jordbruksverket

Follow the money
Follow the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är vi konsumenter som har drivit upp köttkonsumtionen. Det är vårt frosseri och vår omoraliska glupskhet som är roten till allt ont. Ungefär så brukar analysen se ut. Mycket sällan brukar någon prata om det egentliga skälet till att köttkonsumtionen började stiga under 1990-talet, nämligen priset.

Med jämna mellanrum ska vi skämmas för att vi äter för mycket av något livsmedel. Fettet, framför allt smöret och grädden, har varit uppe och vänt vid skampålen, precis som kolhydraterna, saltet och just nu sockret och köttet. Oavsett vilket livsmedel som för tillfället är i hetluften, så får debatten snabbt en moraliserande ton när landets samlade kår av självutnämnda morotspoliser tar sig an ämnet. Det är inte bara livsmedlet självt som är dåligt, det också vi som äter det. Ganska snart brukar det levereras förklaringar som ska vara lite mer vetenskapligt underbyggda och som går ut på att vårt sug efter fett, socker, kött osv är nedärvt och har varit viktigt för vår överlevnad, men som idag inte passar vår skärmsittande tillvaro. Detta må vara sant, men det finns en undertext i budskapet som inte går att missa, nämligen att den som inte kan hejda sig är fortfarande kvar i grottmänniskostadiet. Civiliserade, moderna människor förmår däremot att lägga band på sig.

Och som inte detta vore nog, så är det vi neandertalare till konsumenter som driver på utvecklingen. Det är vi som tvingar krogarna att köpa in antibiotikaspäckad kyckling från Thailand i drivor och hetsar butikerna att köra ut importköttet som lockvara till under inköpspris.

Men så stor makt har vi konsumenter givetvis inte. Även om vi alla har ett ansvar för såväl våra handlingar och vårt handlande, så finns det andra i kedjan som har betydligt mer att säga till om. Bland journalister finns ett klassiskt uttryck när det är dags att börja nysta i en historia och det lyder: ”follow the money!” och om man tittar på pengarna så ser man köttpriserna sjönk dramatiskt i början av 1990-talet. Jordbruksverket har visat det pedagogiskt i sina båda diagram:

https://jordbruketisiffror.files.wordpress.com/2013/04/pris-kc3b6tt.jpg

Här ser man tydligt att priset vänder neråt kraftigt i början av 1990-talet när det svenska jordbruket avregleras efter nästan 60 år. Några år senare går vi med i EU och importerat kött till lägre priser börjar köpas in av industrin, handeln och restaurangerna, vilket sänker priserna ytterligare. Till detta kommer också sänkt matmoms ett år efter EU-inträdet, 1996. Alla matpriser blir lägre under perioden, men priset på kött, vilket diagrammen visar, minskar ännu mera. Inte konstigt alltså att det samtidigt är under denna period som vi ökar vår konsumtion av kött. Det dyra köttet har blivit billigt. (Det är inte heller konstigt att konsumtionen av gris och nöt nu har stagnerat när priserna stigit igen.)

De här sambanden brukar dock sällan lyftas fram. Och ändå spelar politiska och ekonomiska beslut en oerhört stor roll för vårt jordbruk och vår matkonsumtion.Det har de alltid gjort. På samma sätt har förändringar inom industrin och jordbruket betydligt större påverkan på vårt utbud av mat än våra egna preferenser.

Av samma skäl är det inte heller vi konsumenter som i första hand driver det så kallade “proteinskiftet” eller utvecklingen av vegetariska halv- och helfabrikat. Det drivs i stället av de som tjänar pengar på den förändringen. Men det återkommer vi till i nästa blogg.

.

 

Skärp er och tänk positivt!
Skärp er och tänk positivt! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – “Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 

Spridda skurar av Matlandspengar
Spridda skurar av Matlandspengar 150 150 Ann-Helen von Bremen

The future´s so bright, I got to wear shades”, lyder en gammal amerikansk punkslagdänga. Men när man läser fördelningen av årets Matlandspengar behövs inga solglasögon. I stället träder bilden av korrekta livsmedelsingenjörer och lätt dammiga folkhemsbyråkrater fram, som nu i all välmening ska ut och förvandla Sverige till Europas ledande gastronomi. Visserligen är sällan en revolution gjord på en kafferast (och Gud bevare oss för de som är det) och verkligt förändringsarbete är sällan sexigt, men det samlade intrycket är ändå att det inte direkt verkar sprudla av fantasi och energi i Matlandet Sverige.

Totalt strömmade det in ansökningar motsvarande 90 miljoner kronor, av dessa var det 25 miljoner som fick ett ja. Och frågan är om man ska gratulera eller beklaga de som lyckades kamma hem pengar? För alla som har sökt den här typen av bidrag vet att det innebär en nervpåfrestande och tidsödande byråkrati. Det krävs en särskild administrativ passion för att orka med det och inte tappa bort kreativiteten längs vägen. Och frågan är om inte den känslan har drabbat projekten redan vid ansökningarna, för spännande är kanske inte det första man tänker på.

Precis som tidigare år är flera av projekten av den kalibern att de hade blivit verklighet ändå, utan några Matlandspengar. Det handlar om mer reguljär livsmedelsutveckling. Som exempelvis SIKs projekt att utveckla förpackningar (500 000 kr) Djupfrysningsbyråns arbete att ta fram försäljningsstatistik av fisk inom restaurang och storhushåll (120 000 kr) eller Karolinska Institutets utveckling av ett webbverktyg “för bedömning av skolmat för dokumentering och uppföljning mot den nya skolmatslagen” (nästan 900 000 kronor). Och nog känns det lite apart med SIKs arbete med “utvärdering av hållbarhetsstandarder för sojaproduktion” (170 000 kr). Visst är brasiliansk soja i djurfoder en het potatis, men är detta verkligen en fråga för Matlandet Sverige?

Och vad ska man säga om att Restaurangakademin fått nästan 700 000 kronor för att få fram fler kvinnliga tävlingskockar? Självklart behöver krogvärlden lära sig att åtminstone stava till genus om man ska vara den moderna framtidsbransch som man vill framställa sig som, det börjar kännas allt löjligare med alla dessa manliga kockar som står och mottar den i princip kvinnliga journalistkårens beundran, men är det verkligen statens uppgift att gå in med pengar till detta? Känns det inte väldigt mossigt att Årets Kock och Kocklandslaget inte förmår att matcha fram kvinnliga kockar? Och borde inte staten, som redan finansierar delar av denna tävlingsverksamhet, redan ha ställt som ett självklart krav att även kvinnliga kockar ska ges en chans?

En annan intressant utveckling är att satsningar på ekologisk mat bara verkar krympa. I år handlar det om cirka 6 miljoner som går till projekt som uttryckligen ska arbeta med ekologisk mat. Tidigare hade ekoprojekten en egen pott och fick 2008 nästan hälften av pengarna. Ska man dra några slutsatser av detta så verkar det inte som att regering och Jordbruksverk ser eko som någon särskild prioriterad framtidssatsning, trots att jordbruksministern gång på gång har poängterat detta när det gäller Matlandet.

Samtidigt har ändå en del blivit bättre när det gäller fördelningen av pengar. I år går bara drygt 6 av de 25 miljoner till SIK (Institutet för Livsmedel och Bioteknik). Tidigare år har man tagit hand om nästan hälften av pengarna, pengar som till stor del används just till reguljär livsmedelsforskning och som sagt, troligen hade bedrivits ändå, oavsett Matlandspengar. Här finns också några projekt som verkar lovande, t ex Köttbranschens projekt att ta fram en vidareutbildning för charkuterister, Livsmedelsföreningens innovationstävling inom livsmedel, Bosarps Kycklings projekt för att stärka och utveckla den ekologiska kycklingproduktionen och Svenska Vinodlares utbildningar för vinproducenter.

Rätt många projekt riktar sig till de offentliga storhushållen. Det är bra att denna strykklass inom restaurangvärlden får lite input, men samtidigt är det naturligtvis svårt att veta om det blir mer snack än verkstad. Formuleringar som “Att tillsammans med personal och ätandes inom offentlig sektor ta fram en användbar forskningsbaserad tankemodell för att skapa bättre måltidsupplevelser i svenska skolmatsalar”, kan givetvis vara precis det som skolmaten behöver, men på något vis reser sig nackhåren på mig.

Trots att Jordbruksverket bl a velat prioritera primärproduktionen för utveckla svenska råvaror och “mervärden som exempelvis miljöhänsyn, djurhälsa, unika smaker och kvalitet”, så är det rätt få projekt som handlar om just detta. Det är sorgligt för det är ändå detta som är grunden för en gastronomi.

Men å andra sidan, det ska fan att vara Jordbruksverk och Landsbygdsminister. Hur mycket storverk kan man egentligen förvänta sig av 25 miljoner kronor?

  • 1
  • 2