lantbruk

Dags att lyfta blicken
Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – “det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. “En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.

 

Vad tänker du göra, Anders Borg?
Vad tänker du göra, Anders Borg? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon. Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?

Landet kommer tillbaka!
Landet kommer tillbaka! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Cirkus Almedalen har snurrat igång igen och nu delar vi återigen upp oss i två grupper som antingen överdriver dess betydelse eller bara rackar ner på det som en enda rosépimplande skolavslutning för politiker, organisationer, media och PR-byråer.

Men man kan också ta det för vad det är – en slags folkrörelsernas festival, visserligen med stora inslag av företag, som ägnar sig åt att diskutera politik ur ett antal olika vinklar. Och med tanke på att det arrangeras fler debatter och seminarier än någonsin cirka 2 000, så lär det ju finnas ett och annat guldkorn också.

Särskilt intressant i år är att man har sagt att det är landsbygdspolitiken som är hetast. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till och med Vänsterpartiet vill alla framstå som de “riktiga” landsbygdspartiet. Man ser uppenbart att Centern har tappat greppet om frågan.

Även Socialdemokraterna har gjort utspel lagom till Almedalen för att “rädda jordbruket”. Bland annat föreslår man ett bolag som ska ägas av regeringen och näringen för att få bättre snurr på försäljningen av svenska livsmedel. Ett halvstatligt bolag alltså, borde få en och annan att sätta mellanmjölken i vrångstrupen.

Det går ändå inte att komma i från att det är mycket intressant att landsbygd och jordbruk, som under decennier har betraktats som de mest osexiga frågorna, tydligen verkar segla upp igen.

Och detta under Almedalen som känns allt annat än lantligt utan mera som en satelitstat till Stockholm under denna vecka.

 

 

Dags att syna gentekniken i sömmarna
Dags att syna gentekniken i sömmarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg. Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?

Som om marknaden inte spelar någon roll
Som om marknaden inte spelar någon roll 150 150 Ann-Helen von Bremen

I gårdagens ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson att anledningen till glesbygdens problem inte stavas vare sig marknad eller att staten inte förmått att lokalisera ut fler jobb. I stället ges hela skulden till den politik som LO-ekonomerna Rehn och Meidner lanserade på 40-talet. Politiken gick i korthet ut på att öka produktiviteten, minska arbetslösheten, hålla inflationen nere och jämna ut lönerna. Och det är framför allt detta sista, kraven på lika löner, som Ludvigsson attackerar. Enligt henne var det den politiken som gjorde att små företag på mindre orter inte kunde konkurrera med stora företag i områden med betydligt snabbare tillväxt.

Men det som Ludvigsson väljer att bortse ifrån var att detta skedde med storföretagens välsignelse. För dem var det givetvis en oerhört passande politik som innebar att de slapp mindre företag som kunde konkurrera med lägre priser.

På samma sätt har staten och kapitalet gått hand i hand när det gäller strukturomvandlingen av jordbruket, det som egentligen är landsbygdens, om vi pratar landsbygd på riktigt, enda motor i näringslivet. När det moderna Sverige skulle danas efter andra världskriget, togs en rad politiska jordbruksbeslut som ledde till att mindre gårdar slogs ut och gynnade de stora, specialiserade lantbruken. Det fanns givetvis en välvilja i detta – Sverige behövde producera mera mat, många bönder levde på så små gårdar att de inte kunde försörja sig och passande nog behövde industrin arbetskraft. Men effekterna var också förödande. Mellan åren 1944 och 1999 försvann tre fjärdedelar av våra lantbruk och en tredjedel av åkerarealen. Mängder av lokala spannmålssorter och husdjursraser fick stryka på foten när hög produktivitet var det enda som gällde. I vissa fall handlade det om arter och raser som med rätta kunde passeras till historien, men rätt många barn slängdes ut med badvattnet.

Men det går inte att bortse ifrån att marknadskrafterna också har spelat en roll i den utvecklingen och att de krafterna har blivit allt starkare sedan EU-inträdet. I dag är det svårt att skylla politiken på att lantbruket krymper, det styrs betydligt mera av priserna på världsmarknaden. Trots att Sverige betalar ut drygt 11 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd varje år, så räcker inte de pengarna för att bromsa utvecklingen. (Matlandet Sverige-pengarna är givetvis en så liten peng att det från början borde varit uppenbart att de inte skulle förändra något.) Detta säger något om marknadens oerhört starka kraft.

Visst har staten haft sin slev med i grytan, men att låtsas som att marknaden inte har spelat någon roll för landsbygdens utarmning blir lite fånigt. Ännu märkligare är det att den diskussion som nu pågår kring landsbygden, igångsatt av Centerns idéprogram, inte handlar ett smack om lantbruket. För det är ändå lantbruket som är den näring som kan utveckla eller avveckla landsbygden