Close
Enter your
text here

klimat

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den här artikeln skrev jag för tidningen Husdjur tillsammans med Gunnar Rundgren. Det är en genomgång av det vetenskapliga läget när det gäller kornas klimatpåverkan och som artikeln visar så finns det stora kunskapsluckor. Återigen, det finns all anledning att vara lite försiktig i utpekandet av kor som klimatbovar.

Det var FAO-rapporten Livestock’ s Long Shadow från 2006 som pekade ut kon som den stora klimatboven. Då uppskattades den globala djurhållningens klimatpåverkan stå för hela 18 procent av växthusgaserna, mer än transporterna. Tio år senare har FAO justerat ner djurhållningens andel till 14,5 procent, men siffror mellan 10 och 20 procent förekommer.

 

Meningsskiljaktigheterna om vad och hur man ska räkna går sedan dess som en röd tråd genom de flesta forskningsrapporter kring djurhållningens klimatpåverkan, särskilt för metanet och i viss mån även för lustgasen. När man räknar om metan och lustgas till koldioxidekvivalenter bygger det på deras beräknade effekt på klimatet, deras livslängd i atmosfären samt för vilken tidsperiod man skall mäta. En gas med stor påverkan men kort livslängd kommer ge stor påverkan idag, men effekten klingar av snabbt. Metan har exempelvis 72 gånger mer påverkan än samma mängd koldioxid i ett 20års-perspektiv, men bara sju gånger mer under loppet av 500 år. Är det viktigt att snabbt minska utsläppen är det metanet som är viktigast, men på lång sikt är det utsläppen av koldioxid och lustgas som blir prioritet. Hur man uttrycker växthuseffekten av olika gaser grundar sig ”på underliggande värderingar av vad som skall vara huvudprioriteringen för klimatåtgärder” som fyra forskare från Chalmers uttrycker det i en ny rapport.[1]

 

Forskarna har rätt bra koll på utsläppen av koldioxid, däremot är det sämre ställt med metanet som dessutom är den gas som betyder mest för idisslarna. Bland annat finns det en svårförklarlig differens mellan rapporter och mätningar av metanet.
– Beräkningarna av metanutsläppen är gjorda efter uppskattningar och många har inte direkta mätresultat, ibland handlar det om gissningar. Metanutsläppen i atmosfären över Västeuropa är ungefär 20 procent större än vad som rapporteras. Troligen kommer utsläppen från jordbruket eller sophanteringen, säger Lena Höglund Isaksson, klimatforskare som bland annat är expert på metan och verksam på IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.
De siffror som anges för kornas metanutsläpp bygger på uppskattningar, baserade på de mätningar som gjorts och som i sin tur rymmer en viss variation. Själva mätandet är inte enkelt. Flera metoder har utvecklats och alla innebär de förändringar i kornas vanliga rutiner och miljöer, vilket kan påverka kornas beteenden och därmed också mätresultaten. En vanlig metod är att stänga in korna i slutna rum för att mäta gaskoncentrationen i andningsluften. Ännu svårare är det att mäta kor på bete, även om studier har gjorts på grupper av kor i stora plastväxthus för att mäta gasavgången eller genom att sätta på dem olika apparater på huvudet som mäter metanet i andningsluften. Av praktiska skäl görs sådana mätningar på åkerbeten och inte i naturbetesmark. Sammantaget får man se siffrorna över kornas metanutsläpp mer som en fingervisning än som absoluta tal.
När mycket höga siffror anges för djurhållningens klimatpåverkan beror alltid dessa på utsläpp från förändrad markanvändning, det vill säga omvandling av regnskog till betesmark eller sojaodling till djurfoder (läs mer om det här). Den beräknade klimateffekten av detta överskuggar alla andra källor eftersom skövlingen av regnskog beräknas orsaka utsläpp i storleksordningen 600 ton koldioxidekvivalenter per hektar.
Generellt finns det en mycket stor osäkerhet kring metanets globala budget, både när det gäller utsläpp och nedbrytning. FNs klimatpanel uppskattar att jordbrukets utsläpp under 2000-talets första decennium kan ha varierat med 60 miljoner ton, medan de totala metanutsläppen kan ha varit allt mellan 542 och 852 miljoner ton. Samma sak gäller nedbrytningen av metanet. Enligt klimatpanelen kan den atmosfäriska nedbrytningen ha skett i ett spann på allt från 483 miljoner till 738 miljoner ton. Från mitten av 1980-talet minskade halterna av metan i atmosfären och var i princip i balans mellan 1999 och 2006. Ingen vet ännu vad detta berodde på. Från 2007 ökade dock halterna igen, men fortfarande inte lika mycket som under 1980-talet.
Idisslarnas metanutsläpp beräknades till 89 miljoner ton, vilket är 13 procent av de totala metanutsläppen eller 27 procent av de utsläpp som människan anses orsaka. Detta kan jämföras med utsläppen av metan vid utvinning av naturgas och olja som ligger på 96 miljoner ton.
Bakom alla dessa siffror döljer sig en central fråga för djurhållningen– hur ser kretsloppet för metanet ut och kan man anse att korna ingår i detta kretslopp eller inte? Varför ingår exempelvis koldioxiden i kornas andningsluft i kretsloppet, men inte metanet?
En del forskare hävdar också att idisslarnas metanutsläpp inte är något nytt under solen, utan att det handlar mera om att de vilda djuren har ersatts med tama. Beräkningar i USA har kommit fram till att metanutsläppen från de vilda djur (främst bison) som fanns i landet innan koloniseringen, nästan motsvarar utsläppen från dagens tamdjur.[2]
Det finns också olika uppfattningar om var gränserna går för vad som är jordbrukets utsläpp. Livscykelanalyser gör sina gränsdragningar medan klimatpanelen gör andra. Många av de växthusgasutsläpp som jordbruket orsakar, räknas in under andra sektorer, vilket bidrar till att idisslarnas metanutsläpp framstår i en särskilt dålig dager. Exempelvis ingår inte transporter av insatsmedel i jordbrukets växthusgasutsläpp utan läggs under ”transporter”. Koldioxidutsläpp och bindning i mark redovisas under ”markanvändning”. Direkta metan-­ och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning redovisas under ”jordbruket”, men däremot inte energiförbrukningen och den stora avgång av lustgas som sker vid tillverkning av kvävegödsel. Den posten motsvarar tio procent av jordbrukets utsläpp eller 1,2 procent av de globala utsläppen och sorteras in under ”industrin”. I Sverige används årligen runt 150 miljoner kg konstgödselkväve, vilket motsvarar utsläpp av lustgas på mellan en halv och en miljon ton koldioxidekvivalenter beroende på vilken typ av konstgödsel som används.[3] Till det kommer utsläppen från energianvändningen i konstgödselproduktionen.
När redan kraftigt diskutabla siffror från jordbruket används för att diskutera maten vi äter, blir en del jämförelser skeva. En stor del av matens klimatpåverkan ligger efter jordbruket och den delen ökar utifrån hur ”utvecklat” ett land anses vara. I Finland står förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn och liknande för cirka 30 procent av utsläppen, i Storbritannien är det nästan hälften. Cirka 90 procent av animaliernas klimatpåverkan sker på gården, medan det för vegetabilierna handlar om cirka 45 procent. Morötter anses exempelvis mycket klimatsmarta, men omvandlas de till morotspuré för barnmat orsakar de större klimatpåverkan än ett kilo mjölk. En studie visade att ett kg morotspuré släppte ut nära 1,5 kg koldioxidekvivalenter i hela kedjan.[4]

 

Det är dock mycket sällan som man räknar med hela livsmedelskedjans klimatpåverkan, vare sig när det gäller enskilda livsmedel eller koster. Detta gör att jämförelsen mellan olika typer av livsmedel inte alltid blir rättvisande. Utifrån dessa grundförutsättningar är det rätt självklart att de flesta koststudier[5] visar att en minskad köttkonsumtion leder till lägre utsläpp av växthusgaser och att en vegankost kan leda till halverade utsläpp.
Få studier ägnar sig åt att beskriva vad en förändrad kost skulle få för konsekvenser för jordbruket, men en ny rapport från Elin Röös med flera[6], gör just detta. Utgångsläget är att minska matens klimatpåverkan och markanvändningen, samt att föda en större befolkning. Rapporten simulerar olika produktionssystem som alla bygger på att behålla dagens betesmarker och att endast en liten del av fodret ska odlas. Djuren ska främst beta gräs och äta restprodukter från livsmedelskedjan. I ett scenario med mer extensiv mjölkproduktion och där restprodukter används främst till fläsk och ägg skulle vi behöva äta 2,7 gånger så mycket bönor och ärtor och nästan dubbla konsumtionen av vegetabilisk olja. Omsatt i åkermark skulle detta innebära baljväxter på mer än 10 procent av arealen, vilket idag utgör bara någon procent, och nästan lika mycket raps, mer än en fördubbling. Scenariot innebär också en kraftig minskning av vallodling vilket leder till minskade mullhalter och betydande koldioxidavgång från jordarna, även om de totala växthusgasutsläppen från jordbruket skulle minska betydligt.
Även på global nivå har det kommit en ny rapport[7] som utgår från liknande tankegångar – att utnyttja betesresurserna, föda befolkningen 2050 och minska klimatpåverkan och markanvändningen. Scenariot innebär en minskad animalisk konsumtion med 71 procent, vilket främst sker på bekostnad av gris och kyckling, medan idisslarna i stället ökar i antal. Slutsatserna är att detta skulle kunna innebära minskad klimatpåverkan, men även minskade kväveläckage, markanvändning, vattenanvändning, jorderosion, kemiska bekämpningsmedel mm.
Utsläppen kan också minska om vi äter mindre och slänger mindre mat. En amerikansk studie visar att om amerikanerna, som hör till en av de största köttätarna i världen, bara minskar sitt kaloriintag till det rekommenderade utan att ändra kosten, kommer utsläppen från maten att minska med nio procent.[8]

 

Det råder alltså många frågetecken och motsägelser när det gäller forskningen kring kornas klimatpåverkan. Det finns all anledning att följa utvecklingen och inte dra förhastade politiska slutsatser, vare sig man är mjölkbonde, vegan eller politiker.

 

[1] Climate metrics and the carbon footprint of livestock products: where’s the beef?, Martin Persson, Daniel J AJohansson, Christel Cederberg, Fredrik Hedenus and David Bryngelsson

[2] Historic, pre-European settlement, and present-day contribution of wild ruminants to enteric methane emissions in the United States, Hristov 2015

[3] Jordbruksverket 2013. Försäljning av mineralgödsel 2011/12 Fertilizer sales during 2011/12

[4] På väg mot miljöanpassade kostråd av Charlotte Lagerberg Fogelberg, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 2009

[5] The impact of nutritional choices on global warming and policy implications: examining the link between dietary choices and greenhouse gas emissions”.Joyce m.fl.

[6] Limiting livestock production to pasture and by-products in a search for sustainable diets (2015) Röös m fl

[7] Impacts of feeding less food-competing feedstuffs to livestock on global food system sustainability (2015), schader mfl

[8] Energy use, blue water footprint, and greenhouse gas emissions for current food consumption patterns and dietary recommendations in the US. Michell m fl.

 

Ett plåster för den halshuggne
 Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.
 Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till 2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är förutom vegankosten så är det, lite förvånande ”climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som klarar klimatmålet. I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk. Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det. I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker. Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag. Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.