konsumentmakt

Konsumentmakt räcker inte!
Konsumentmakt räcker inte! 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Det brukar heta att konsumenten är kung, men kanske bara i fantasins land? Med facit i hand ser vi att konsumentmakten i princip inte betyder någonting för att förändra den stora utvecklingen inom dagens jordbruk och matproduktion som blir allt mer industrialiserad.

Efter 30 år av ekologiskt lantbruk, periodvis statligt stöd och massiv uppbackning av media är fortfarande bara 3,5 procent av alla livsmedel vi köper ekologiska. Det är ingenting, som kontrast står sötsaker och glass exempelvis för nästan elva procent av våra mat- och dryckesinköp. Andelen mat från lokala mathantverkare och gårdsbutiker är naturligtvis ännu mindre. Tittar vi på kycklinguppfödningen, som är den mest industrialiserade grenen av jordbruket och där det borde finnas ett stort utrymme för alternativ, utgör den ekologiska kycklingen bara en promille av all kyckling vi köper.

Inte konstigt att bönderna klagar över att vi konsumenter är opålitliga, vi säger att vi vill handla miljövänligt och etiskt, men vi verkar göra något helt annat. Men frågan är om inte hela tanken med konsumentens makt är felaktig? Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att vi som enskilda personer har ett ansvar för vilken mat vi köper och att det ansvaret också ska synas i våra kundvagnar. Att däremot tro att alla vi konsumenter på frivillig väg ska ta kostnaden för det industriella jordbrukets utsläpp av kväve, koldioxid, bekämpningsmedel samt den dåliga djurmiljön, utslagningen av lantbrukare och utarmningen av landsbygden osv osv– det är att begära lite för mycket!

Nejdå, jag menar inte att vi ska komma undan. Det är klart att vi ska betala för juste producerad mat, men borde inte också några fler ta ansvar? Borde inte lantbruket få betala för de kostnader som det orsakar när det gäller skador på miljön, naturen, djuren och faktiskt – oss som äter maten? På samma sätt som lantbruket i betydligt större utsträckning än i dag borde få ersättning för när det bedrivs på ett sätt som vårdar alla de naturens tjänster som vi behöver?

Borde inte handeln ta ett ansvar för den mat som de säljer och helt enkelt höja sin lägsta nivå för matkvalitet? Hur kan det exempelvis vara tillåtet att sälja livsmedel som innehåller minsta gnutta bekämpningsmedel? Eller animalier från djur där vi vet att produktionen är allt annat än djurvänlig?

Och framför allt – borde inte politiken ta ett större ansvar och börja intressera sig för att forma en ny jordbrukspolitik? En politik med insikten om att hur vi bedriver jordbruk och matproduktion har en oerhört stor påverkan på vår miljö, vår natur, våra landskap och faktiskt på hela vår kultur.

Konsumentmakt är populärt. Kanske för att det låter vackert men i sin nuvarande form, är alldeles ofarligt.

Texten har publicerats på Ekolådans Nyhetsbrev

Konsumentmakt räcker inte
Konsumentmakt räcker inte 150 150 Ann-Helen von Bremen

Läser en utmärkt krönika i Land Lantbruk. Krönikören Pelle Agorelius är livsmedelsproducent och uppfylld av dagliga möten med konsumenterna och betonar vikten av att ständigt vara lyhörd för konsumenternas önskningar. Det gör han helt rätt i, utan tvekan finns det fortfarande många företag i Livsmedelssverige som fortfarande inte har lärt sig den läxan.

Däremot tror jag att det är bara i den bästa av världar som konsumenten verkligen har makt. Och nu lever vi inte i den. Konsumenten är tyvärr vare sig kung eller president i Matlandet Sverige. För vad händer den dagen då Coop eller någon annan kedja bestämmer sig för att Agorelius produkter är för dyra eller av någon annan anledning inte passar in i sortimentet? Jo, då får hans produkter vackert maka på sig, oavsett vad konsumenterna tycker.

Visst spelar det roll vilka val som vi konsumenter gör i butiken och visst finns det många exempel när konsumentmakten har fungerat, men vi ska ändå vara realistiska och inse att konsumentmakten, i alla fall som vi utövar den i dag, är ett rätt svagt verktyg för förändring. Den verkliga makten finns hos handeln och de riktigt stora livsmedelsföretagen, inte hos bönderna, politikerna eller hos konsumenterna.

Handeln brukar alltid påstå att man låter konsumenterna välja. Men vem har egentligen valt att handelns egna varumärken ska växa med sådan kraft som har skett under de senaste åren? Med några få undantag har merparten av dessa varumärken inget annat värde än att ge handeln mera makt över livsmedelskedjan. Särskilt tydligt blir det nu när både Ica och Coop ska börja sälja egen mjölk. Vem tycker att mjölk är dyrt? Och vem tror att handeln kommer att tillföra några värden för att utveckla mjölksegmentet?

Jag önskar att det vore konsumenten som verkligen var kung i Matsverige, men tyvärr är står vi fortfarande kvar i folkhopen som beundrande tittar på Kejsaren utan kläder. Och det verkar inte finnas ett enda barn som skriker att kejsaren är naken.

Och egentligen borde Agorelius flirta med inköpscheferna i stället. Men jag är glad för att han väljer att ha konsumenterna i fokus.

Vem kan man lita på?
Vem kan man lita på? 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på. Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

– Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

  • 1
  • 2