Kor

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…
Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar… 150 150 Ann-Helen von Bremen

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att ”rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare ”läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

”Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: ”Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): ”There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. ”

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

”There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: ”As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

”Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.

 

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas ”sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas
Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas 150 150 Ann-Helen von Bremen
Jag har skrivit en serie om kossans klimatpåverkan åt tidningen Husdjur där jag tittat på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Den första artikeln hittar du här
Det här är den andra artikeln som handlar om metan och lustgas.
Metan är den växthusgas som står för största delen av kornas klimatpåverkan. Men med snabb nedbrytningstid och färre antal kor har den svenska mjölkens bidrag till den globala uppvärmningen i praktiken halverats.
METAN OCH LUSTGAS ÄR de två växthusgaser som spelar störst roll för mjölkens och nötköttets klimatpåverkan, men till skillnad mot koldioxid finns det här stora osäkerheter.
För mjölkproduktionens klimatpåverkan står metanet för 51 procent, lustgasen för 32 procent och koldioxiden för 17 procent. Metan är en kraftfull växthusgas, men den är samtidigt kortlivad. Den bryts ner i atmosfären efter 11–12 år och ger efter det ingen ytterligare uppvärmning.
Lustgas stannar däremot kvar i cirka 150 år och koldioxid lever vidare i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll.
För metan innebär det här att om du har lika många kor som släpper ut samma mängd metan så får du efter 11–12 år ingen ökning av metanhalten i atmosfären och därför ingen ökad uppvärmning.
ASTRID KANDER, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, har räknat på växthusgasutsläppen från svenskt jord- och skogsbruk under 200 år, från 1800 till 2000. Hon skriver om detta i ett kapitel till boken ”Svensk mosskultur från 1700 till 1950”. Hon har utgått från historisk statistik över det totala antalet kor och även uppskattat kornas metanutsläpp utifrån avelns utveckling.
– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.
Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.
– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.
I DAG BERÄKNAS produktionen av ett kilo mjölk orsaka cirka ett kilo koldioxidekvivalenter. Men baserat på studien bidrar alltså inte längre svenska kors metanutsläpp till någon ökad uppvärmning. Räknar vi bort metanet, kommer mjölkens klimatpåverkan mer än halveras eftersom hälften av koldioxidekvivalenterna kommer från just metanet.
Varför har inte de här siffrorna fått något genomslag i klimatdebatten?
– Jag tror inte så många har rätt uppgifter om antalet nötkreatur, men jag undrar också över varför det blir så mycket fokus på kött och på flygresor. Jag tror det handlar om att det är sådant som man som individ kan göra aktiva val kring, medan man känner sig maktlös inför de stora samhälls- och infrastrukturförändringar som behövs för övrigt, säger Astrid Kander.
I DE LIVSCYKELANALYSER som görs för att beräkna mjölkens klimatpåverkan räknas metan och lustgas om till koldioxidekvivalenter. Metan och lustgas är kraftigare växthusgaser än koldioxid, hur mycket starkare är dock en fråga om beräkning.
Det vanligaste sättet att räkna kallas för GWP-100 (se faktaruta). GWP har kritiserats av klimatforskare för att inte ta hänsyn till att metan är en betydligt mer kortlivad växthusgas än koldioxid. Michelle Cain, forskare på växthusgaser på Oxfords universitet har sagt att en kobesättning som ligger på samma antal djur släpper ut lika mycket växthusgaser som ett stängt kolkraftverk.
”Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen”, skriver Michelle Cain på den brittiska webbsajten Carbon Brief.
Därför finns också en annan metod som kallas GTP, Global Temperature Change Potential. Och det sätt man väljer att räkna på kommer inte bara påverka hur stor mjölkens klimatpåverkan anses vara, det kommer också påverka vilket produktionssätt som verkar mest klimatsmart.
EN STUDIE FRÅN Nya Zeeland har undersökt hur olika beräkningsmodeller ger olika resultat. Använder man GTP-100 är det extensiv mjölkproduktion som ger den lägsta klimatpåverkan, men räknar man i stället med GWP-20 så är det den intensiva mjölkproduktionen som får lägst klimatpåverkan.
Ännu större osäkerhet råder kring lustgasen som främst kommer från mark och gödsel. Utsläppen varierar väldigt mycket, dels mellan olika år, men också mellan olika gårdar. FN:s klimatpanel IPCC anger att utsläppen av lustgas kan vara allt från 0,7 procent av kvävet i gödsel och urinen till hela 6 procent.
”OM DE OSÄKERHETER som anges i den nationella klimatrapporteringen används ger det ett osäkerhetsintervall på mellan 2,83 och 11,63 Mton CO2-ekvivalenter för referensscenariot år 2050.” skriver Jordbruksverket om lustgas och metan i sin rapport ”Ett klimatvänligt jordbruk 2050”.
Det är sällan som utsläppen verkligen mäts, i stället använder man schabloner och modeller. När det inte finns mätningar brukar man använda siffran 2 procent av kvävet. Under förra året publicerades i Brasilien den första studie som faktiskt undersökte lustgasutsläpp från kors urin på betesmark.
Den visade att bara 0,2 procent av kvävet omvandlades till lustgas. Plötsligt var bara en tiondel kvar av de brasilianska betande kornas lustgasutsläpp.
NYA ZEELAND HAR GJORT en egen modell för sin mjölkproduktion, baserad på egna mätningar. Där utgår man i stället från att 1 procent av det tillförda kvävet ger lustgasutsläpp vid gräsbetning. Skulle de använda sig av IPCCs beräkningar, skulle lustgasutsläppen vara hela 60 procent högre och de totala utsläppen öka med 15 procent.
Sammanfattningsvis är osäkerheten kring lustgas och metan mycket stor samtidigt som dessa växthusgaser spelar störst roll för kornas klimatpåverkan. Hur man väljer att räkna dessa växthusgaser kommer att spela stor roll för resultatet.
HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? I tre artiklar berättar Husdjur om forskningen kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Andra delen handlar om metan och lustgas, de två växthusgaser som står för den största delen av kons klimatbelastning.

Så räknar forskarna:

Olika metoder för att omvandla metan och lustgas till koldioxidekvivalenter.
GWP-100
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 100 år.
Ett kilo metan =
25 kilo koldioxidekvivalenter
GWP-20
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 20 år.
Ett kilo metan =
72–86 kilo koldioxidekvivalenter.
GTP-100
Global Temperature Change Potential. Anger den temperaturhöjning som kommer att inträffa efter ett visst antal år.
Ett kilo metan =
4 kilo koldioxidekvivalenter.

Metankällor och sänkor

Genomsnittligt årligt metanutsläpp mellan 2003–2012, miljoner ton per år (siffror i parantes ger variationer i olika beräkningar).
(Källa: Global Carbon Project)
ANTROPOGENA KÄLLOR
Fossila bränslen 105
(77–133)
Jordbruk och avfall 188
(115–243)
Bränder 34
(15–53)
SPEC AV JORDBRUKETS KÄLLOR
Idisslare 102
Ris 29
Deponier och avfall 57
Summa 188
NATURLIGA KÄLLOR
Våtmarker
167
(127–202)
Andra naturliga utsläpp 64 (21-132) (termiter, oceaner, permafrost
osv)
Summa källor 558
SÄNKOR
Kemiska reaktioner i atmosfären
515 (510–583)
Kolsänkor 33
(28–38)
Summa sänkor 548

 

 

Att skrika åt en ko
Att skrika åt en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Alla föräldrar vet att det inte är så pedagogiskt att stå och skrika åt en femåring. Rätt många av oss har gjort det ändå. Det är förmodligen ännu mindre konstruktivt att stå och skälla på en ko. Nu har jag gjort det också.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Samtidigt som det skrivs och hålls föredrag, håller våra fyra vuxna kor på att kalva. Igår fick vi vår sista kalv för säsongen. För oss som är nybörjare som koskötare är det en stor grej, men jag märker på kommentarerna från betydligt mer erfarna bönder att även de blir mjuka i sina hjärtan när det gäller kalvning, trots att de har upplevt detta så många gånger.

För det mesta går allting bra när korna kalvar, men inte alltid. Även kor kan få besvärliga förlossningar, ha svårt att få diandet att funka, bli hormonstörda som gör att de struntar i kalven eller blir aggressiva mot människor. Men denna vår har allt gått bra, även för vår kviga. Kalvarna är fina, starka och fulla av liv. Ungdjuren är duktiga hjälpredor på olika sätt och korna är utmärkta mammor. Tills i går kväll.

När jag gör min vanliga runda på kvällen i vinterhagen ligger alla djuren inne och myser i stallet, utom en, Bortas kalv som föddes för några dagar sedan, är inte där. Han ligger ensam i skogsbrynet, 150 meter från stallet. Jag blir rasande. Bara för någon vecka sedan såg jag lodjursspår och även om det säkert ska mycket till för att ett lodjur ska hinna ta kalven innan någon ko har ryckt ut, så känns det ändå riskabelt.

Borta är speciell. Hon är en mycket intelligent ko, men hon är samtidigt vår mest skygga, som går sin egen väg och gärna befinner sig lite utanför gruppen. Därav hennes namn. Vi har lyckats tämja de övriga korna som var lite halvvilda när vi köpte dem och även Borta har blivit mycket tamare, men hona är fortfarande den i gruppen som har starkast integritet. Numera så får vi ”hälsa” på henne genom att röra lätt vid hennes nos och hon vågar även ta äppelbitar och andra godsaker direkt ur handen, men sedan är det stopp. Borta vill absolut inte bli klappad och när de andra korna står i kö för att bli borstade, flyttar Borta på sig bara man visar henne ryktskrapan.

Borta är också den ko som har starkast instinkt att vilja gömma sin kalv för oss. Hon är på inget sätt aggressiv, men hon är den som vakar mest över sin kalv och gärna drar iväg med den så fort vi närmar oss. Det är bra egenskaper, men samtidigt lite besvärligt för oss koskötare. Förra året kämpade vi nästan en vecka för att få i de gula plastbrickorna i kalvens öron. Den här gången kunde vi märka kalven dagen efter födseln, så det har blivit mycket bättre.

Igår kväll tror jag först att alla djuren ligger i stallet, ända tills jag börjar gå därifrån och Borta plötsligt galopperar ut. Då förstår jag. Hon har placerat sin kalv ute i skogsbrynet och reagerar nu för att hon tror att jag är på väg dit. Jag blir som sagt tvärarg och kliver skällande och arg efter Borta. Sedan föser jag henne och kalven i ficklampans sken mot stallet. Framför stallet stannar jag jag och reflekterar över det faktum att jag står i mörkret och skäller ut en ko. Jag vet att Borta förstår att jag är arg på henne och jag är ganska säker på att hon förstår att jag tycker att hon och kalven ska vara i stallet, för Borta har visat flera gånger tidigare att hon begriper vad den där människan menar. Men jag är inte alls säker på att Borta kommer att bry sig om vad jag tycker. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon kommer att gå tillbaka med kalven till skogsbrynet igen, när jag väl har klivit in. Och jag tänker inte tillbringa hela natten ute, skällandes på en ko. Det är inte kallt och ska den nu bli lodjursmat så får den väl bli det, tänker jag, fortfarande ångande av ilska, när jag går mot huset.

När Gunnar gör morgonrundan i morse, rapporterar han att både Borta och kalven har sovit i stallet.

Grönsakstörsten
Grönsakstörsten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den torra sommaren väcker många funderingar på hur vi använder planetens resurser, inte minst vattnet. Har man både grönsaksodling och kor på sin gård är det lätt att se vad som dricker mest, nämligen grönsakerna.

Det är svårt att påminna sig när det senaste skrevs så mycket om vårt lantbruk och matförsörjning som denna sommar. Torkan och hettan har riktat medias strålkastare mot maten och klimatet. Mycket fokus har varit på djurbönderna, främst ko-bönderna, och deras stora problem att få fram foder till sina djur. Man kan då lätt få uppfattningen att korna är särskilt vattenslukande djur, men det är ett påstående som inte stämmer.

På vår gård finns både några dikor och en liten grönsaksodling och det är lätt att se skillnaden direkt. Precis som de flesta andra grönsaksodlare så har vi bevattning. Vattnet tar vi från vår sjö. Denna sommar har vi kanske pumpat 8-10 kubikmeter per dag till våra odlingar som omfattar cirka 1 hektar. Det är jämförelsevis inte särskilt mycket vatten eftersom vi trots allt har lera och blöta marker.

Våra fem kor och tre kalvar dricker dock inte ens en kubikmeter, dvs 1 000 liter vatten, per dag. Räknar vi högt så hamnar den lilla hjordens vattenförbrukning på 650 liter per dag, dvs 100 liter per vuxen ko och 50 liter för kalvarna. Men eftersom kalvarna föddes redan i februari och korna därför inte är särskilt högmjölkande, skulle jag gissa på att det ligger mellan 400 och 500 liter för hela gruppen.

Låter det lite? Har du kanske hört talas om betydligt högre siffror, som att 1 kilo nötkött kräver 16 000 liter vatten? I så fall har du träffat på en teoretisk beräkning som kallas för vattenfotavtryck och som inte bara räknar in det vatten som djuren dricker och som används vid tillverkning av exempelvis mjölk, utan även det regn som fallet på fälten där man odlar djurens foder och på deras betesmarker. Det är med andra ord en metod som inte är särskilt relevant när man pratar om vattenförbrukning.

Globalt är jordbruk den verksamhet som använder mest vatten, men det gäller inte för Sverige. Här gör vi av med cirka 4-5 procent av färskvattnet.

Den globala djuruppfödningen, det vill säga all världens grisar, höns, kor, får, getter, hästar osv står för ungefär för en tredjedel av jordbrukets vattenförbrukning, men ger samtidigt 40 procent av proteinet och 45 procent av fettet i världen.

Av de grödor som vi odlar på vår gård är rotfrukter, potatis bönor och ärter de mest näringsrika och de kräver inte heller särskilt mycket vatten. Tomater, gurkor, spenat, sallater, chilipeppar, kryddgrönt och meloner däremot en hel del vatten. De är goda men ger inte särskilt många kalorier. Hur ska vi se på dessa näringsfattiga grönsaker som dessutom dricker mycket vatten? Ska vi sluta äta dem? Absolut inte, men vi ska kanske inse att de är lyxprodukter som förtjänas att väljas med omsorg när det gäller säsong, odlingssätt och närhet till odlaren. Nu och ett antal veckor framöver är den bästa tiden att njuta av dessa lyxprodukter, medan vintern är rotfrukterna och kålens tid.

(Texten har publicerats som krönika hos Ekolådans nyhetsbrev)