Close
Enter your
text here

livsmedel

Vad Ica, Coop och Axfood aldrig klarar av
 Vad Ica, Coop och Axfood aldrig klarar av 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns mer än 20 000 livsmedel i en stor butik. Om jag vill ha jordgubbar, sparris, mango eller ananas så finns det där, oavsett vilken tid på året. Men jag hittar inga nyskördade, perfekt mogna frukter eller grönsaker i säsong. Det klarar inte de avancerade logistikföretagen av. De är inte gjorda för det. Då får jag i stället gå direkt till odlaren.

”Jag vill också bo så här, på en gård och odla så att jag kan gå och äta goda grejer när jag har lust med det!”

Grabben är 6 år och har precis följt med sin pappa för att hämta lite grönsaker som de har beställt från oss och vår lilla odling. Han ser fram emot att äta tomaterna som ligger i påsen. Trots sin ringa ålder så har han förstått det som många vuxna människor aldrig inser, därför att de inte har fått uppleva det, nämligen att det är en himmelsvid skillnad mellan nyskördat och butikernas grönsaksutbud.

Med risk för att slå undan fötterna på vår lilla gårds marknadsavdelning, dvs jag själv, så måste jag erkänna att det egentligen inte är något särskilt med just vår odling. Visst, vi odlar ekologiskt och ganska många olika sorter, men det finns det fler som gör. Den stora skillnaden är egentligen tiden. Den tid som går mellan att vi plockar våra tomater till att några av dem hamnar i den unge mannens mun. I det här fallet rör det sig om några timmar. Den korta tiden gör att vi behöver inte ta med i beräkningen att tomaterna ska klara av att transporteras till Det Stora Lagret för att sedan transporteras ut till butikerna och därefter ligga ett antal dagar i grönsaksdiskarna utan att bli dåliga.

Vi kan helt enkelt bara skörda våra tomater när de är helt mogna. När de smakar som bäst i en sexårings hand.

Skulle vi sälja till butiken skulle vi fokusera på lång hållbarhet och stöttålighet redan vid beställningen av fröer på våren, inte på smaken. Och vi skulle också skörda innan tomaten hade hunnit utveckla hela sin rika arom, just med tanke på hållbarheten. Det är därför som en butikstomat aldrig kan tävla med en tomat som man har odlat själv eller köpt direkt från odlaren.

Det är bland annat därför som jag är så glad för att vi har en REKO-ring i vår närhet. Här finns flera grönsaksodlare som säljer just det nyskördade, när det smakar som allra mest. Vår REKO-ring har ett betydligt mindre och mer begränsat sortiment än vad de stora butikerna har, men samtidigt har vi också många matvaror som inte finns i den vanliga handeln. Det gäller inte bara de nyskördade grönsaker, utan även det stora utbudet av köttdetaljer, inte bara från olika djurslag utan även raser. Eller de färgglada äggen från olika rashöns. Marmelader, safter och sylter från både vilda och tama bär. Ostar och ostkakor från getmjölk. Bröd och bakverk, inte minst sådana med kulturhistoria som Upplandskubb. Och mycket annat.

Utbudet är begränsat. Och samtidigt så oerhört rikt. Och dessutom finns människorna där, människorna som säljer och köper maten och som gör det för de goda smakernas skull, men också för att de vet att maten de köper, sätter spår i landskapet där de själva bor.

Vill du få skojigare i kylskåpet och skafferiet kan du hitta din närmaste REKO-ring här.

Den klimatsmarta biffen
 Den klimatsmarta biffen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.

Matpolitik
 Matpolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den 19 juni kommer riksdagen fatta beslut om den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Trots att maten är en fråga som engagerar väldigt många människor, har debatten om regeringens livsmedelsstrategi varit oerhört liten. Det är allvarligt eftersom den föreslagna politiken bara är en fortsättning på den politik som har förts under de senaste 70 åren. En politik som i praktiken ger en rad negativa konsekvenser, bland annat en fortsatt nedläggning av svenskt lantbruk.

Här en kort intervju på temat som Hans Naess på Gastronomiska Samtal gjorde under Smaka på Stockholm i fredags.

Ett plåster för den halshuggne
 Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.
 Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem – de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för ”forskning”. Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som ”sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och ”övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till ”fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.