Close
Enter your
text here

klimat

Slutstation för det effektiva jordbruket
 Slutstation för det effektiva jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien

Hejdå klimatångest!
 Hejdå klimatångest! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hur många veckor har du haft dåligt samvete för julen? Oroar du dig för att julbordet vare sig blir så där hälsosamt eller klimatvänligt som det borde? Att du äter fel, för mycket och gör av med för mycket pengar? Till er alla säger jag – sluta ha dåligt samvete!

Det finns ett kraftigt drag av Doktor Jekyll och Mister Hyde i vår tid. Å ena sidan uppmuntras vi att shoppa, frossa och festa. Vinnaren är inte bara den som har flest grejer och rest längst när vi dör, utan också dyrast. Det är den typen av livsstil som får tillväxthjulen att snurra!

Å andra sidan så vet vi att det är just den här livsstilen som gör att allt håller på att gå åt skogen och därför bombarderas vi med budskap om att vi måste ändra våra konsumtionsvanor. Vi pressas från två håll då vi både ska konsumera i full fart, helst ännu mera än förra året, och samtidigt minska vår konsumtion så att vi inte sabbar våra barns framtid. Det är en avancerad övning i livsstilsakrobatik som inte går ihop. Ett vanligt budskap är att vi ska köpa något ”bättre”, att vi ska ersätta exempelvis palmolja, nötkött, soja, flyg, dieselbilar, biobränslen eller vad som är aktuellt för stunden, med något annat. Men eftersom vi aldrig riktigt vet vilken vara eller vilken tjänst som just nu är värst eller minst sämst för miljön, så befinner vi oss i ständig osäkerhet.

Resultatet blir 24-timmars dåligt samvete.

Både shoppinghysterin och det dåliga samvetet når sina crescendon till jul. Ungefär samtidigt som julskyltningen drog igång, började också alla artiklar skrivas för att på olika sätt aktivera julångesten. Mycket av fokus ligger på maten, vi kommer att äta ”fel”, för mycket och dessutom matsvinna mer än någonsin. Men problemet är inte om vi någon gång om året passar på att festa ordentligt, det har alla samhällen gjort i urminnes tider, utan att vi firar ”julafton” i princip varje dag. Det är dock ett lite mer arbetsamt problem att angripa än att attackera helgfirandet.

I det här läget är det förståeligt att en del människor försöker lösa dilemmat genom att bara försöka köpa sig fria från allt. Oräkneliga är företagen som säljer klimatkompensation i form av trädplantering, byggande av solceller eller andra insatser. Men det är inte säkert att själens skoskav försvinner bara för detta. Förutom att man i sig kan ifrågasätta vilken långsiktigt positiv påverkan som dessa projekt har (koldioxid har trots allt en livslängd på tusentals år) så sker klimatkompensationen nästan alltid i fattiga länder. Inte nog med att vår konsumtion sätter stora avtryck i flera av dessa länder, vi ska lägga ytterligare beslag på deras mark för att kompensera vår konsumtion. En slags den goda viljans landgrabbing. Och som om inte detta vore nog så är det alltid häpnadsväckande billigt att köpa sig fri från sin förstörelse, några hundringar per månad är ett rätt vanligt pris för klimatkompensation, och därför inget som egentligen stör den fortsatta köpfesten.

Och därmed kvarstår det dåliga samvetet och de moraliserande pekfingrarna i luften, utan att det egentligen händer något. Och inget kommer egentligen att hända så länge vi fortsätter att ensidigt fokusera på fel ände i produktionskedjan. Visst har vi alla ett ansvar för våra liv och därmed vår konsumtion, men vill man göra en verklig förändring i konsumtionen, borde man titta betydligt mera i den andra änden, produktionen. För så länge vi fortsätter att överproducera mat och prylar, så kommer vi också fortsätta att handla dem. Varorna måste ta vägen någonstans. Vår överproduktion av spannmål i världen och i Sverige (med undantag för detta extrema år) är ett utmärkt exempel på detta. Klarar inte folk av att äta upp all säd som odlas, så får man försöka prångla ut den som något annat, som biobränslen eller djurfoder och därmed driva en kraftig expansion av bland annat kyckling. Så länge det lönar sig att utvinna fossila bränslen så kommer man fortsätta göra det och fossila bränslen är sannerligen vår kulturs verkliga bränslen. Av samma anledning kommer vi fortsätta resa världen runt så länge resorna (drivmedlen) är så billiga.

Även som individer kan vi åstadkomma mycket i ”produktionsänden”, vi kan helt enkelt minska vårt lönearbete. Det kommer göra att vi får mindre pengar att göra av med och därmed bränna koldioxid för. Det finns inget kraftigare samband när det gäller klimatpåverkan än det mellan inkomst och utsläpp av växthusgaser. Ju högre inkomst, desto högre påverkan och det gäller både individer och länder. Dra vi ner på lönearbetet kommer vi också få tid för/eller bli ekonomiskt tvingade att göra sådant som vi i dag har betalt någon annan för att göra, dvs laga mat, hämta och lämna på dagis, städa, renovera huset, läsa läxor med ungarna, sy kläder osv. För många kommer troligen minskad tid med lönearbete också innebära att man håller sig friskare, såväl fysiskt som mentalt.

En invändning mot det här resonemanget är att de som tjänar sämst, inte har råd att gå ner i arbetstid och därmed minska sin lön och så kan det förstås vara. Men det är väl snarare ännu ett argument för att minska löneskillnaderna? Under tiden kan alla vi andra som inte ligger på existensminimum, gå före.

Minskat lönearbete och därmed lägre lön kommer givetvis innebära att vi inte kommer att ha råd med allt det som vi spenderar pengar på i dag, men det är väl just det som är poängen? Vi skulle ju förändra vår livsstil och vårt slitage på planeten, eller hur? Mindre pengar på lönekontot kommer att åstadkomma betydligt större förändringar än all världens förmaningar om vår ohållbara konsumtion. Mindre pengar kommer att förändra vad vi handlar, vad och hur vi äter, var vi bor, hur vi tar hand om vår familj och våra vänner, hur vi organiserar våra liv osv. Det kommer i grunden att förändra våra liv.

Njut av festen och ha inte dåligt samvete ifall du föredrar en julskinka framför en griljerad kålrot. Men fundera på om du ska ge dig själv, dina närmaste och kommande generationer den kanske bästa julklappen, att dra ner på ditt vanliga jobb.

Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell
 Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nyheten om att ekologisk mat är sämre för klimatet gick förstås rakt in i nästan alla medier. Den hade allt man kunde önska sig – Klimatet, Maten, Vetenskapen och så det bästa av allt – ännu en möjlighet att få känga till ekologiskt. Det var bara ett problem, det var inte sant.

”Ekologiskt odlad mat har mycket större klimatpåverkan än konventionellt producerade livsmedel på grund av att större markarealer krävs. Detta är ett av resultaten i en internationell studie från bland annat Chalmers som har publicerats i tidskriften Nature.”

Så står det i pressreleasen från Chalmers som man skickade ut 12 december. Dagen därpå var detta en stor nyhet och fanns nästan i alla tidningar, tv, radion och övriga kanaler.

Problemet var bara att detta inte alls var sant. Studien som publicerats i Nature handlar inte alls om det ekologiska lantbrukets påverkan på klimatet, utan om en teoretisk mätmetod som handlar om markanvändning i förhållande till att binda så mycket kol som möjligt, kopplat med vissa ekonomiska antaganden. Det är precis som det låter, ett mycket teoretiskt resonemang, i och för sig intressant, men som sagt en metod som säkert kommer att diskuteras för och emot bland forskarkretsar.

Men av den typen av resonemang blir det ju sällan några rubriker.

Det blir det däremot om man hackar på ekologiskt lantbruk. Men återigen, studien handlar alltså inte om ekomatens klimatpåverkan. I studien ingår enbart två exempel från Sverige där man jämför skördarna för ärter och vete i ekologisk och konventionell produkter, men det är bokstavligen, i en bisats. Vad den svenska ansvariga forskaren, Stefan Wirsenius gör, är att han extrapolerar de här exemplen och snickrar ihop en pressrelease med hjälp av Chalmers kommunikationsavdelning.

Och sedär – en nyhet!

I dag har Ekot gjort en rättelse, vilket inte hör till vanligheterna, men övertrampet var uppenbarligen för stort. Nu återstår att se om övriga media följer efter, oavsett så är skadan redan skedd. Att eko är skadligt för klimatet är ett budskap kommer att hänga i ett tag.

Men det finns tre saker som är allvarligare än det faktum att ekojordbruket får sig ännu en törn:

För det första, den pågående utveckling där forskare frångår sin roll för att ägna sig åt PR och politisk lobbyverksamhet. Så här säger Stefan Wirsenius i pressmeddelandet:

”Det är också allvarligt eftersom vi har politiska mål om ökad ekologisk odling i Sverige. Om de målen infrias kommer klimatpåverkan från svensk matkonsumtion troligtvis att öka kraftigt.”

Är den här typen av politiska ställningstagande verkligen vad en forskare ska ägna sig åt? Har man då inte missförstått den ”tredje uppgiften”, att kommunicera sina forskningsresultat till allmänheten, å det grövsta? Borde inte Chalmers, om man vill måna om sin vetenskapliga status, i framtiden se till att inte deras forskare släpper ut vilka grodor som helst ur munnen?

Är man en PR-byrå eller är man ett universitet?

För det andra, media som publicerar rakt upp och ner utan att reflektera eller kritiskt granska materialet. Särskilt pinsamt blir det när vederbörande benämner sig för ”vetenskapsjournalist” eller ”klimat/miljöjournalist”. Då borde det ingå i arbetet att åtminstone läsa forskningsartikeln som man refererar till. Rätt pinsamt blir det också om man som på ledarplats i Svenska Dagbladet kritiserar journalister för att bara okritiskt svälja alla positiva budskap om ekolantbruket, och jag kan hålla med om att det också är ett problem, men inte själv förmår att kritiskt granska kritiken mot ekolantbruket. I stället går man glatt i fällan själv.

För det tredje, alla de vanliga kritikerna inom lantbruksvärlden som fortfarande inte begripit att ekobönder också är bönder, deras kollegor och grannar, som nu raskt hoppar på gnälltåget, ivriga att kunna vifta med lite Forskning. Kritiken sker reflexmässigt och blir kanske ännu mer absurd en gång som denna. För vad mätmetoden faktiskt går ut på är att markanvändningen slår allt när det gäller klimatpåverkan och att det därför gäller att bruka så intensivt som möjligt och plantera skog på resten. Konsekvensen av detta blir att vår mat ska bestå av soja, vete, socker, palmolja, majs, kyckling – råvaror som ger mycket kalorier per yta. Och den ytan ligger inte i Sverige, utan någon helt annanstans. I Sverige kan vi i stället plantera ännu mera skog.

Är det verkligen den typen av idéer som företrädare för svenskt lantbruk vill föra fram?

Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader!
 Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är många som vill äta prinsesstårtan och samtidigt ha den kvar. Det gäller i synnerhet klimatet som på något magiskt sätt ska lösas samtidigt som tillväxten absolut inte får ifrågasättas. Den ska vara evig. Säger man bara att tillväxten ska vara ”grön” eller ”cirkulär”, så är allt lugnt. För en politiker att gå ut och säga att vi måste förbruka mindre resurser, främst i form av fossila bränslen, vore det samma som att hoppa fallskärm rakt in i snurran på ett vindkraftverk.

I stället fortsätter man sitt självbedrägeri i stor skala och säger att klimatet kan räddas utan att vi egentligen behöver göra så stora ekonomiska förändringar.

Men sån är inte Björn Lomborg, chef för danska tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Tvärtom. Han säger i stället rent ut vad det handlar om, att det helt enkelt skulle bli för dyrt att försöka uppfylla målet på 1,5 grader: ”Att uppnå kraftigare temperaturminskningar som 1,5 grader är inte realistiskt, och om man försökte det skulle det bli ofattbart dyrt.” Så skriver han i sin senaste ledare i Svenska Dagbladet.

Han kritiserar den nya IPCC-rapporten för att sakna ”cost/benefit-analys av klimatmålen” och menar att den rimliga kostnaden motsvarar en temperaturökning på 3,5 grader i slutet av århundradet. ”Att sänka temperaturen mer skulle leda till större kostnader än fördelar med ekonomiska förluster på motsvarande 50 000 miljarder dollar.”

Även om 3,5 graders uppvärmning innebär katastrofala följer för många miljoner människor, så blir det alltså, för dyrt.

Det är givetvis ett oerhört cyniskt sätt att se på världen och sina medmänniskor och det är djupt orättvist. Med vilken rätt har vi tagit andra människors utrymme i anspråk när det gäller konsumtion och klimatpåverkan? Och med vilken rätt anser vi oss inte vilja betala för detta?

Nej, jag delar förstås inte Björn Lomborgs åsikt på något sätt, men jag uppskattar att han är ärlig och inte hycklar. Han är en av få som inte försöker kamouflera det faktum att vi faktiskt inte gör något åt vår klimatpåverkan på allvar, därför att det är för dyrt. Åtminstone för oss som är rika.

Det handlar alltid om pengar och det kan vara bra att hålla det i huvudet nästa gång vi hör en politiker stå där och prata om grön tillväxt.

Hästar, skumgodis och sponken
 Hästar, skumgodis och sponken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige. Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.