Close
Enter your
text here

konkurrens

Business as usual
 Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!

 

Ökad konkurrenskraft är inte svaret
 Ökad konkurrenskraft är inte svaret 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Debattartikel i dagens Svenskan på Brännpunkt

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren. En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

 

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

 

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

 

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

 

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig? Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

 

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

 

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

 

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

 

– Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

– Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

– Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

– Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

– Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

 

”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”
 ”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig” 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Senaste Veckans Affärer pryds av en argsint frustande Arla-ko. ”Den köpgalna kon”. Maktspel, fiffel och hot” är några av rubrikerna. Artikeln beskriver den pågående fusionen mellan Milko och Arla som ett riktigt tjyv- och rackarspel. där Arlas och Milkos ledningar har kommit överens om att köra Milko i botten för att Konkurrensverket ska godkänna fusionen. Det finns nämligen en risk att Konkurrensverket säger nej, eftersom Arla då får en alltför stor marknadsandel, men om alternativet är att Milko helt går i kvav, gäller inte den regeln. En marknadsledare får köpa en konkurrent om konkurrenten riskerar att gå i konkurs.

Och vilket är då Milkos motiv? Jo, feta avgångsvederlag för ledningen, enligt artikeln.

Det har förekommit och förekommer intrikata affärsuppgörelser inom mejerivärlden, inget snack om det, men att en VDs längtan efter fetare fallskärm skulle vara det drivande skälet till att fusionera med Arla, känns lite långsökt, för att använda ett understatement. Det är mycket möjligt att det finns pikanta detaljer i överläggningarna mellan Milko och Arla, men det är samtidigt oerhört svårt att förstå vilken substans det finns i alla påståendena, eftersom de kommer från källor som alla har sina personliga skäl att hata Arla. Eller Milko för den delen.

Och oavsett hur svängarna har sett ut under fusionsförhandlingarna går det inte att komma ifrån det faktum att skälet till att förhandlingarna överhuvudtaget har inletts är att Milko tyvärr har drivit sig själva mot ruinens brant. Milkos fall är ännu ett exempel på att jordbruket och deras kooperativa företag inte har klarat av att leva på en mindre reglerad marknad. Nästa mejeri på tur är troligen Skånemejerier som dras med samma problem.

Det finns ett gammalt talesätt inom jordbrukskooperation som lyder: ”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”. Och det säger kanske något om hur svårt det är för dessa företag att klara sig på en friare spelplan, trots att det nu är rätt många år sedan deras marknad var totalt reglerad.

Och visst har Arla konkurrerat på marknaden och visst vill Arla växa sig större och visst har företaget större muskler än de andra, men att måla ut företaget som en maktgalen bov är att inte inse hur marknadsekonomin fungerar. Alla mejeriföretagen har konkurrerat med varandra, med mer eller mindre fina metoder och det är okej, så länge man inte själv drar det kortaste strået. Då blir det annat liv i skällan.

Och utvecklingen är inte svensk, i hela Europa och övriga världen pågår precis samma utveckling, det fusioneras i rask takt. Inom tio år är det inte säkert att vi längre säger Arla Foods, då kanske det heter Arla-Campina, Parmalat eller Danone. Det är en utveckling som inte går att hejda. Samtidigt ger detta utrymme för lokala, regionala uppstickare, men då är det bra om affärsidén inte bygger på hämnd och bitterhet, som så ofta inom denna världen, utan på en genomtänkt idé och affärsintresse.

  • 1
  • 2