Kor

Förenklingens apostlar
Förenklingens apostlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj “One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

“Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja “bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom “mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

“Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: “djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de “till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill “rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i. Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

“Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs “matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : “Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter, transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade “salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5 kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen “det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage – därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att “nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett “antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött. WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött. Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.) Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 

Good cow, bad cow
Good cow, bad cow 150 150 Ann-Helen von Bremen

Är kossan roten till allt klimat-ont eller är hon en av människans viktigaste följeslagare? I senaste numret av den nya tidningen Grön skriver jag reportaget “Good cow, bad cow”

Bad Cow skövlar regnskog, överhettar klimatet med sitt metan och äter dessutom upp maten för svältande barn. Good Cow vårdar den biologiska mångfalden och landskapet, binder kol i betesmarken och är resurseffektiv. Hur kan bilden av kossan vara så motsägelsefull?

Uppdraget är att skriva om kor, frågan är bara – vilka? Bilden i media är alltmer polariserad mellan å ena sidan betesfanatiker som menar att kossan är lösningen på allt och å andra sidan den grupp som verkar ha förväxlat kossan med en helt annan varelse med horn, svans och klövar. Så vilken ko handlar det om? Kanske alla, eller åtminstone några som jag har träffat på.

Montana, USA

Plötsligt förstår jag varför Montana ibland kallas för Big Sky Country. Himlen är nog lite större här, eller i varje fall mer intensivt blå, och med bergen i bakgrunden, det grönskande gräset med små slingrande bäckar och alla tusentals kor och kalvar är det ett vykort. I Montana finns det 2,5 gånger mer boskap än människor. Jag ser fram emot kvällens måltid och hoppas på en god gräsuppfödd biff.

Det blir ingen Montanabiff. Faktum är att de flesta av de betande kalvarna kommer att fraktas söderut, till stater som Colorado, Nebraska och Texas. Där tar gräset och de öppna vidderna slut. På enorma feed lots slutgöds djuren med främst majs. Det ger ett mört, men lite smaklöst kött och det är vad de flesta amerikaner gillar. Några av de största slutgödningsanläggningarna kan ha över 80 000 djur. Den höga djurtätheten och inte särskilt goda djurmiljön gör att det används mycket antibiotika, för att förebygga sjukdomar. Djuren får också tillväxthormoner för att kunna omvandla fodret så snabbt som möjligt till muskler.

I slutgödningen finns ingen positiv koppling kvar mellan djuren och landskapet. Här finns ingen betad biologisk mångfald, inget vackert öppet landskap. Snarare är en feed lot ett fult ingrepp i landskapet. Korna står på söndertrampad, hård mark och äter och äter. Köttproduktionen i USA har förvandlats till vilken komponentindustri som helst. Vissa stater, som Montana, levererar kalvar, medan andra stater slutgöder och slaktar dem och ytterligare andra stater odlar den enorma mängd majs och soja som behövs.

Mato Grosso, Brasilien

Vi har åkt till landet där korna äter regnskog, närmare bestämt till Mato Grosso där den största skövlingen av skogen och savannen har skett. Två femtedelar av all skog och hälften av savannen är i dag borta och omvandlad till jordbruksmark. Bakom expansionen av åkrar och betesmark, ligger en kraftig befolkningsökning (befolkningen ökade fyra gånger mellan 1950 och 2011), aktiv fattigdomsbekämpning från regeringen, ekonomisk tillväxt och export. Brasilien är världens största exportör av kaffe, socker, apelsinjuice, tobak, etanol och kyckling och ligger på delad förstaplats med Indien när det gäller nötköttsexporten.

Samtidigt har Mato Gross mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av naturreservat, vilket är mycket mer än vad Sverige och andra länder har. Gårdar som är större än 100 hektar, vilket många är, måste bevara mellan 50 och 80 procent av sin skog, beroende på om det räknas som regnskog eller inte. Och för det bevarandet får man inte en krona. Skövlandet av regnskog har också stannat av sedan 1990-talet då betesmarkerna minskar.

Vilken roll har kossan spelat i skövlingen?

Tittar man på vad marken används till så framstår kossan som boven i dramat – 8 procent av Amazonas i Brasilien har omvandlats till betesmark och endast 1 procent till åkermark. Men givetvis har avverkningen även drivits av skogsbolagen, som velat lägga beslag på det värdefulla virket.

Regnskogsskövlingen är en miljömässig och social tragedi, eftersom man ofta tränger undan även de människor som bor och livnär sig på skogen, men det är en förenkling att skylla på korna. Kaffe, kakao, palmolja, sockerrör och gummi är bara några exempel på grödor som odlas där det tidigare växte regnskog , men som sällan kritiseras för skövling eller klimatpåverkan. För även om vi vet att regnskogen är ovärderlig för oss alla, så väger alltid värdet av regnskog som kan förvandlas till varor och säljas för pengar, betydligt tyngre. I Mato Grosso tjänar en ranchägare futtiga 500 kronor per hektar på sin uppfödning av kor. Det är ingenting mot vad regnskogen är värd, inte bara för skogsägaren utan för oss alla.

När man pratar om nötköttets höga klimatbelastning, räknas alltid den skövlade regnskogen in, men faktum är att köttet från Brasiliens regnskogar står bara för att mindre än 1 procent av den samlade mängden nötkött i världen.

Sunnansjö, Sverige

Om skogsavverkning för att ge plats åt boskap är ett miljöproblem i vissa delar av världen, så brottas Sverige med det helt motsatta – igen-

växning av det öppna landskapet när de betande djuren försvinner. I Sverige uppskattas fyra femtedelar av hagmarkerna, vår mest artrika naturtyp, ha försvunnit under de senaste 150 åren. Därför får lantbrukare pengar från staten om de i stället röjer sly och har djur som betar hagmarker. Vår lilla gård i Uppland är en av dessa gårdar som får miljöstöd för att avverka skog och restaurera betesmarker, i det här fallet gamla strandängar. När våra fem kor betar markerna anses det som naturvård.

Det är inte bara hagmarkerna i sig som anses värdefulla även utan även det mosaiklandskap som bestod av små åkrar, ängar, betesmarker och skogar som tidigare fanns i södra och mellersta och även till viss del i norra delarna. Det var en blandning av olika naturtyper och på gårdarna fanns också en större blandning av djur och växtodling. I dag har vi ett allt mer specialiserat lantbruk där vissa gårdar enbart föder upp särskilda djurslag och andra gårdar enbart odlar spannmål och andra vegetabilier. Åkrarna har blivit allt större med allt färre sorters grödor som växer på dem. Samma sak gäller för gårdarna. För 40 år sedan fanns det 80 000 mjölkgårdar. I dag är de bara 3 700.

Även djuren har specialiserats. Kossan är i dag uppdelad i två linjer, en mjölkkossa och en köttkossa, som har ganska olika liv. Mer än hälften av köttet kommer från mjölkgårdar. Mjölkkossan ska producera så mycket mjölk som möjligt och är därför inte ute och betar hagmarker, utan äter i stället allt mindre gräs och allt mer energirikt foder som spannmål och soja. I stället är det oftast köttdjuren, dom unga djuren och mjölkor som har paus i mjölknadet som vårdar hagmarkerna och landskapet i större utsträckning.

Gujarat, Indien

I världens största vegetariska nation är kossan helig och det gäller i allra högsta grad för Gujarat, där det är förbjudet att slakta kor och sälja nötkött. Det hindrar dock inte Indien från att samtidigt vara världens största exportör av nötkött, tillsammans med Brasilien. Att det kan vara så har dels att göra med att buffeln, vars kött räknas som nötkött, inte är helig i Indien. Men samtidigt är det något av en förenkling. Det är oerhört känsligt med slakt och export av kor i Indien och nya lagar förbjuder export av kokött och icke-urbenat buffelkött samtidigt som en del delstater upphävt det nya förbudet. Läget i Indien angående nötexport är alltså otroligt splittrat.

Kon är central i Indiens lantbruk och kost. Kon fungerar som dragdjur, hennes gödsel ger byggmaterial, bränsle och gödning. För att inte tala om mjölken. Indierna är världens största mjölkproducenter och konsumerar också stora mängder mejeriprodukter. En så tätbefolkad riskultur är inte gjord för en hög köttkonsumtion och inte heller en omfattande foderproduktion. Den indiska kon ger inte särskilt mycket mjölk, men hon är tålig mot hetta och sjukdomar och kan leva på nästan vad som helst, sopor om det kniper. Att inte äta upp kossan direkt, utan i stället använda henne på en rad andra sätt, är en ekologisk anpassning till Indiens förhållanden.

Arhkangai, Mongoliet

Världens största köttkonsumenter finns i Mongoliet. Här äter en genomsnittlig nomad 200 kilo kött och 800 kilo mjölk per person och år. (Hälften av befolkningen är nomader). Detta är inget frosseri utan även detta en ekologisk anpassning av kosten. Landet är ett av många områden i världen där det antingen är för torrt, för blött, för magert eller som i Mongoliet, för kallt för att odla vegetabilier utan stora insatser av energi. Däremot växer det gräs och därmed finns förutsättningen för betande djur och för människor att överleva. Här bor tre miljoner människor och 56 miljoner får, getter, kor, jakar, hästar och kameler

Nomadernas existens bygger helt på djuren och här i Mongoliet förstår man också varför ordet kapital kommer ur samma rot som det engelska ordet för boskap, cattle. Inget går till spillo. Här kan man verkligen snacka om ett nose-to-tail-samhälle för precis allt som är ätligt på djuren, äts också. Fettet är oerhört viktigt eftersom man nästan inte använder någon vegetabilisk olja. Alla djurens mjölk används och förädlas på olika sätt, främst som torkad färskost, men också i form av alkoholhaltiga drycker som fermenterad jakmjölk eller den högt värderade stomjölken airag. Ull från getter, jakar och får blir allt från mjukaste cashmere till tovade tältdukar för jurtorna, precis som hudar och päls och tagel blir kläder, skor, rep och mycket annat. Djurens muskelkraft, främst hästarnas och boskapens, används för att transportera, resa, fösa och vakta de övriga djuren. Och precis som i Indien så används gödseln som värme. Intressant nog anser man i de båda länderna, trots den stora skillnaden i gastronomin, att vissa maträtter blir bäst om de sjuds på den temperatur som just glödande gödsel ger.

Huvudorsaken till kossans dåliga klimatrykte är att hon, precis som alla andra idisslare, släpper ut metan. Metan är en betydligt kraftigare växthusgas men bryts ner mycket snabbare än koldioxid. Metan och koldioxid är alltså två helt olika växthusgaser som beter sig på olika sätt och ändå så brukar man försöka räkna om metan till koldioxid. Men det är då som det uppstår missuppfattningar. Man brukar säga att metan är 28 gånger starkare än koldioxid i ett hundraårsperspektiv, men det är inte det samma som att minskning av ett kilo metan motsvarar 28 kilo koldioxid. Koldioxid är flera hundra gånger mer långlivad än metan i atmosfären. Den uppvärmande effekten finns kvar och ökar under tusentals år och det är därför det är så viktigt att få ner utsläppen av koldioxid till noll. Det här innebär att om vi skulle slakta alla kor och därmed ta bort deras metanutsläpp, skulle vi få en kortvarig avkylande effekt som skulle försvinna på sikt. Skulle vi sluta utvinna fossila bränslen, skulle man minska metanutsläppen lika mycket som om vi slaktade alla kor och dessutom minska utsläppen av koldioxid. Bråket om kornas klimatpåverkan handlar både om olika värderingar, men också om att det är svårt att skilja på metan och koldioxid.

Kor och andra idisslare släpper inte bara ut växthusgaser, deras betesmarker binder också växthusgaser i form av kol. Exakt hur stor och hur länge bindningen av kol pågår, vet man inte, men på senare tid har det kommit en del internationella studier som menar att det kan röra sig om stora mängder under lång tid. Sverige är fortfarande rätt outforskat på det här området och vi kommer troligen att få se fler studier, både här och utomlands, som tittar på kolets kretslopp när det gäller gräsmarkerna och de betande djuren.

Vilken kossa, eller snarare, vilket matsystem ska man välja? Det beror på vad vi själva tycker är viktigt. Värderar vi enbart låga växthusgasutsläpp per kilo kött, då är det den industriella modellen som gäller. En så snabb uppfödning av en så stor kossa som möjligt på så mycket spannmål som möjligt. Eller så väljer man helt enkelt kyckling där den industriella köttuppfödningen har kommit längst.

Men om man i stället tycker att det är viktigt med hög djuromsorg, vård av biologisk mångfald och av landskapet och oftast även en mindre miljöpåverkan, då är det betesdjur som är det självklara valet.

I klimatsammanhang har inte den indiska eller den mongoliska kossan särskilt mycket att hämta. Det är djur som växer långsamt, ger lite mjölk och kött och därför släpper ut mer växthusgaser per kilo kött. Däremot är de båda korna ekologiskt anpassade utifrån sina respektive geografiska och sociala förutsättningar. Det här gäller även till viss del den betande svenska köttkossan, även om hon skulle kunna integreras ännu mer i vårt lantbruk och i vår kost. (I dag tar vi exempelvis inte vara på kossans fett, förutom mjölkfettet, det blir i stället drivmedel.)De betande djurens ekologiska nisch är framför allt att omvandla sådant som vi människor inte kan äta, gräs och sly, till animalier och göra det främst på marker som inte duger något vidare till att odla på. Det är då hon blir resurseffektiv, inte när hon tuggar i sig samma mat som kan mätta människor – som spannmål.

Köttet blir ofta en fråga om global rättvisa – ”alla kan inte äta lika mycket kött som vi svenskar.” Och det är helt sant, alla kan inte det, men frågan är om alla verkligen ska äta likadant? Vissa områden passar bra för att odla vissa grödor, andra trakter är bättre lämpade för gräs och animalier. Bor man vid kusten så passar det bra att äta fisk. Det är när vi börjar frikoppla maten från de geografiska och klimatmässiga förutsättningarna som vi ofta får miljömässiga problem, antingen i vårt eget land eller i andra. Och i takt med att världens anonyma volymprodukter som vete, soja, palmolja, ris, majs och socker breder ut sig allt mer, desto tristare blir världens gastronomier.

Vilken sorts ko det är frågan om, beror på vilket livsmedelssystem som det är frågan om. Och kanske är det just det vi borde granska närmare, om vi verkligen har ett vettigt livsmedelssystem som fungerar för både folk, fä och natur.

Vi har länge hört att vi äter alldeles för mycket kött, men hur mycket äter vi egentligen? Ofta blandas olika typer av siffror, vilket gör det hela rätt förvirrande. Det brukar påstås att vi äter drygt 87 kilo kött per person och år, men det stämmer inte. De 87 kilona bygger på hur många djur som slaktas i Sverige, samt importeras. Siffran utgår från slaktvikten och omfattar en hel del kilon i form av ben och annat som vi inte äter. Nästan 24 kilo är dessutom fågel, främst kyckling. Jordbruksverket och Livsmedelsverket uppskattar att vi i tillagad form äter cirka 32 kilo rött kött (nöt, gris och lamm) eller 42 kilo i rå form. Det är fortfarande mycket kött, men inte så långt ifrån Livsmedelsverkets rekommendation på 26 kilo rött kött per person och år. I praktiken skulle vi kunna skippa en 120- grammare i veckan och plötsligt befinnas oss på rätt nivå. Nu är det ju sällan så enkelt, vi äter inte enligt genomsnittet, en del äter mindre kött, andra mer, men det ger ändå ett visst perspektiv.

Köttkonsumtionen ökade kraftigt när Sverige förändrade sin jordbrukspolitik radikalt i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tidigare fanns det knappt något importerat kött i Sverige, men när man tog bort eller sänkte tullar för kött från andra länder och vi gick med i EU, strömmade det in billigt utländskt kött som dessutom pressade ner de svenska priserna. Oxfilé var lika billigt som falukorv!

Tittar man i ett lite längre tidsperspektiv, de senaste 50 åren, och på den direkta köttkonsumtionen i form av helt nötkött, så har den inte ökat anmärkningsvärt. Nötköttet har stigit från 10 kilo till drygt 13 kilo. Kycklingen har däremot gått från 2 kilo till 22 kilo , en ökning på 1 100 procent!

I vårt dagliga kaloriintag står animalierna (kött, mjölk, ägg) för lika mycket som för 50 år sedan, dvs runt 1000 kalorier. Eftersom vi i dag äter betydligt mera, så har andelen kalorier från animalier minskat, från 36 till 32 procent. Under samma tid har vi ökat vår grönsakskonsumtion med 300 procent och vår konsumtion av exotiska frukter med hela 600 procent. Det är inga siffror som dock leder till några hetsiga debatter.

Att se hela bilden
Att se hela bilden 150 150 Ann-Helen von Bremen

Här är min och Gunnar Rundgrens slutreplik i betesdiskussionen i Svenska Dagbladet. Debattredaktionen skrev också följande ingress:

Det handlar inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system: den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden.

Det är glädjande att Elin Röös och Maria Nordborg i en replik till vår debattartikel i SvD 9/8 bekräftar att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar för djurvälfärd och den biologiska mångfalden, samt att den är resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel.

Röös och Nordborg bekräftar att det finns stora osäkerheter kring hur mycket kol som kan bindas i betesmark och menar därför att vi inte med säkerhet kan hävda att beteskött skulle vara klimatneutralt. Visst finns det osäkerhet i de exakta förhållandena, men det innebär också att ingen med säkerhet kan hävda att fritt betande djur orsakar global uppvärmning och att forskare borde avstå från att sprida extremt förenklade budskap om klimatpåverkan av nötkött. Den allra äldsta formen av jordbruk, de betande djuren, bör nog anses oskyldig till växthuseffekten, tills motsatsen bevisats.

Röös och Nordborg skriver att vi bygger vår artikel på gammal forskning. Den enda rapport som vi refererade till som inte har publicerats i år, är den studie de själva publicerade 2016. (Enligt forskarna själva bygger tydligen den i sin tur på 15 år gammal forskning, vilket inte vi med automatik ser som någon nackdel, men det är å andra sidan inte vi som har gjort sammanställningen.) Våra huvudreferenser var två nya studier from Skottland och Ungern som visar på en betydande kolinlagringspotential. Dessa studier handlade om existerande produktion där man inte gjort några särskilda åtgärder för att öka kolinlagringen och ändå var kolinlagringen stor nog att helt motverka andra klimatutsläpp från djuren.

Röös och Nordborgs huvudkritik är att kolinlagringen anses avta med tiden för att avstanna efter cirka 50–100 år. Vi har heller aldrig hävdat att den pågår för evigt, men hastigheten varierar stort. Kolet i jorden finns i flera olika former med mycket varierande omsättningshastigheter. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. Även om det visar sig stämma att kolinlagringen avtar, är det ingen stark invändning mot vårt påstående att kolinlagring i betesmark kan uppväga metanutsläppen från korna. Till vardags översätts växthuseffekten av metan till koldioxidekvivalenter och ett kg metan anses motsvara 28 kg koldioxid, men mycket information tappas på vägen. Metan är en mycket kortlivad gas med kraftig växthuseffekt, medan koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år. En stabilisering av metanutsläppen på nuvarande nivå ger ett försumbart tillskott till temperaturökningen i ett hundraårsperspektiv. För koldioxiden är det däremot helt nödvändigt med att minska utsläppen radikalt, helst ner till noll. För vår diskussion om betesmarken betyder det att om kolbindningen pågår i hundra år räcker det mer än väl för att kompensera för det metan som kommer från kor som lever på samma betesmark de kommande tusen åren.

En annan invändning är att kolinlagringen kan vara reversibel. Visst kan ett jordskred eller våldsam erosion frigöra lagrat kol, men den risken är rätt liten i Sverige. Igenväxande betesmarker som inte betas eller skog som avger stora mängder kol genom okontrollerade bränder får anses vara en många gånger större risk.

Vi delar helt Röös och Nordlunds uppfattning att kolbindning i mark eller andra former av ”negativa utsläpp” inte skall användas som ett argument för att acceptera fortsatta växthusgasutsläpp. Men i fallet med de betande korna handlar det inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system, den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden. Det var också vårt huvudbudskap: betande kor, får och getter ger oss den mest klimatsmarta mat vi kan få. Vi hoppas att forskningen kan lägga mer energi på detta viktiga forskningsfält i framtiden och både klarlägga sambanden samt ge Sveriges bönder verktygen att öka kolinlagringen.

När kossan själv får välja
När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter.

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.

Den klimatsmarta biffen
Den klimatsmarta biffen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.