Close
Enter your
text here

livsmedel

Högre oljepriser ställer om maten
 Högre oljepriser ställer om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Höj bensinpriset så att bara jag har råd att köra!” Det sa en kamrat till mig för många år sedan när vi satt fast i en bilkö. Han sa det på skämt, men samtidigt är det ju så att prisförändringar på fossila bränslen, oavsett om det är uppåt eller neråt, ger direkt effekt på hur mycket vi använder dem.

Högre priser på bensin och diesel får direkt många att börja intressera sig kollektivtrafikens tidtabeller. Förstå mig rätt, jag vet att detta kan göra livet mycket mer komplicerat och jobbigt för dem som inte har särskilt fungerande allmänna kommunikationer. Själv har jag sex kilometer till min busshållplats och det känns för det mesta alldeles för långt för att cykla. Fram tills i år, då vi köpte en begagnad elbil, har jag för det mesta kört dieselbilen till busshållplatsen.

Samtidigt måste vi sluta blunda för det faktum att om vi verkligen vill minska klimatpåverkan så är det utfasningen av de fossila bränslena som det handlar om. Skälet till att inte det sker, är ju som alla vet, att oljan driver hela vårt samhälle och då pratar jag inte bara om Sverige, utan globalt. Orsaken till detta är enkel, priset. Trots allt är fossila bränslen oerhört flexibla i sin användning och – billiga!

Detta kommer att ändra sig i takt med att det blir allt dyrare att utvinna oljan. Men det kan också ändra sig av andra skäl, som exempelvis dagens krig i Mellanöstern. Sedan USA och Israel anföll Iran har dieselpriset i Sverige stigit med mer än fyra kronor. Bensinpriset har också stigit, fast inte riktigt lika mycket. Priset på naturgas ökar också och därmed kommer även priserna på konstgödsel att stiga. Det har redan fått media över hela världen att oroa sig över hur det ska gå med matproduktionen. Detta gäller även för svenska bönder och då framför allt spannmålsproduktionen, som en artikel i Land Lantbruk skriver om.

Återigen, precis som höjda drivmedelspriser kan få väldigt jobbiga konsekvenser för enskilda personer, innebär detta starka påfrestningar på många lantbrukare som redan sitter i en tajt ekonomisk situation. Men samtidigt så innebär höjda priser på fossila bränslen en direkt signal till oss alla att det är faktiskt är hög tid att ställa om vårt samhälle, på riktigt.

Det finns många skäl till att vi bör fasa ut konstgödseln och jag ska bara nämna några här. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, näst efter utsläppen från organogena jordar (dikade torvjordar). Användningen av konstgödsel spelar också en stor roll i den rubbade kvävecykeln, som bland annat innebär att vi har en rad olika läckage av kväve i hela livsmedelssystemet, inte minst i form av övergödning. Konstgödseln har också spelat en stor roll för att separera växtodling och djurhållning ute på gårdarna, producera ett överskott av spannmål och med hjälp av denna billiga spannmål kunna föda upp kyckling, gris, tjurar och även hålla många mjölkkor på ett mycket intensivt sätt, dvs mycket input i form av fossila bränslen i direkt eller indirekt form. Man kan se våra kycklingfabriker med 100 000 djur som befjädrad billig naturgas, för det är till stor del denna som gör dessa anläggningar möjliga.

Ordet ”oljeberoende” är ett passande ord, för det beskriver verkligen hur det står till med oss alla, inte bara lantbrukare, och då har ändå Sverige ett bättre utgångsläge jämfört med många andra länder, på grund av vår vattenkraft och vårt bränsle från skogen (ved, pellets, flis osv). Ett beroende innebär också att man är sårbar, även detta gammal kunskap. Ett flertal rapporter, som denna, har visat det som vi redan vet, uppstår en allvarlig störning när det gäller tillgången på fossila bränslen för lantbruket, går det inte att hålla igång intensiv och energikrävande produktion som kyckling, gris, ägg och större delen av mjölkproduktionen. Då får man koncentrera sig på att hålla liv i föräldradjur och även att bedriva uppfödningen mer extensivt. Spannmålsproduktion i sin nuvarande form, kommer inte heller vara aktuell.

Själv tror jag att det till viss del går att ersätta dieseln med fossilfria drivmedel. Man kan också tänka sig att det finns kvar en liten del av ransonerade fossila bränslen för vissa utryckningsfordon, militär men även traktorer i lantbruket. I båda fallen kommer det att vara dyra bränslen. Därför kommer det i stor utsträckning handla om ett ökat inslag av muskelenergi, från människor och djur.

Personligen tror jag att konstgödselberoendet är lättare att lösa. Visst är det tekniskt möjligt med fossilfri konstgödsel, men återigen, den kommer att vara betydligt dyrare. Oavsett vad som får priserna att stiga kraftigt och de dessutom stannar där ett tag, kommer lantbrukarna snabbt att ställa om. eftersom konstgödsel är en stor utgiftspost för en konventionell spannmålsbonde. De kommer att behöva hitta andra lösningar än att köpa in gödning. Vi kommer se varierade växtföljder (fler grödor än enbart vete, och mer vall på tidigare ensidiga spannmålsgårdar) vilket också kommer att vara bra för att minska förekomsten av ogräs,urlakning av näring, kolbindning mm. Nästa steg blir att integrera växtodling och djurhållning, antingen på den egna gården eller samarbeta med grannen. Intensiv djurproduktion kommer försvinna. I stället ökar betande djur som får, kor och getter.

Det kommer bli ett annat samhälle, som har möjligheten att bli ett bättre samhälle än dagens, även om det säkert kommer ha sina problem och baksidor. Ingen Edens lustgård alltså. Särskilt möjligt att forma ett bättre samhälle är det om omställningen kan ske i lite ordnade former och inte genom en total kollaps. Högre priser på fossila bränslen innebär trots allt en sådan möjlighet att göra just en omställning och inte en kaosartad reträtt.

Därmed inte sagt att jag på något vis tycker att kriget i Mellanöstern är bra, lika lite som jag tycker att kriget i Ukraina (som också påverkar energipriserna) är bra. Tvärtom. Även om jag tacksamt nog aldrig har upplevt ett krig, har jag tillräckligt mycket fantasi för att föreställa mig hur fasansfullt det är. Inte ens i den historiska backspegeln blir sällan krigen ädlare eller mer rättfärdiga eller vilka ord man väljer för att försvara det som i princip alltid är oförsvarbart.

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Gris-sminkning
 Gris-sminkning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Presskonferensen om Livsmedelsstrategin 2.0 måste vara årets antiklimax. Så många som har hoppats så mycket. Och fick så lite!

Peter Kullgren var märkbart nervös, trots att han hade fått till en rätt bra line up med utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och miljö- och klimatminister Romina Pormokhtari. Och så Martin Kinnunen, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som bjöd på ofrivillig underhållning när han konstaterade att en stor brist i den förra versionen av livsmedelsstrategin var att inte sd var med i diskussionerna.

Men nervositeten var kanske inte så konstig eftersom man, som väntat, inte hade något att komma med.

Den heliga treenigheten inom jordbrukspolitiken – ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet – upprepades flitigt, utan att det framgick hur detta ska uppnås. Och framför allt framgick det inte hur detta ska leda till ett mer robust livsmedelssystem, även om det upprepades flera gånger. Pourmokhtari verkade också ha köpt branschens mantra om att klimatpåverkan kommer att minska om den inhemska matproduktionen ökar. Men hur detta då går ihop med regeringens kommande exportsatsning av svenska livsmedel, var inget som diskuterades.

Benjamin Dousa försökte  göra en Erlandsson och prata om all fantastisk mat som finns i Sverige, men där Eskil Erlandsson åtminstone verkade ha ett genuint matintresse, var Benjamin Dousa ute på betydligt tunnare is: ”Det ska vara lika självklart för en japan eller en amerikan att dra på Kalles kaviar på knäckemackan, som att dra igång ABBA på karaokekvällen”, sa han. Lyckligt ovetande om att Kalles och torskrommen som kaviaren innehåller, är norsk… Överhuvudtaget kan vi tacka Norge för den ökande livsmedelsexporten där den största produkten är distribution av norsk lax.

Trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, så har den inte direkt räddat svenskt lantbruk från att fortsätta läggas ner. En förklaring till detta är att mycket av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, det mesta av cidern och en hel del annat, inte alls bygger på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. En ny liten satsning på exporten kommer inte heller nu rädda lantbruket, även om man döper om exportorganisationen för femtioelfte gången. Denna gång blir namnet Food Export Center.

Underhållning bjöd också landsbygdsministern på när han fick frågan vilken åtgärd som inte redan har kommunicerats, som är ny och som anses viktigast. Peter Kullgrens svar blev att det var uppdraget till Jordbruksverket att nu börja mäta och sätta mål för den svenska livsmedelsproduktionen för att kunna se om den ökar eller minskar. Det hela verkar lite besynnerligt, med tanke på den omfattande statistik som redan finns hos Jordbruksverket och målen – det måste väl ändå vara politikens uppgift att sätta?

Det fanns gott om ofrivillig komik i denna presskonferens, men skrattet fastnar lite i halsen om man vet hur allvarligt läget är för lantbruket, där gårdarna fortsätter att läggas ner. Allt färre gårdar, allt färre livsmedelsindustrier är motsatsen till en robust livsmedelskedja, som det pratades så mycket om. Och trots att man på presskonferensen nämnde pandemi, störningar i den globala handelskedjan, extremväder och krig i Ukraina som ytterligare påfrestningar, så var det som att man själv inte förstått allvaret och vidden av hur sårbar dagens livsmedelssystem är. För om kvartetten hade haft insikten, hade förslagen haft en helt annan kaliber.

Enda trösten för regeringen med stödpartiet sd, är att riksmedia saknar intresse och kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion. Därför avrapporterades bara budskapen från kvartetten utan någon analys eller besvärliga frågor. Den enda fråga som på allvar får upp det mediala intresset när det gäller lantbruket, det är som bekant hur många köttbullar som ska ätas eller inte ätas. Men den här gången handlade det ju om lantbrukets framtid.

Blev det pyton till middag?
 Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
 Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!