Close
Enter your
text here

klimat

Hejdå klimatångest!
 Hejdå klimatångest! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hur många veckor har du haft dåligt samvete för julen? Oroar du dig för att julbordet vare sig blir så där hälsosamt eller klimatvänligt som det borde? Att du äter fel, för mycket och gör av med för mycket pengar? Till er alla säger jag – sluta ha dåligt samvete!

Det finns ett kraftigt drag av Doktor Jekyll och Mister Hyde i vår tid. Å ena sidan uppmuntras vi att shoppa, frossa och festa. Vinnaren är inte bara den som har flest grejer och rest längst när vi dör, utan också dyrast. Det är den typen av livsstil som får tillväxthjulen att snurra!

Å andra sidan så vet vi att det är just den här livsstilen som gör att allt håller på att gå åt skogen och därför bombarderas vi med budskap om att vi måste ändra våra konsumtionsvanor. Vi pressas från två håll då vi både ska konsumera i full fart, helst ännu mera än förra året, och samtidigt minska vår konsumtion så att vi inte sabbar våra barns framtid. Det är en avancerad övning i livsstilsakrobatik som inte går ihop. Ett vanligt budskap är att vi ska köpa något ”bättre”, att vi ska ersätta exempelvis palmolja, nötkött, soja, flyg, dieselbilar, biobränslen eller vad som är aktuellt för stunden, med något annat. Men eftersom vi aldrig riktigt vet vilken vara eller vilken tjänst som just nu är värst eller minst sämst för miljön, så befinner vi oss i ständig osäkerhet.

Resultatet blir 24-timmars dåligt samvete.

Både shoppinghysterin och det dåliga samvetet når sina crescendon till jul. Ungefär samtidigt som julskyltningen drog igång, började också alla artiklar skrivas för att på olika sätt aktivera julångesten. Mycket av fokus ligger på maten, vi kommer att äta ”fel”, för mycket och dessutom matsvinna mer än någonsin. Men problemet är inte om vi någon gång om året passar på att festa ordentligt, det har alla samhällen gjort i urminnes tider, utan att vi firar ”julafton” i princip varje dag. Det är dock ett lite mer arbetsamt problem att angripa än att attackera helgfirandet.

I det här läget är det förståeligt att en del människor försöker lösa dilemmat genom att bara försöka köpa sig fria från allt. Oräkneliga är företagen som säljer klimatkompensation i form av trädplantering, byggande av solceller eller andra insatser. Men det är inte säkert att själens skoskav försvinner bara för detta. Förutom att man i sig kan ifrågasätta vilken långsiktigt positiv påverkan som dessa projekt har (koldioxid har trots allt en livslängd på tusentals år) så sker klimatkompensationen nästan alltid i fattiga länder. Inte nog med att vår konsumtion sätter stora avtryck i flera av dessa länder, vi ska lägga ytterligare beslag på deras mark för att kompensera vår konsumtion. En slags den goda viljans landgrabbing. Och som om inte detta vore nog så är det alltid häpnadsväckande billigt att köpa sig fri från sin förstörelse, några hundringar per månad är ett rätt vanligt pris för klimatkompensation, och därför inget som egentligen stör den fortsatta köpfesten.

Och därmed kvarstår det dåliga samvetet och de moraliserande pekfingrarna i luften, utan att det egentligen händer något. Och inget kommer egentligen att hända så länge vi fortsätter att ensidigt fokusera på fel ände i produktionskedjan. Visst har vi alla ett ansvar för våra liv och därmed vår konsumtion, men vill man göra en verklig förändring i konsumtionen, borde man titta betydligt mera i den andra änden, produktionen. För så länge vi fortsätter att överproducera mat och prylar, så kommer vi också fortsätta att handla dem. Varorna måste ta vägen någonstans. Vår överproduktion av spannmål i världen och i Sverige (med undantag för detta extrema år) är ett utmärkt exempel på detta. Klarar inte folk av att äta upp all säd som odlas, så får man försöka prångla ut den som något annat, som biobränslen eller djurfoder och därmed driva en kraftig expansion av bland annat kyckling. Så länge det lönar sig att utvinna fossila bränslen så kommer man fortsätta göra det och fossila bränslen är sannerligen vår kulturs verkliga bränslen. Av samma anledning kommer vi fortsätta resa världen runt så länge resorna (drivmedlen) är så billiga.

Även som individer kan vi åstadkomma mycket i ”produktionsänden”, vi kan helt enkelt minska vårt lönearbete. Det kommer göra att vi får mindre pengar att göra av med och därmed bränna koldioxid för. Det finns inget kraftigare samband när det gäller klimatpåverkan än det mellan inkomst och utsläpp av växthusgaser. Ju högre inkomst, desto högre påverkan och det gäller både individer och länder. Dra vi ner på lönearbetet kommer vi också få tid för/eller bli ekonomiskt tvingade att göra sådant som vi i dag har betalt någon annan för att göra, dvs laga mat, hämta och lämna på dagis, städa, renovera huset, läsa läxor med ungarna, sy kläder osv. För många kommer troligen minskad tid med lönearbete också innebära att man håller sig friskare, såväl fysiskt som mentalt.

En invändning mot det här resonemanget är att de som tjänar sämst, inte har råd att gå ner i arbetstid och därmed minska sin lön och så kan det förstås vara. Men det är väl snarare ännu ett argument för att minska löneskillnaderna? Under tiden kan alla vi andra som inte ligger på existensminimum, gå före.

Minskat lönearbete och därmed lägre lön kommer givetvis innebära att vi inte kommer att ha råd med allt det som vi spenderar pengar på i dag, men det är väl just det som är poängen? Vi skulle ju förändra vår livsstil och vårt slitage på planeten, eller hur? Mindre pengar på lönekontot kommer att åstadkomma betydligt större förändringar än all världens förmaningar om vår ohållbara konsumtion. Mindre pengar kommer att förändra vad vi handlar, vad och hur vi äter, var vi bor, hur vi tar hand om vår familj och våra vänner, hur vi organiserar våra liv osv. Det kommer i grunden att förändra våra liv.

Njut av festen och ha inte dåligt samvete ifall du föredrar en julskinka framför en griljerad kålrot. Men fundera på om du ska ge dig själv, dina närmaste och kommande generationer den kanske bästa julklappen, att dra ner på ditt vanliga jobb.

Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell
 Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nyheten om att ekologisk mat är sämre för klimatet gick förstås rakt in i nästan alla medier. Den hade allt man kunde önska sig – Klimatet, Maten, Vetenskapen och så det bästa av allt – ännu en möjlighet att få känga till ekologiskt. Det var bara ett problem, det var inte sant.

”Ekologiskt odlad mat har mycket större klimatpåverkan än konventionellt producerade livsmedel på grund av att större markarealer krävs. Detta är ett av resultaten i en internationell studie från bland annat Chalmers som har publicerats i tidskriften Nature.”

Så står det i pressreleasen från Chalmers som man skickade ut 12 december. Dagen därpå var detta en stor nyhet och fanns nästan i alla tidningar, tv, radion och övriga kanaler.

Problemet var bara att detta inte alls var sant. Studien som publicerats i Nature handlar inte alls om det ekologiska lantbrukets påverkan på klimatet, utan om en teoretisk mätmetod som handlar om markanvändning i förhållande till att binda så mycket kol som möjligt, kopplat med vissa ekonomiska antaganden. Det är precis som det låter, ett mycket teoretiskt resonemang, i och för sig intressant, men som sagt en metod som säkert kommer att diskuteras för och emot bland forskarkretsar.

Men av den typen av resonemang blir det ju sällan några rubriker.

Det blir det däremot om man hackar på ekologiskt lantbruk. Men återigen, studien handlar alltså inte om ekomatens klimatpåverkan. I studien ingår enbart två exempel från Sverige där man jämför skördarna för ärter och vete i ekologisk och konventionell produkter, men det är bokstavligen, i en bisats. Vad den svenska ansvariga forskaren, Stefan Wirsenius gör, är att han extrapolerar de här exemplen och snickrar ihop en pressrelease med hjälp av Chalmers kommunikationsavdelning.

Och sedär – en nyhet!

I dag har Ekot gjort en rättelse, vilket inte hör till vanligheterna, men övertrampet var uppenbarligen för stort. Nu återstår att se om övriga media följer efter, oavsett så är skadan redan skedd. Att eko är skadligt för klimatet är ett budskap kommer att hänga i ett tag.

Men det finns tre saker som är allvarligare än det faktum att ekojordbruket får sig ännu en törn:

För det första, den pågående utveckling där forskare frångår sin roll för att ägna sig åt PR och politisk lobbyverksamhet. Så här säger Stefan Wirsenius i pressmeddelandet:

”Det är också allvarligt eftersom vi har politiska mål om ökad ekologisk odling i Sverige. Om de målen infrias kommer klimatpåverkan från svensk matkonsumtion troligtvis att öka kraftigt.”

Är den här typen av politiska ställningstagande verkligen vad en forskare ska ägna sig åt? Har man då inte missförstått den ”tredje uppgiften”, att kommunicera sina forskningsresultat till allmänheten, å det grövsta? Borde inte Chalmers, om man vill måna om sin vetenskapliga status, i framtiden se till att inte deras forskare släpper ut vilka grodor som helst ur munnen?

Är man en PR-byrå eller är man ett universitet?

För det andra, media som publicerar rakt upp och ner utan att reflektera eller kritiskt granska materialet. Särskilt pinsamt blir det när vederbörande benämner sig för ”vetenskapsjournalist” eller ”klimat/miljöjournalist”. Då borde det ingå i arbetet att åtminstone läsa forskningsartikeln som man refererar till. Rätt pinsamt blir det också om man som på ledarplats i Svenska Dagbladet kritiserar journalister för att bara okritiskt svälja alla positiva budskap om ekolantbruket, och jag kan hålla med om att det också är ett problem, men inte själv förmår att kritiskt granska kritiken mot ekolantbruket. I stället går man glatt i fällan själv.

För det tredje, alla de vanliga kritikerna inom lantbruksvärlden som fortfarande inte begripit att ekobönder också är bönder, deras kollegor och grannar, som nu raskt hoppar på gnälltåget, ivriga att kunna vifta med lite Forskning. Kritiken sker reflexmässigt och blir kanske ännu mer absurd en gång som denna. För vad mätmetoden faktiskt går ut på är att markanvändningen slår allt när det gäller klimatpåverkan och att det därför gäller att bruka så intensivt som möjligt och plantera skog på resten. Konsekvensen av detta blir att vår mat ska bestå av soja, vete, socker, palmolja, majs, kyckling – råvaror som ger mycket kalorier per yta. Och den ytan ligger inte i Sverige, utan någon helt annanstans. I Sverige kan vi i stället plantera ännu mera skog.

Är det verkligen den typen av idéer som företrädare för svenskt lantbruk vill föra fram?

Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader!
 Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är många som vill äta prinsesstårtan och samtidigt ha den kvar. Det gäller i synnerhet klimatet som på något magiskt sätt ska lösas samtidigt som tillväxten absolut inte får ifrågasättas. Den ska vara evig. Säger man bara att tillväxten ska vara ”grön” eller ”cirkulär”, så är allt lugnt. För en politiker att gå ut och säga att vi måste förbruka mindre resurser, främst i form av fossila bränslen, vore det samma som att hoppa fallskärm rakt in i snurran på ett vindkraftverk.

I stället fortsätter man sitt självbedrägeri i stor skala och säger att klimatet kan räddas utan att vi egentligen behöver göra så stora ekonomiska förändringar.

Men sån är inte Björn Lomborg, chef för danska tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Tvärtom. Han säger i stället rent ut vad det handlar om, att det helt enkelt skulle bli för dyrt att försöka uppfylla målet på 1,5 grader: ”Att uppnå kraftigare temperaturminskningar som 1,5 grader är inte realistiskt, och om man försökte det skulle det bli ofattbart dyrt.” Så skriver han i sin senaste ledare i Svenska Dagbladet.

Han kritiserar den nya IPCC-rapporten för att sakna ”cost/benefit-analys av klimatmålen” och menar att den rimliga kostnaden motsvarar en temperaturökning på 3,5 grader i slutet av århundradet. ”Att sänka temperaturen mer skulle leda till större kostnader än fördelar med ekonomiska förluster på motsvarande 50 000 miljarder dollar.”

Även om 3,5 graders uppvärmning innebär katastrofala följer för många miljoner människor, så blir det alltså, för dyrt.

Det är givetvis ett oerhört cyniskt sätt att se på världen och sina medmänniskor och det är djupt orättvist. Med vilken rätt har vi tagit andra människors utrymme i anspråk när det gäller konsumtion och klimatpåverkan? Och med vilken rätt anser vi oss inte vilja betala för detta?

Nej, jag delar förstås inte Björn Lomborgs åsikt på något sätt, men jag uppskattar att han är ärlig och inte hycklar. Han är en av få som inte försöker kamouflera det faktum att vi faktiskt inte gör något åt vår klimatpåverkan på allvar, därför att det är för dyrt. Åtminstone för oss som är rika.

Det handlar alltid om pengar och det kan vara bra att hålla det i huvudet nästa gång vi hör en politiker stå där och prata om grön tillväxt.

Hästar, skumgodis och sponken
 Hästar, skumgodis och sponken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige. Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.

Håller klimatmatematiken?
 Håller klimatmatematiken? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.