kött

En doft av brunt
En doft av brunt 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.

 

Komponenter till en biff
Komponenter till en biff 150 150 Ann-Helen von Bremen

– Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost. Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna, en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp
Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp 150 150 Ann-Helen von Bremen

Argumenten biter inte på oss. Trots Köttfri Måndag, statliga och internationella kostrekommendationer och en allt högljuddare kritik från miljörörelsen så hjälper det inte – vi fortsätter äta mer kött, 86 kg per person, för att vara exakt. Och vi är inte ensamma om vår kött-längtan, inte i Västvärlden och heller inte i övriga världen. Det verkar som om det första som människor gör när de får det lite bättre ställt, det är att gå ut och köpa sig en biff!

Jag är ingen motståndare till kött, tvärtom en stor köttätare och jag tror att kor och lamm som framförallt föds upp på gräs inte bara är vettig mat utan också gör nytta i jordbruket och i landskapet, men jag vet att jag trots allt äter alldeles för mycket. Det här är inte en krönika om det är rätt eller fel att äta kött, utan mera en fråga, vad ska man göra med mig och alla andra som trots all kunskap ändå äter för mycket kött?

Det verkar egentligen som det bara finns två sätt som minskar köttet på tallriken, mindre pengar eller gudomligt ingripande. För är det något land som har lyckats hålla nötköttskonsumtionen i schack, trots en ökande medelklass, så är det Indien. Och det finns en enkel förklaring till det – det starka förbudet i religionen mot att döda en ko som också är sanktionerat av staten i vissa indiska delstater där det på sina håll kan ge upp till sju års fängelse för att slakta en ko.

Det finns flera förklaringar till kons särskilda status. Rent praktiskt handlar det om en tidig insikt om att Indien inte klarar av att hålla en massa kor för köttproduktion, bättre då att ta vara på mjölken och dyngan (som bränsle och byggmaterial) eller att använda oxen som dragdjur i stället för att äta köttet. Men hur har man lyckats med detta? Jo genom att ge kossan en snudd på gudomlig status. Kon är i sig ingen gud, men däremot kan upp till 300 olika gudar färdas inuti en alldeles vanlig ko. Kor ger därmed inte bara lycka utan också välsignelse på en rad olika sätt. Och vem vill döda en varelse som rymmer så mycket gudomlighet inom sig?

En annan sak med kossan är att hon är bara en återfödelse från människan. Mellan en djävul och en ko krävs det dock 86 återfödelser, rätt hårt arbete alltså, och dödar man en ko rasar man ner till noll igen och blir en djävul. Tror man på detta så aktar man sig nog rätt noga för att sätta sina tänder i en högrev.

Nu säger förstås vän av ordning att koätarförbudet kringgås på en rad olika sätt, vilket är sant. Det slaktas kor även i Indien, både lagligt och framför allt olagligt. Dessutom har på senare tid inte bara kycklingkonsumtionen utan även nötköttskonsumtionen ökat. Anledningen anses vara den klassiska – en växande medelklass som vill lägga sig till med västerländska matvanor.

Men fortfarande verkar den gamla religionen behålla ett visst grepp, köttätandet ligger på 5,5 kg per person, där det mesta är kyckling, en rätt avsevärd skillnad mot vår köttfest. Kanske inte The Shiva-way kommer att hålla i framtiden, men den har onekligen fungerat rätt länge. Har Köttfri Måndag funderat på detta?

Allt kött är hö
Allt kött är hö 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kvällens debatt på Skafferiet på Berns handlar om kött. Varför äter vi alltmer kött, trots att argumenten emot bara blir fler och fler?

Köttet är vårt nya svarta. Sexköpen är förbjudna, rökningen undanträngd till balkonger och uteserveringar och knarket är fortfarande lika olagligt. Vid sidan om alkoholen seglar köttet upp som en alltmer åtråvärd last som dessutom inte är reglerad i lag men där motargumenten blir allt mer moraliska. Vi ska inte äta så mycket kött om vi vill vara rädda om miljön och djuren. Och vilken rätt har vi egentligen i vår välmående del av världen att sätta oss till doms över andra levande varelser och hålla dem i fångenskap, döda dem och äta upp dem? Ofta under rätt obehagliga former.

Och köttförespråkarna använder också moraliska argument. Vi ska äta SVENSKT kött om vi vill värna djuren, miljön och Det Öppna Landskapet. Och givetvis också Den Svenska Bonden, fast just det säger man inte så mycket om, även om detta egentligen är huvudskälet.

Och därmed är succén given, ladda ett beteende, en vara eller vad som helst med tillräckligt mycket moral och etik och du får en strömning som attraheras av det lite smått förbjudna. Särskilt om det dessutom står ett slag om huruvida rött kött är skadligt för vår hälsa, eller rent av nyttigt om vi kallar det för stenålderskost. Kanske är det därför som vi ägnar oss så ohämmat åt köttfrosseri just nu? Kanske är det därför som antalet köttkrogar växer upp som svampar ur backen?

Eller kanske äter vi bara mer kött för att det är gott och billigt?

Men egentligen borde köttmotståndarna och köttivrarna vara överens, i alla fall den del av köttmotståndet som handlar om att vi ska äta mindre kött. (Den grupp som tycker att vi inte ska äta kött överhuvudtaget är en annan diskussion.) Åtminstone den svenska köttindustrin borde inte ha några som helst problem med att vi äter mindre kött, särskilt inte med tanke på att hälften av allt nötkött är importerat.

Receptet borde alltså vara att äta mindre kött, men svenskt och dyrt. Då borde alla bli nöjda. Eller?

Vi får se under kvällens debatt.