livsmedel

Blev det pyton till middag?
Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om ”möjligheter”. Jordbruksverkets blogg ”Den svenska maten” sammanfattade det hela med: ”…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man ”göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om ”möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

Sir David går i solpanelsfällan
Sir David går i solpanelsfällan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är med kluvna känslor som jag ser David Attenboroughs film Ett liv på vår planet. Filmen är precis som det mesta som Attenborough har medverkat i – fascinerande, intressant och storslagen. Det är en mycket vacker hyllning till världen och alla dess vidunderliga arter och han lyckas få mig att bli precis lika förtrollad i dag som jag blev när jag som barn såg hans program och filmer på TV. Tänk att djur kan se så olika ut, att de kan vara så hemska, vackra, märkliga, roliga, exotiska men samtidigt ofta så lika oss, på det ena eller andra sättet.

David Attenborough har varit upptäcktsresande i djur och natur under större delen av sitt liv och vi är många som har njutit av att följa med på hans resor. Därför blir det extra gripande att se denna man, i dag 93 år, sörja över hur vi samtidigt under hans livstid har gjort vårt yttersta för att utrota detta fantastiska djurliv. Och hade filmen stannat vid detta, så hade jag inte haft några som helst invändningar.  Men tyvärr går Attenborough eller hans producent/regissör i solpanelsfällan, det vill säga att ge oss tittare hopp om att vi kan bromsa den annalkande undergången och att det heller inte är särskilt svårt. Typ köpa lite solpaneler. Och det är då filmen spårar ur.

Min poäng är egentligen inte att klanka på denna ikon, utan mera på företeelsen i sig. Han är ju långt ifrån ensam om att säga att vi kan köra på som vanligt bara vi köper lite solpaneler/elbilar/biokol/häller i biobränsle i flygplanen osv. Vi hör den här typen av resonemang nästan dagligen – ragnarök väntar, men kan enkelt avhjälpas genom en Tesla eller som sagt, några solpaneler.  

Attenborough ansluter sig till dén att människan måste dra sig tillbaka och låta de övriga arterna få större spelrum. Det är inte svårt att hålla med om det resonemanget, men däremot betydligt svårare att svälja Sir Davids slutsatser och det är här som solpanelsfällan kommer in i bilden. För i nästa sekund sveper kameran över en gigantisk matta av solpaneler i Marockos öken. Just det exemplet brukar vara populärt att lyfta fram i media när man ska ingjuta hopp i klimatfrågan, men det är lite förvånade att även Attenborough väljer att visa detta. Han om någon borde väl vara medveten om att även öken är natur? Och när kameran panorerar över detta artificiella landskap av solpaneler så ger det mig en helt annan känsla än hopp. Det blir i stället väldigt tydligt att vi ingenting har lärt oss. Vi har bara ersatt ett sätt att exploatera naturen med ett annat sätt att göra samma sak. Allt vårt uttag av energi, oavsett energikälla, sätter mycket stora avtryck i naturen. Att blunda för det är att lura sig själv.

En stund senare sveper kameran över ett annat konstgjort landskap, nämligen växthuslandskapet i regionen Westland i Nederländerna, som då ska representera ett hållbart sätt att producera mat. Den intensiva odlingen som kräver 20-30 gånger mer energi än vad de odlade grönsaker innehåller, lyfts fram som ett föredöme. Men filmteamet verkar vare sig ha förstått att den höga energiåtgången är ett problem för hållbarheten eller det faktum att växthusen inte odlar mat som ”föder världen” utan lyxprodukter som sallat, tomat, gurka, paprika, örter osv. Och inte ens Attenborough kan hålla sig ifrån att ta det hela ett steg till, nämligen att propagera för inomhusodlingar i städerna, trots att dessa är ännu större energislukare.

En annan tankevurpa i filmen är när man blandar ihop rovdjur med människor. Det påstås att det går 100 bytesdjur på varje rovdjur i Serengeti, vilket är mycket möjligt, och det här blir ett bevis för att planeten inte kan föda miljarder stora köttätare. I stället ska vi gå över till en växtbaserad kost. Men filmen missar att människan inte är något rovdjur och redan idag äter i huvudsak mat som kommer från växtriket. Ännu mer ironiskt blir detta när det hela illustreras med bilder från en elegant restaurang där det tillagas vegetarisk mat i form av bordssvetsade tomater, grillad sparris, rotfruktschips osv – mycket tjusigt och säkert mycket gott, men det har inget att göra med att föda världen på ett hållbart sätt. Visst är kött, om vi pratar just kött och inte broiler, ett resurskrävande och därför dyrt livsmedel för många människor i världen och det är också därför som det är kolhydrater som ris, spannmål, majs och potatis som står för en stor del av kalorierna. Men detta gäller i ännu högre grad för många grönsaker som dessutom inte innehåller särskilt mycket näring och energi, till skillnad mot köttet.

”Tricket är att höja levnadsstandarden för hela världen utan att öka påverkan på samma värld”, säger David Attenborough. Och visst är det ett trick, ett trolleritrick, en illusion. För det är ju precis utnyttjandet av naturen som ligger till grund för den ökade levnadsstandarden och den stora frågan är ju egentligen, hur mycket kan vi i den rika världen tänka oss att sänka vår levnadsstandard för att även andra människor ska få det bättre och för att andra varelser ska kunna fortsätta leva? Det är ju detta som är vår stora ödesfråga, men så länge alla bara går i solpanelsfällan så lär vi inte ens börja diskutera den.

I en av slutscenerna säger Attenborough – ”Om vi tar hand om naturen, så tar naturen hand om oss.” Samtidigt visas vackra bilder på människor som njuter och förundras av vårens blommande körsbärsträd, och som oavbrutet fotograferar dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att om vi ska ta hand om naturen kanske vi får närma oss den på ett annat sätt, än genom ett oändligt antal mobiltelefoner.