livsmedel

Den sårbara maten
Den sårbara maten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan medverkade jag i ett webinarium om livsmedelssystemets sårbarhet, anordnat av v ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Maria Gardfjell. Här är länken:

Här är mitt föredrag, med ett litet tillägg.

Vi var nog många som drabbades av lite skrämselhicka när vi såg de tomma hyllorna i matbutikerna i början av epidemin. Skulle maten ta slut? Vi som är vana vid att allt ska finnas alltid.

Nu tog inte maten slut, den här gången, men det blev en väckarklocka för många om hur sårbara vi är.

Vi har verkligen byggt ett matsystem som är sårbart på många sätt. Vi saknar marginaler, buffertar och förråd. Det handlar inte bara om vi har låg självförsörjningsgrad på flera av de livsmedel som vi kan producera i Sverige, vi har också koncentrerat produktionen av dem till vissa regioner.

Vårt jordbruk är beroende en rad olika produkter och tjänster från andra länder. Det gäller utsäde, avelsmaterial, fossila bränslen, konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner, tekniska system, rådgivning och arbetskraft. Det här gör att svenskt lantbruk bidrar allt mindre till sysselsättningen och ekonomin. Samma sak gäller flera stora livsmedelsföretag som blir allt mer beroende av utländsk livsmedelsråvara och där hela eller delar av produktionen förläggs till andra länder.

Den nationella livsmedelsstrategin är vår matpolitik som ska gälla fram till 2030 och den säger att ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”, men den säger inget om hur detta ska gå till. Självförsörjningsgraden nämns, men det finns inget mål för ökad självförsörjning, däremot finns det ett mål för livsmedelsexporten. Den ska fördubblas fram till 2030. Men ökad livsmedelsexport har inget med minskad sårbarhet att göra, tvärtom. Länder som är mycket beroende av import eller export av livsmedel, är mycket sårbara och får svårare att återhämta sig efter en kris. Det var bland annat FAOs slutsats efter den stora finanskrisen. Man kan också se hur det stora jordbrukslandet och livsmedelsexportören USA nu tvingas att hälla ut mjölk, slakta grisar och elda upp spannmål.

Sårbarheten gör sig gällande på flera sätt i livsmedelskedjan och vill man minska den, så räcker det inte med att enbart bygga upp beredskapslager. Man måste också sprida på riskerna och bygga in mer marginaler i systemet.

Det räcker inte heller med att generellt ”öka produktionen”, som egentligen är ett av få skarpa mål i livsmedelsstrategin. Vi har en koncentration och specialisering av matproduktionen i olika delar av landet som gör oss mycket sårbara. Fyra av tio spannmålsåkrar, räknat i hektar, finns i Skåne eller Västra Götaland. Mer än hälften av alla slaktkycklingar finns i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Fler än hälften av alla grisar finns i Skåne, Västra Götaland och Halland. En tomatodlare i Trelleborg odlar hälften av alla svenska tomater. Ökar vi produktionen inom den befintliga strukturen med allt färre och större gårdar, koncentrerade till vissa regioner, ökar vi snarare sårbarheten.

Stora, specialiserade gårdar är i sig känsliga för en rad olika störningar som sjukdomar, insektsangrepp, prisförändringar, avbrott i datatrafiken eller elnätet, störningar i distributionen osv.

Att sprida på riskerna innebär i stället att sprida matproduktionen över hela landet. Att planera för regional självförsörjning, så långt som det är möjligt. (Alla regioner kan inte producera allt, det kommer bli skillnader i kosten, men det också så som regionala matkulturer växer fram.)

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag och butikskedjor i stället för ett fåtal stora. Att mer än hälften av all mat som säljs i butik i Sverige går genom en enda kedja, Ica, är i sig ett mycket sårbart förhållande. På samma sätt är det ett stort problem att Arla har en så dominerande ställning på mejerimarknaden.

Flera av de regionala livsmedelsstrategierna tar fasta på det här och det finns all anledning att stärka de som jobbar regionalt och som vet vad som behöver göras för att få till en mer positiv utveckling. Det är förmodligen betydligt bättre använda skattemedel att slussa ut livsmedelsstrategi-pengarna direkt till regionerna.

Vill man minska sårbarheten bör man också i större utsträckning utgå från platsens resurser. Ta exempelvis konstgödseln. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, efter mulljordarna. Att sluta kretsloppet när det gäller näringsämnen och fasa ut konstgödseln minskar inte bara sårbarheten, utan är den viktigaste insatsen för att minska matens klimatpåverkan. Då handlar det bland annat om att investera i nya avlopp så att man kan återföra näringen till åkrarna. Det är en dyrbar investering som vi har vetat i decennier att den måste genomföras, utan att så mycket har hänt.

Jordbruket är teknikintensivt och är också ett av flera skäl till att så få människor kan producera så mycket mat, men det finns en baksida på tekniken, den gör lantbruket sårbart. Förutom att den kan gå sönder, innebär ofta investeringen i tekniken oerhört stora kostnader för lantbruken. En annan nackdel med tekniken är att den ersätter bondens tidigare kunskap och skulle tekniken fallera, är det inte säkert att bonden vet hur hen ska lösa problemen som uppstår. Om gårdagens traktorer lagades med svets, spett och slägga, är det i princip omöjligt för en lantbrukare att själv reparera vissa komponenter, inte minst datasystemen, i dagens traktorer. Det finns alltså anledning att inte okritiskt anamma allt mer ny teknik och därmed en allt mer komplex och sårbar infrastruktur inom lantbruket. Detta kan också gälla myndigheter och företag som servar lantbruket. Jordbruksverket har under flera år inte fått sitt nya IT-system att fungera och därmed inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Ett nästan övertydligt exempel på sårbarhet.

Vi behöver bygga in marginaler i livsmedelskedjan. Vi har ett system som är allt mer specialiserat och som baseras på att alla länkar i kedjan hela tiden ska topp-prestera. Det finns inga buffertar. Torkan 2018 visade hur lite marginaler som jordbruket har, det fanns inget sparat i ladorna, vare sig i form av pengar eller djurfoder. Med facit i hand slog torkan hårdast mot växtodlarna, inte djurägarna, vilket också visar på sårbarheten att bara ha en enda produktion på gården. Att sprida riskerna innebär också att blanda olika typer av produktion.

Ska man minska sårbarheten måste man också jobba med flera politiska områden – lantbruk, landsbygd, miljö, naturvård, näringsliv osv och inte se dessa frågor som separata. Att på allvar minska sårbarheten i hela livsmedelskedjan innebär ju till exempel också att öka den biologiska mångfalden ute i landskapet, att blanda olika naturtyper i större utsträckning än vad som sker i dag, att blanda växtodling med djurhållning mera och att främja en levande landsbygd med fler människor. Den sociala utarmningen är också en viktig sårbarhetsfråga.

Ökad självförsörjning och minskad sårbarhet är inte bara en fråga för kristider, utan även för de tider när det råder någon slags vanlig vardag. För även då har vi hela tiden lågintensiva matkriser som visar på den globaliserade matkedjans sårbarhet. Är det inte regnskogar som skövlas för att ge plats åt palmolja och soja, så är det döende landsbygd och överbefolkade städer, usla arbetsförhållanden i frukt- och grönsaksodlingar, överanvändning av antibiotika i animalier, rester av bekämpningsmedel i mark vatten och mat – ja listan kan göras lång.

Att producera en större del av maten i närheten av dem som äter den innebär att vi som äter maten får en större kontroll och förståelse för hur maten produceras. När maten finns i landskapet där vi bor, ökar vårt engagemang och vår omsorg om den.

Diskussionen efteråt mitt och andra medverkandes föredrag innehöll som vanligt en varning mot att bedriva en protektionistisk politik. Protektionism betyder att skydda eller beskydda och personligen har jag mycket svårt att se vad det skulle vara för fel med att skydda vår matförsörjning? På samma sätt som jag anser att andra länder har rätt att skydda sin matproduktion. (Handla med varandra har vi alltid gjort och det kommer vi fortsätta med också. Men att Europas bönder ska fortsätta att slå ihjäl varandra, är något helt annat än ett stimulerande handelsutbyte.) Jordbruk är inte vilken näringsgren som helst. Under denna kris har till och med regeringen slagit fast att jordbruk och matproduktion är ”samhällsviktigt”. Och ett samhälle som inte vill skydda en av sina viktigaste näringar, vad är det egentligen för samhälle?

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag i stället för ett fåtal stora.

En helt annan strategi
En helt annan strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det pågår många diskussioner just nu om hur sårbart dagens livsmedelssystem är. Tycker därför att det kan passa bra att påminna om den alternativa livsmedelsstrategi som jag och Gunnar Rundgren skrev för tre år sedan. Den gäller fortfarande.

En strategi för den goda maten

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.    

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.

Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.  

Strategiska områden

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

Exempel på åtgärder:

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

Exempel på åtgärder:

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

Exempel på inriktning:

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

http://tradgardenjorden.blogspot.se/

Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen
Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

  • Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
  • Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
  • För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
  • Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.

Soja, kontroversiell & framgångsrik
Soja, kontroversiell & framgångsrik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vegonorm eller allätarnorm? Det spelar ingen roll för sojabönan. I en globaliserad matvärld är den en vinnare oavsett om den hamnar på tallriken eller blir till djurfoder.

Soja är världens viktigaste protein­gröda, den näst mest producerade oljan, tredje mest handlade jordbruksråvaran och fjärde största grödan räknat i odlade hektar. Soja är med andra ord en av världens absoluta vegetabiliska dominanter. Och efterfrågan, liksom produktionen av soja, förväntas bara öka. Ganska snabbt dessutom.

Förklaringen till sojans framgång är att det är den gröda som ger mest protein för pengarna och dessutom är väldigt allround. Den kan användas som livsmedel, till djurfoder, driv­medel, färger, bläck och lacker. Med mera. Samtidigt är odlingen starkt ifrågasatt.

Nästan 90 procent av alla världens sojabönor odlas i bara fem länder – USA, Brasilien, Argentina, Indien och Kina. Det rör sig ofta om gigantiska monokulturer där i princip inga andra arter får plats, och där man odlar med mycket kemiska bekämpningsmedel – en del så giftiga att de är förbjudna inom EU. En mycket stor del av ­världens soja är genmodifierad och anpassad för bekämpningsmedel. Undanträngande av urbefolkningar, erosion och skövling av viktiga naturområden är annat som hamnar i sojaproduktionens svallvågor.

Men soja sätter också avtryck i land­skap i konsumentländerna. Belgiska forskare har räknat ut att EU:s soja­import har gjort att hela 6 miljoner hektar naturbetesmark, värdefull för den biologiska mångfalden, har växt igen. För det är billigare att köpa soja i form av foder, än att låta djuren beta hagmarker.

Ofta pekas just den soja som an­vänds till foder ut som boven i ­dramat, nästan 80 procent av volymen går nämligen till det. Men tycker man att fodersojan är problematisk gäller samma sak för livsmedelssojan, eftersom produktionen och eko­nomin är så sammanflätade med ­varandra.

En mycket liten del av världens soja säljs som hela bönor för humankonsumtion. Istället processas merparten av sojan i fabriker där proteinet blir sojamjöl (främst till djurfoder men även till sojafärs) och fettet blir soja­olja, sojalecitin eller biodrivmedel. Cirka en tredjedel av sojans intäkter kommer från livsmedel. Alla soja­livsmedel som exempelvis sojadryck och tofu, ger också restprodukter som i de flesta fall blir till djurfoder. Dagens produktion av sojalivsmedel bygger med andra ord på att det finns en avsättning för djurfoder.

Finns det då ingen schysst odlad soja? Jo, men andelen är väldigt liten. Bara 0,4 procent av odlingen är ­ekologiskt certifierad. Tar man in alla typer av hållbara certifieringar ökar andelen till drygt 2 procent. All fodersoja som importeras till Sverige är hållbart certifierad. Men det gäller inte för den soja som blir livsmedel.

Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell
Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nyheten om att ekologisk mat är sämre för klimatet gick förstås rakt in i nästan alla medier. Den hade allt man kunde önska sig – Klimatet, Maten, Vetenskapen och så det bästa av allt – ännu en möjlighet att få känga till ekologiskt. Det var bara ett problem, det var inte sant.

“Ekologiskt odlad mat har mycket större klimatpåverkan än konventionellt producerade livsmedel på grund av att större markarealer krävs. Detta är ett av resultaten i en internationell studie från bland annat Chalmers som har publicerats i tidskriften Nature.”

Så står det i pressreleasen från Chalmers som man skickade ut 12 december. Dagen därpå var detta en stor nyhet och fanns nästan i alla tidningar, tv, radion och övriga kanaler.

Problemet var bara att detta inte alls var sant. Studien som publicerats i Nature handlar inte alls om det ekologiska lantbrukets påverkan på klimatet, utan om en teoretisk mätmetod som handlar om markanvändning i förhållande till att binda så mycket kol som möjligt, kopplat med vissa ekonomiska antaganden. Det är precis som det låter, ett mycket teoretiskt resonemang, i och för sig intressant, men som sagt en metod som säkert kommer att diskuteras för och emot bland forskarkretsar.

Men av den typen av resonemang blir det ju sällan några rubriker.

Det blir det däremot om man hackar på ekologiskt lantbruk. Men återigen, studien handlar alltså inte om ekomatens klimatpåverkan. I studien ingår enbart två exempel från Sverige där man jämför skördarna för ärter och vete i ekologisk och konventionell produkter, men det är bokstavligen, i en bisats. Vad den svenska ansvariga forskaren, Stefan Wirsenius gör, är att han extrapolerar de här exemplen och snickrar ihop en pressrelease med hjälp av Chalmers kommunikationsavdelning.

Och sedär – en nyhet!

I dag har Ekot gjort en rättelse, vilket inte hör till vanligheterna, men övertrampet var uppenbarligen för stort. Nu återstår att se om övriga media följer efter, oavsett så är skadan redan skedd. Att eko är skadligt för klimatet är ett budskap kommer att hänga i ett tag.

Men det finns tre saker som är allvarligare än det faktum att ekojordbruket får sig ännu en törn:

För det första, den pågående utveckling där forskare frångår sin roll för att ägna sig åt PR och politisk lobbyverksamhet. Så här säger Stefan Wirsenius i pressmeddelandet:

“Det är också allvarligt eftersom vi har politiska mål om ökad ekologisk odling i Sverige. Om de målen infrias kommer klimatpåverkan från svensk matkonsumtion troligtvis att öka kraftigt.”

Är den här typen av politiska ställningstagande verkligen vad en forskare ska ägna sig åt? Har man då inte missförstått den “tredje uppgiften”, att kommunicera sina forskningsresultat till allmänheten, å det grövsta? Borde inte Chalmers, om man vill måna om sin vetenskapliga status, i framtiden se till att inte deras forskare släpper ut vilka grodor som helst ur munnen?

Är man en PR-byrå eller är man ett universitet?

För det andra, media som publicerar rakt upp och ner utan att reflektera eller kritiskt granska materialet. Särskilt pinsamt blir det när vederbörande benämner sig för “vetenskapsjournalist” eller “klimat/miljöjournalist”. Då borde det ingå i arbetet att åtminstone läsa forskningsartikeln som man refererar till. Rätt pinsamt blir det också om man som på ledarplats i Svenska Dagbladet kritiserar journalister för att bara okritiskt svälja alla positiva budskap om ekolantbruket, och jag kan hålla med om att det också är ett problem, men inte själv förmår att kritiskt granska kritiken mot ekolantbruket. I stället går man glatt i fällan själv.

För det tredje, alla de vanliga kritikerna inom lantbruksvärlden som fortfarande inte begripit att ekobönder också är bönder, deras kollegor och grannar, som nu raskt hoppar på gnälltåget, ivriga att kunna vifta med lite Forskning. Kritiken sker reflexmässigt och blir kanske ännu mer absurd en gång som denna. För vad mätmetoden faktiskt går ut på är att markanvändningen slår allt när det gäller klimatpåverkan och att det därför gäller att bruka så intensivt som möjligt och plantera skog på resten. Konsekvensen av detta blir att vår mat ska bestå av soja, vete, socker, palmolja, majs, kyckling – råvaror som ger mycket kalorier per yta. Och den ytan ligger inte i Sverige, utan någon helt annanstans. I Sverige kan vi i stället plantera ännu mera skog.

Är det verkligen den typen av idéer som företrädare för svenskt lantbruk vill föra fram?