Close
Enter your
text here

Kor

När kossan själv får välja
 När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter.

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.

Den klimatsmarta biffen
 Den klimatsmarta biffen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den här artikeln skrev jag för tidningen Husdjur tillsammans med Gunnar Rundgren. Det är en genomgång av det vetenskapliga läget när det gäller kornas klimatpåverkan och som artikeln visar så finns det stora kunskapsluckor. Återigen, det finns all anledning att vara lite försiktig i utpekandet av kor som klimatbovar.

Det var FAO-rapporten Livestock’ s Long Shadow från 2006 som pekade ut kon som den stora klimatboven. Då uppskattades den globala djurhållningens klimatpåverkan stå för hela 18 procent av växthusgaserna, mer än transporterna. Tio år senare har FAO justerat ner djurhållningens andel till 14,5 procent, men siffror mellan 10 och 20 procent förekommer.

 

Meningsskiljaktigheterna om vad och hur man ska räkna går sedan dess som en röd tråd genom de flesta forskningsrapporter kring djurhållningens klimatpåverkan, särskilt för metanet och i viss mån även för lustgasen. När man räknar om metan och lustgas till koldioxidekvivalenter bygger det på deras beräknade effekt på klimatet, deras livslängd i atmosfären samt för vilken tidsperiod man skall mäta. En gas med stor påverkan men kort livslängd kommer ge stor påverkan idag, men effekten klingar av snabbt. Metan har exempelvis 72 gånger mer påverkan än samma mängd koldioxid i ett 20års-perspektiv, men bara sju gånger mer under loppet av 500 år. Är det viktigt att snabbt minska utsläppen är det metanet som är viktigast, men på lång sikt är det utsläppen av koldioxid och lustgas som blir prioritet. Hur man uttrycker växthuseffekten av olika gaser grundar sig ”på underliggande värderingar av vad som skall vara huvudprioriteringen för klimatåtgärder” som fyra forskare från Chalmers uttrycker det i en ny rapport.[1]

 

Forskarna har rätt bra koll på utsläppen av koldioxid, däremot är det sämre ställt med metanet som dessutom är den gas som betyder mest för idisslarna. Bland annat finns det en svårförklarlig differens mellan rapporter och mätningar av metanet.
– Beräkningarna av metanutsläppen är gjorda efter uppskattningar och många har inte direkta mätresultat, ibland handlar det om gissningar. Metanutsläppen i atmosfären över Västeuropa är ungefär 20 procent större än vad som rapporteras. Troligen kommer utsläppen från jordbruket eller sophanteringen, säger Lena Höglund Isaksson, klimatforskare som bland annat är expert på metan och verksam på IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.
De siffror som anges för kornas metanutsläpp bygger på uppskattningar, baserade på de mätningar som gjorts och som i sin tur rymmer en viss variation. Själva mätandet är inte enkelt. Flera metoder har utvecklats och alla innebär de förändringar i kornas vanliga rutiner och miljöer, vilket kan påverka kornas beteenden och därmed också mätresultaten. En vanlig metod är att stänga in korna i slutna rum för att mäta gaskoncentrationen i andningsluften. Ännu svårare är det att mäta kor på bete, även om studier har gjorts på grupper av kor i stora plastväxthus för att mäta gasavgången eller genom att sätta på dem olika apparater på huvudet som mäter metanet i andningsluften. Av praktiska skäl görs sådana mätningar på åkerbeten och inte i naturbetesmark. Sammantaget får man se siffrorna över kornas metanutsläpp mer som en fingervisning än som absoluta tal.
När mycket höga siffror anges för djurhållningens klimatpåverkan beror alltid dessa på utsläpp från förändrad markanvändning, det vill säga omvandling av regnskog till betesmark eller sojaodling till djurfoder (läs mer om det här). Den beräknade klimateffekten av detta överskuggar alla andra källor eftersom skövlingen av regnskog beräknas orsaka utsläpp i storleksordningen 600 ton koldioxidekvivalenter per hektar.
Generellt finns det en mycket stor osäkerhet kring metanets globala budget, både när det gäller utsläpp och nedbrytning. FNs klimatpanel uppskattar att jordbrukets utsläpp under 2000-talets första decennium kan ha varierat med 60 miljoner ton, medan de totala metanutsläppen kan ha varit allt mellan 542 och 852 miljoner ton. Samma sak gäller nedbrytningen av metanet. Enligt klimatpanelen kan den atmosfäriska nedbrytningen ha skett i ett spann på allt från 483 miljoner till 738 miljoner ton. Från mitten av 1980-talet minskade halterna av metan i atmosfären och var i princip i balans mellan 1999 och 2006. Ingen vet ännu vad detta berodde på. Från 2007 ökade dock halterna igen, men fortfarande inte lika mycket som under 1980-talet.
Idisslarnas metanutsläpp beräknades till 89 miljoner ton, vilket är 13 procent av de totala metanutsläppen eller 27 procent av de utsläpp som människan anses orsaka. Detta kan jämföras med utsläppen av metan vid utvinning av naturgas och olja som ligger på 96 miljoner ton.
Bakom alla dessa siffror döljer sig en central fråga för djurhållningen– hur ser kretsloppet för metanet ut och kan man anse att korna ingår i detta kretslopp eller inte? Varför ingår exempelvis koldioxiden i kornas andningsluft i kretsloppet, men inte metanet?
En del forskare hävdar också att idisslarnas metanutsläpp inte är något nytt under solen, utan att det handlar mera om att de vilda djuren har ersatts med tama. Beräkningar i USA har kommit fram till att metanutsläppen från de vilda djur (främst bison) som fanns i landet innan koloniseringen, nästan motsvarar utsläppen från dagens tamdjur.[2]
Det finns också olika uppfattningar om var gränserna går för vad som är jordbrukets utsläpp. Livscykelanalyser gör sina gränsdragningar medan klimatpanelen gör andra. Många av de växthusgasutsläpp som jordbruket orsakar, räknas in under andra sektorer, vilket bidrar till att idisslarnas metanutsläpp framstår i en särskilt dålig dager. Exempelvis ingår inte transporter av insatsmedel i jordbrukets växthusgasutsläpp utan läggs under ”transporter”. Koldioxidutsläpp och bindning i mark redovisas under ”markanvändning”. Direkta metan-­ och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning redovisas under ”jordbruket”, men däremot inte energiförbrukningen och den stora avgång av lustgas som sker vid tillverkning av kvävegödsel. Den posten motsvarar tio procent av jordbrukets utsläpp eller 1,2 procent av de globala utsläppen och sorteras in under ”industrin”. I Sverige används årligen runt 150 miljoner kg konstgödselkväve, vilket motsvarar utsläpp av lustgas på mellan en halv och en miljon ton koldioxidekvivalenter beroende på vilken typ av konstgödsel som används.[3] Till det kommer utsläppen från energianvändningen i konstgödselproduktionen.
När redan kraftigt diskutabla siffror från jordbruket används för att diskutera maten vi äter, blir en del jämförelser skeva. En stor del av matens klimatpåverkan ligger efter jordbruket och den delen ökar utifrån hur ”utvecklat” ett land anses vara. I Finland står förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn och liknande för cirka 30 procent av utsläppen, i Storbritannien är det nästan hälften. Cirka 90 procent av animaliernas klimatpåverkan sker på gården, medan det för vegetabilierna handlar om cirka 45 procent. Morötter anses exempelvis mycket klimatsmarta, men omvandlas de till morotspuré för barnmat orsakar de större klimatpåverkan än ett kilo mjölk. En studie visade att ett kg morotspuré släppte ut nära 1,5 kg koldioxidekvivalenter i hela kedjan.[4]

 

Det är dock mycket sällan som man räknar med hela livsmedelskedjans klimatpåverkan, vare sig när det gäller enskilda livsmedel eller koster. Detta gör att jämförelsen mellan olika typer av livsmedel inte alltid blir rättvisande. Utifrån dessa grundförutsättningar är det rätt självklart att de flesta koststudier[5] visar att en minskad köttkonsumtion leder till lägre utsläpp av växthusgaser och att en vegankost kan leda till halverade utsläpp.
Få studier ägnar sig åt att beskriva vad en förändrad kost skulle få för konsekvenser för jordbruket, men en ny rapport från Elin Röös med flera[6], gör just detta. Utgångsläget är att minska matens klimatpåverkan och markanvändningen, samt att föda en större befolkning. Rapporten simulerar olika produktionssystem som alla bygger på att behålla dagens betesmarker och att endast en liten del av fodret ska odlas. Djuren ska främst beta gräs och äta restprodukter från livsmedelskedjan. I ett scenario med mer extensiv mjölkproduktion och där restprodukter används främst till fläsk och ägg skulle vi behöva äta 2,7 gånger så mycket bönor och ärtor och nästan dubbla konsumtionen av vegetabilisk olja. Omsatt i åkermark skulle detta innebära baljväxter på mer än 10 procent av arealen, vilket idag utgör bara någon procent, och nästan lika mycket raps, mer än en fördubbling. Scenariot innebär också en kraftig minskning av vallodling vilket leder till minskade mullhalter och betydande koldioxidavgång från jordarna, även om de totala växthusgasutsläppen från jordbruket skulle minska betydligt.
Även på global nivå har det kommit en ny rapport[7] som utgår från liknande tankegångar – att utnyttja betesresurserna, föda befolkningen 2050 och minska klimatpåverkan och markanvändningen. Scenariot innebär en minskad animalisk konsumtion med 71 procent, vilket främst sker på bekostnad av gris och kyckling, medan idisslarna i stället ökar i antal. Slutsatserna är att detta skulle kunna innebära minskad klimatpåverkan, men även minskade kväveläckage, markanvändning, vattenanvändning, jorderosion, kemiska bekämpningsmedel mm.
Utsläppen kan också minska om vi äter mindre och slänger mindre mat. En amerikansk studie visar att om amerikanerna, som hör till en av de största köttätarna i världen, bara minskar sitt kaloriintag till det rekommenderade utan att ändra kosten, kommer utsläppen från maten att minska med nio procent.[8]

 

Det råder alltså många frågetecken och motsägelser när det gäller forskningen kring kornas klimatpåverkan. Det finns all anledning att följa utvecklingen och inte dra förhastade politiska slutsatser, vare sig man är mjölkbonde, vegan eller politiker.

 

[1] Climate metrics and the carbon footprint of livestock products: where’s the beef?, Martin Persson, Daniel J AJohansson, Christel Cederberg, Fredrik Hedenus and David Bryngelsson

[2] Historic, pre-European settlement, and present-day contribution of wild ruminants to enteric methane emissions in the United States, Hristov 2015

[3] Jordbruksverket 2013. Försäljning av mineralgödsel 2011/12 Fertilizer sales during 2011/12

[4] På väg mot miljöanpassade kostråd av Charlotte Lagerberg Fogelberg, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 2009

[5] The impact of nutritional choices on global warming and policy implications: examining the link between dietary choices and greenhouse gas emissions”.Joyce m.fl.

[6] Limiting livestock production to pasture and by-products in a search for sustainable diets (2015) Röös m fl

[7] Impacts of feeding less food-competing feedstuffs to livestock on global food system sustainability (2015), schader mfl

[8] Energy use, blue water footprint, and greenhouse gas emissions for current food consumption patterns and dietary recommendations in the US. Michell m fl.

 

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.
 Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem – de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för ”forskning”. Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som ”sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och ”övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till ”fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.

Majros under attack
 Majros under attack 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?