anseende. Något av matens ”Hall of fame”. Jag minns hur jag avundsjukt studerade listan under 1990-talet: Roquefort, Munster, Comté, Camembert de Normandie, Reblochon, Gorgonzola Parmigiano Reggiano, Stilton, Pecorino – alla var de där! (Ja, jag skriver ostarnas namn med versaler, trots att det bryter mot svenska skrivregler, för nu pratar vi trots allt om De Stora Ostarna!)

I Sverige hade vi på matsidan i samband med EU-inträdet enbart lyckats registrera hushållsost*, svecia och falukorv, inte för att dessa ansågs gastronomiskt framstående, utan för att de var volymprodukter och man oroade sig för att något annat EU-land skulle ta upp tillverkningen och konkurrera ut den inhemska produktionen.  På dryckessidan höll man den kulinariska fanan lite högre och lyckades tidigt registrera punsch och akvavit.

Trots att svensk gastronomi, från åkern till fine-dining-bordet, utvecklades starkt under de följande decennierna och det nordiska köket blev ett begrepp på den internationella scenen, gick det trögt med att registrera några geografiska specialiteter. För tio år sedan fick därför jordbruksverket i uppdrag att öka antalet livsmedel med skyddad beteckning, vilket gjorde susen. I dag hittar vi Kalix löjrom, Grebbestadsostron, värmländskt skrädmjöl, öländska bruna bönor, Wrångebäcksost, polkagrisar från Gränna och en rad andra matvaror som det finns anledning att känna sig lite stolt över.

Men så kom beskedet för några veckor sedan att EU-kommissionen har godkänt att den så kallade ”Lappländska fjällrödingen” får skyddad geografisk beteckning. Man undrar hur det överhuvudtaget var möjligt.

Vad innebär då skyddet? Grundtanken är protektionistisk. Enbart mejeriföretag inom ett visst område i Italien kan exempelvis tillverka parmesanost. Andra mejerier kan givetvis också tillverka en hårdost som i princip är exakt likadan, men den får inte säljas som en parmesan. Äkta parmesanost görs enbart inom den definierade italienska regionen.

Men det krävs att det är något särskilt med livsmedlet, det går inte att skydda bulkprodukter. Så här beskrivs de skyddade beteckningarna på en av EUs officiella sidor:

Om din produkt har ett specifikt geografiskt ursprung och anseende – en särskild kvalitet eller andra egenskaper som är kopplade till ursprunget – kan du skydda den med en geografisk beteckning.

Det handlar alltså både om kvalitet och om geografi och ofta pratar man också om traditionellt hantverk. Så vad har då den så kallade lappländska fjällrödingen med detta att göra? Väldigt litet om sanningen ska fram. Fiskodlingars koppling till den geografiska platsen är ungefär lika stark som ett vanligt svensk kycklingstall, det vill säga nästan ingen alls och det gäller även om den råkar ligga i Norrland. Fiskarna lever sina liv i kassar tillsammans med väldigt många andra fiskar** och kan inte vandra upp i fjällbäckar som många andra rödingar. De äter fiskfoder som innehåller 50 procent vegetabilier (främst baljväxter, vete, solros och raps som är odlat någon annanstans), resten fisk i olika former. I ansökan till EU är det mycket information om bergarter, vattentemperaturer, vattenflöde och älvars avvattningsområden men väldigt lite info om själva odlingen och rödingen själv. Det känns som ett krampaktigt försöka att ge fisken geografisk härkomst.

Frågan är om det ens kan anses vara en fjällröding (Salvelinus alpinus). Det man odlar är nämligen Arctic Superior, en framavlad stam av en fjällröding från Hornavan. En rapport från SLU beskriver att det pågått ett intensivt avelsarbete på för att få fram Arctic Superior sedan 1980 och 30 år senare, när rapporten skrivs, har avelsarbetet inneburit att Arctic Superior har tre gånger snabbare tillväxt än den ursprungliga fjällrödingen. Den klassas nu som en domesticerad stam. Naturvårdsverket skriver i en rapport från 2008, Effekter av spridning av genetiskt främmande populationer: ”Det måste betraktas som ytterst olyckligt att denna stam även används för utsättningar i naturen.”

Nej, uppenbarligen är inte Arctic Superior vilken fjällröding som helst.

Det kanske allra mest ironiska är att det från och med nu är förbjudet att sälja den äkta varan, dvs fjällröding som verkligen är fjällröding och som dessutom är fiskad i Lappland, om du kallar den för dess rätta namn – nämligen lappländsk fjällröding. Det namnet är nu enbart skyddad för den odlade fisken.

På Livsmedelsverkets hemsida skriver man:

”Syftet med skyddade beteckningar är att hjälpa producenter av jordbruksprodukter och livsmedel att lyfta fram produkternas kvalitet. De skyddade beteckningarna ska också ge konsumenten trovärdig information om produktens mervärden och kvalitet.”

Den tanken känns väldigt långt ifrån skyddet av den odlade rödingen, även om det var just Livsmedelsverket som godkände ansökan och skickade den vidare till kommissionen för slutgiltig bedömning och registrering.

Jag kommer att tänka på Groucho Marx och hans berömda citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som skulle acceptera mig som medlem.” Det är synd att inte fler tänker på det viset.

*Skyddet för hushållsosten var det svagaste, GTS (Garanterad Traditionell Specialitet) och innebar att alla, oavsett geografi, fick tillverka hushållsost så länge man följde ett angivet recept. Något som danska Arla tagit fasta på, som numera står för den största andelen av hushållsost i Sverige. GTS försvann för något år sedan, kanske för att den nivån var alltför svag.

** Det är väldigt svårt att få fram information om hur mycket kilo fisk som det odlas per kubikmeter vatten. En siffra är 15-25 kilo röding, men det är en gammal uppgift och kan alltså vara i underkant.

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
 Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om ”möjligheter”. Jordbruksverkets blogg ”Den svenska maten” sammanfattade det hela med: ”…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man ”göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om ”möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)
 När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet) 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Skyll-i-från-sig-leken
 Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Tomteparaden
 Tomteparaden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen. Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som ”Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – ”Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket. Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.

  • 1
  • 2