Krav

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas “sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

Stärka mervärden och tänka motvalls
Stärka mervärden och tänka motvalls 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt “råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar. Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?