livsmedelsstrategi

Istället för att lägga ner jordbruket
Istället för att lägga ner jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vid det här laget borde det stå klart för mina läsare att jag inte tror att livsmedelsstrategin kommer att vare sig utveckla eller ens rädda lantbruket. Livsmedelsstrategin är egentligen bara en fortsättning på samma gamla jordbrukspolitik som gällt under mycket lång tid. Vad ska man då göra i stället? Hur skulle en annan politik kunna se ut? Till att börja med så tror jag att det är möjligt att göra en hel del förändringar, bara intresset och viljan finns, men jag tror att man ska vara medveten om att även små förändringar kan få stora effekter.

Vill man se en utveckling som innebär att det odlas, föds upp och produceras mat på många ställen och över hela landet, då kommer detta också innebära förändringar på en rad olika områden som även sträcker sig utanför livsmedelsområdet. I den här texten tänker jag inte gå in på vad detta kommer att innebära på områden som handel, EU, miljön, energiområdet, näringspolitik osv, utan nöjer mig med att konstatera att ja, det kommer att bli förändringar på alla dessa områden också och fler därtill.

Jag och Gunnar Rundgren har tidigare skrivit ett alternativ till en annan livsmedelsstrategi. Ni hittar länken här: Där skrev vi bland annat att det övergripande målet för livsmedelsproduktionen skulle kunna vara:

En livskraftig matproduktion som försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Okej, det låter väl fint, kanske ni tänker, men vad ska man då göra? Jag tänkte denna gång gå in på några konkreta, korta punkter om åtgärder som skulle kunna göras redan i dag.

Låt oss börja med de enkla grejerna.

  • Sätt som mål att Sverige ska producera god och hälsosam mat.
  • Öka grundavdraget till 150 000 kronor för den som etablerar lantbruk eller annan matproduktion på landsbygden. Vi behöver bli fler människor, inte färre i lantbruket och på landsbygden.
  • Utnyttja de stöd som finns inom EUs jordbrukspolitik och som är tänkta för små gårdar och sluta att som nu, försöka mygla undan dem. Vill man ha fler nya gårdar måste man börja någonstans.
  • Stimulera utveckling och etablering av slakterier, mejerier, kvarnar, bagerier och andra livsmedelsföretag i HELA landet.
  • Ta en del av de pengar som satsas på innovation av nya produkter och teknik till att i stället utveckla och etablera alternativa sätt att sälja och distribuera livsmedel.
  • Kommuner, regioner och stat – ta ansvar för den mark ni äger och bruka den på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Var lysande exempel! Använd era marker för att lära upp och vidareutbilda nya bönder. Och bygg inte på åkermark!
  • Kommuner och regioner – välj i största möjliga utsträckning att köpa er mat inom närområdet och som är producerat på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt.
  • Sätt mål för fler antal gårdar i hela Sverige.
  • Ge livsmedelsverket i uppdraget att främja svensk matproduktion och gastronomi.
  • Integrera naturvård och brukande av marken på ett bättre sätt än i dag. Ett enkelt sätt är att satsa på betande djur som betar fler platser i landet.

Sedan går vi in på de lite svårare sakerna:

  • Sätt som övergripande mål:.
  • Kommuner och regioner – börja bygga regionala livsmedelskedjor. Det är ett omfattande arbete som kommer kräva förändringar på många områden och är långt ifrån enbart en fråga om hur själva upphandlingen av mat ska gå till.
  • Regionala livsmedelskedjor kommer att innebära att stad och land måste kopplas ihop. Det handlar om att återcirkulera matavfallet tillbaka till åkrarna. Det kommer bland annat krävas en dyrbar investering i ett annat avloppssystem som gör det möjligt att få fram ett mindre förorenat rötslam.
  • Satsa på praktisk folkbildning på bred front när det gäller odling, matlagning och livsmedelsberedning – för alla åldrar! Teori och information i all ära, men det är i det praktiska arbete som vi verkligen förstår det biologiska systemet som ändå matproduktionen är. Att kunna laga god och hälsosam mat är dessutom bra för folkhälsan, både den kroppsliga och den mentala.

Självklart kan man göra betydligt mera, men jag tror att om man åtminstone kom igång med de här punkterna, så skulle utvecklingen börja gå åt ett annat håll. Du kanske vill komplettera listan med egna förslag?

Export – ingen räddningsplanka för jordbruket
Export – ingen räddningsplanka för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Exporten ska rädda svenskt lantbruk och livsmedelsindustri. Det är den enda politiska idé som Sverige har för sin matproduktion, men export är ingen räddningsplanka för lantbruket.

I förra bloggen skrev jag om varför den nationella Livsmedelsstrategin inte kommer att betyda någonting för att lyfta svensk matproduktion, av det enkla skälet att livsmedelsstrategin inte ger några som helst löften. Tvärtom så är det ”mer av samma”, dvs en fortsättning på den politik som bygger på att EUs bönder ska konkurrera med varandra så att maten ska bli så billig som möjligt. Det finns heller ingen politisk vilja att bromsa eller rent av vända strukturrationaliseringen (färre och större företag), tvärtom ses detta som en nödvändighet för att öka konkurrenskraften bland de allt färre företagen som blir kvar.

Livsmedelsstrategin betonar framför allt tre saker i sina handlingsplaner – export, innovation (som hänger ihop med exporten) och minskat byråkratiskt krångel. Det sistnämnda av de tre åtgärderna skulle vara välkommet, men där verkar man ha ohyggligt svårt att åstadkomma några förbättringar, trots att livsmedelsstrategin inneburit ytterligare ett antal miljoner för att jordbruksverket och livsmedelsverket ska kunna minska sin egen byråkrati. Hörde jag någon säga något om bocken till trädgårdsmästare? Kunde man inte istället ha skickat berörda tjänstemän från de båda myndigheterna på en omskolningskurs hos skatteverket? Det är en myndighet som trots sitt osexiga uppdrag lyckas vara både pedagogisk, serviceinriktad och vänlig.

Satsningen på innovation är direkt kopplad till exporten. Tanken är att det måste tas fram nnya produkter för att få till exportsuccéer.  Den våta drömmen är ett nytt Oatly, vilket är lätt att förstå. Oatly omsatte förra året cirka 5,5 miljarder kronor och planerar att snart öppna fabrik även i Kina. Flera företag har följt efter Oatly och tillverkar också havredryck, även den tidigare antagonisten Arla. Med tanke på att råvarukostnaden för havredrycken är så låg så finns det pengar att tjäna – för livsmedelsföretagen men inte direkt för lantbruket. Och det gäller generellt för den här typen av produkter där det sk mervärdet snarare finns i storytelling och marknadsföring, än i själva råvaran.

Det finns flera problem med livsmedelsexport. Vi kan börja med de två viktigaste invändningarna, etiken och miljön, eftersom det ändå inte är någon som bryr sig om detta. Om vi tycker att det är ett problem med import av matvaror som vi lika gärna kan producera i Sverige och som konkurrerar ut vårt eget lantbruk, varför blir det då rätt när Sverige gör samma sak gentemot andra länder? Särskilt allvarligt blir det ju när vår export av exempelvis mjölkpulver bidrar till att sabotera uppbyggnad av inhemsk livsmedelsproduktion i utvecklingsländer. Och hur miljösmart är det egentligen att bedriva en politik som ökar transporterna av livsmedel i världen?

Ett mer konkret problem för branschen är att det alltid är dyrare att erövra en utländsk marknad än att jobba på hemmamarknaden. Därför är det främst stora företag som har musklerna för att jobba med export, även om det finns exempel på mindre företag som har hittat en särskild nisch eller har en mycket exklusiv produkt. Det är vanligt att livsmedelsföretag ser på exportmarknaden som en kanal där man reglerar eventuella överskott, men då bygger man sällan några långsiktiga eller lönsamma affärer. Överskott på export innebär alltid lägre priser.  Export är också i princip alltid kopplad till import.. Ökar den svenska matexporten, då ökar också importen av mat, något som vi sett tydligt i Sverige. Man kan ju tänka sig att åkermarken skulle kunna öka eftersom vi trots allt har lagt ner närmare en miljon hektar under 1900-talet, men det ser inte ut att hända. En annan effekt av ökad export är att vi får allt mer ensidiga åkrar. Vi verkar vara konkurrenskraftiga på vete, maltkorn och grynhavre och ökar exporten av dessa grödor, kommer också den odlingen att öka, på bekostnad av något annat. Sverige har exempelvis ökat sin export av mjölkpulver och cirka 20-25 procent av mjölken exporteras som pulver. Samtidigt har Sverige kraftigt tappat mark på det område som tidigare var en av de starkaste grenarna, hårdosten. I dag är mer än 60 procent av all hårdost importerad. Det är en dålig affär för bönderna för mjölkpulver är en lågprisprodukt medan hårdost ger betydligt bättre betalt

Även om man ”lyckas” på exportmarknaden så är det långt ifrån säkert att de pengarna kommer lantbruket till godo. Tittar man på vilka produkter som Livsmedelsföretagen listar som ”exportsuccéer” så är det snus, kaffe, godis, cider, sportdrycker, frysta tårtor, skorpor och kex. Det är inte direkt produkter som har bäring på det svenska lantbruket, vilket inte heller den norska laxen har, som är en av de absolut största ”svenska” exportvarorna inom livsmedel. När det gäller export av råvaror från jordbruket är det främst spannmål, i både fast och flytande form (vodka), som har några volymer. På animaliesidan handlar det främst om detaljer som vi har nästan obefintlig konsumtion av i Sverige, som kycklingfötter, öron och knorrar av gris, klövar av kor osv. Där kan man ju säga att exporten fyller en funktion, samtidigt som detta är på marginalen eftersom det är produkter med lågt värde. På mjölksidan handlar det främst om mjölkpulver, också en produkt med lågt värde. Ett lysande undantag där är Västerbottensosten.

De allt mer globala livsmedelsföretagen komplicerar saker ytterligare. Det är inte alls någon självklarhet att svenska livsmedel vare sig tillverkas i Sverige eller hämtar sina råvaror härifrån.  Staten finansierar sedan 2019 en exportsatsning gentemot Singapore. Ett av resultatet är ett samarbete med digitala kedjan RedMart. Under rubriken ”Try Swedish” hittar vi knäckebröd, mejeriprodukter, bebismat, buteljerat vatten från Åre (!), alkohol, havreprodukter, bars, tårtor med mera. En förvånansvärt stor andel av produkter är inte tillverkade i Sverige, vilket ju ter sig lite märkligt med tanke på  rubriken – Try Swedish! De flesta av Arlas mejeriprodukter kommer från Danmark eller Storbritannien, Finn Crisp är från Finland, Nick´s proteinbars är från Makedonien, cidern från Somersby kommer från Malaysia, Healthy&Co säljer proteinberikade nutellaprodukter som tillverkas i Tyskland. Osv.

Export innebär också en ökad sårbarhet. Just nu diskuteras självförsörjningsgraden extra intensivt, men exporten innebär också en sårbarhet på fler sätt. Att jobba mycket på en världsmarknad innebär också att man påverkas kraftigt av vad som händer i omvärlden i form av krig, ekonomiska konjunkturer, skördeläget i andra länder osv. Att vara starkt exponerad på en världsmarknad innebär också att priserna hålls nere och även kan åka berg- och dalbana, vilket syns på mjölkpriserna och spannmålspriserna. Däremot har priserna för svenskt griskött och även nötkött ofta legat högre än världsmarknadspriserna eller EU-priserna, just för att den svenska köttbranschen aktivt har jobbat med den inhemska marknaden i första hand.

Det är svårt att inse varför svenska politiker tycker att export är en bra strategi för den svenska matproduktionen, annat än att det förstås gör att man inte behöver befatta sig med det verkliga problemet, nämligen det konkurrenstryck som den inre marknaden har på EUs bönder och som resulterar i utslagning. Sedan är det förstås alltid lite tufft med export också. Det låter alltid tjusigare att sälja utomlands än hemmavid och det blir möjlighet till lite skojiga affärsresor också. Varför lantbruket däremot har köpt den här strategin, är däremot obegripligt.

Nästa gång blir det lite förslag på en annan politisk idé.

Full fart i verkstan!
Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

r står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Plocka hem matpolitiken!
Plocka hem matpolitiken! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ingen gillar den och väldigt få begriper den, så varför inte göra om den i grunden? Det handlar om EUs jordbrukspolitik, CAP, som det borde vara hög tid för medlemsländerna att ta ansvar för själva. Det är dessutom en utveckling som EU redan har påbörjat när man nu låter medlemsländerna i högre grad fatta beslut om och finansiera själva. Snöbollen är satt i rullning. Det är bara att öka takten.

Det är få frågor som är så viktiga för oss människor som maten. Vi kan skala bort det mesta här i livet om vi skulle bli tvungna, men inte maten. Den måste vi äta för att överleva och helst varje dag. Maten är överlevnad och även något mycket intimt. Vi stoppar in den i våra kroppar och den blir en del av oss och vi vill därför inte att livsmedlen ska vara skadliga. Jordbruket är dessutom vårt viktigaste verktyg för att sköta om planeten, samtidigt som det också, tillsammans med skogsbruket, är den verksamhet som sätter störst avtryck.

Det finns alltså många skäl till att engagera sig i frågan och det finns också ett stort matintresse som tar sig en rad olika uttryck, allt från kokböcker och matlagningsprogram, olika dieter och olika typer av mataktivism. Men när det gäller matpolitiken så är detta främst en angelägenhet för ett fåtal experter inom EU-kommission, departement och lantbruks- och livsmedelsbransch. Där har alla vi som äter mat i princip ingenting att säga till om och följaktligen så har de flesta heller ingen aning om vad politiken handlar om. Det här gäller både EUs jordbrukspolitik, CAP, och Sveriges livsmedelsstrategi som ska vara vår matpolitik fram till 2030. Det är till och med så att det är mycket få av de folkvalda politikerna, om ens någon, som har total kännedom om politiken och alla dess konsekvenser. De får i stället förlita sig på sina tjänstemän som i praktiken blir de som utformar politiken.

Redan detta borde vara tillräckligt för att inse att så här kan vi inte ha det. Även om vårt livsmedelssystem påverkas av en rad andra faktorer förutom politiken, så kan det ändå inte vara rimligt att den politiska makten befinner sig så långt bort från människor i allmänhet. Särskilt i ett läge när allt fler börjar inse att jordbruket är en nyckelfråga för framtiden.

Som om detta inte vore nog så är också EUs jordbrukspolitik så komplicerad att ansvarig myndighet, jordbruksverket, inte klarar av att sköta den. Jordbruksverket har under många år inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Administrationen är så pass omständlig och dyr att hela en miljard kronor av de cirka 10-11 miljarder som varje år betalas ut i ersättningar till bönderna, försvinner just i administration hos jordbruksverket och länsstyrelserna. De flesta bönder tvingas dessutom köpa in konsulttjänster för att överhuvudtaget klara av att ansöka om sina ersättningar, bara det en orimlighet, vilket innebär att ytterligare stora summor försvinner bort från lantbruket.

En talande bild av komplexiteten är den ”strategiska planen” där Sverige beskriver hur man tänker genomföra EUs jordbrukspolitik för perioden 2023-2027. Planen ska sedan godkännas av EU-kommissionen. Det är en lunta på hela 700 sidor som trots sitt omfång inte beskyllas för att vara klar som korvspad.

I Sveriges matpolitik, den nationella livsmedelsstrategin, är en av ambitionerna att förenkla byråkratin inom jordbruket, och man har pumpat in ett antal miljoner kronor för detta, framför allt till jordbruksverket. Effekterna av detta verkar hittills i princip osynliga.

Mycket av kritiken gentemot EUs jordbrukspolitik brukar handla om att den går till fel bönder som stora godsägare, Kungen och Prins Charles i Storbritannien eller att den går till fel saker som intensiv animalieuppfödning, livsmedelsexport som kraschar matmarknader i fattiga länder osv. Lösningen brukar då oftast heta att om man bara ändrar lite på politiken och tar bort några ersättningar här och lägger till några ersättningar där, så kommer det hela att lösa sig. Men detta är inget som löser grundproblemet, nämligen att EUs jordbrukspolitik är ett byråkratiskt monster som i princip saknar demokratisk förankring. Ett starkt skäl till det är förstås att det handlar om 27 länder med olika klimat, olika odlingsförhållande, olika struktur och inriktning på sitt jordbruk för att bara nämna några av de skillnader som finns och som innebär att man CAP försöker att hantera alla dessa skillnader på olika sätt.

Men varför ska egentligen matpolitiken ligga på EU-nivå? Regeringen är ju negativ till en gemensam skogspolitik, just för att man anser att det skulle innebära detaljreglering och centralstyrning, kanske för att man har sett vad som hänt inom jordbruket. Vore det inte rimligare att varje land också tog ansvar för sin jordbrukspolitik? I nuläget är det ju i princip ingen som är nöjd med lösningen, inte ens bönderna själva.  Inte nog med att olika intressenter anser att pengarna går till fel saker, det finns också en stark kritik mot att hela 40 procent av EUs budget används just till jordbruket. Oavsett hur man ser på EU-medlemskapet behöver inte det samarbetet upphöra bara för att man plockar bort jordbruket. Tvärtom finns det då möjlighet för EU att utvidga samarbetet på andra områden, om man så önskar.

Naturligtvis blir det jobbigt för de svenska politikerna att återigen ta ansvar för jordbruket och maten, när man under snart 30 år väldigt behändigt kunnat skylla på ”Bryssel”. Särskilt arbetsamt blir det förstås nu när jordbruket kommer spela en allt viktigare roll för många av de stora framtidsfrågorna. Det kommer att kräva skarpa hjärnor som har förmåga att tänka nya tankar och som har någon form av kunskap, gärna praktisk, från jordbruket och matsektorn. En viktig början måste vara att öka medborgarnas demokratiska inflytande över maten och därmed behöver matpolitiken göras om i grunden.

Landsbygden är inte en ”resurs”!
Landsbygden är inte en ”resurs”! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den här texten skrevs som en krönika för Axfoods publikation ”Mat 2030. Axfoods förslag till en hållbar livsmedelsstrategi för Sverige.” Rapporten publiceras i morgon. Jag fick fria händer att skriva på temat ”landsbygden är en resurs”. Och så här blev det:

Temat för denna krönika är ”landsbygden är en resurs”. Det är ett bra tema som föder många tankar, bland annat hur dominerande den urbana normen är. Det är staden, framför allt Stockholm, som är alltings mått. Jag var själv en stockholmare under 30 år och märkte på omgivningens reaktioner när jag återvände till landsbygden igen, att tio mil från Stockholm är ett betydligt större steg än att flytta till London, New York eller Berlin.

Den urbana normen innebär också att man ser på landsbygden som något det är synd om.  Det är inte bara ont om barer, klubbar och rejvställen, det är också dåligt med matbutiker, skolor och sjukhus. Vägarna är usla och något bredband ska vi inte ens tala om. Det är knappt några som bor där heller och de som trots allt gör det, tja, är det ändå inte mest folk som ”blev över”, som inte riktigt duger till att bo i stan? Men landsbygden är lite som utvecklingsländer, vi måste bry oss om, en smula, om inte annat för att vi ska kunna åka dit på semester ibland. Ungefär så går de urbana tankarna och ibland sägs de rakt ut också.

När det ska ömmas för landsbygden, då börjar det pratas om en ”resurs”. Men landsbygden är allt annat än en resurs, den är allt!  Det är nämligen på ”landet” som den där naturen finns och som är grunden för all mänsklig verksamhet. Det är inte bara där som maten odlas och föds upp, det är också där som energin produceras och alla råvaror hämtas för att tillverka allt som vi behöver och inte behöver. Vi ser kanske inte alltid att det förhåller sig på det viset, eftersom vi lätt invaggas i att vi lever i en så modern och från naturen bortkopplad värld. Nya företag dyker upp och hävdar att naturen inte behövs, framtidens mat kan odlas i staden, inomhus och i laboratorier. Allt detta är tekniskt möjligt, men kostnaderna och resursanvändningen för ett sådant urbant matsystem är enorma och därför inte genomförbara.

Återstår alltså att använda den gamla vanliga resursen – landsbygden och naturen. Eller? Finns det inte en stor fara i att se naturen som främst en resurs, som en leverantör av råvaror? Vad skulle hända om vi i stället skulle se naturen med alla dess fantastiska varelser och komplicerade samband som gör livet på jorden möjligt, som något annat än enbart framtida produkter som vi kan sälja och köpa? Vad skulle hända om vi skulle börja inse att vi ingår i denna livets väv och är helt beroende av den? Skulle vi då i första hand tänka på landsbygden, på naturen och därmed också på oss själva, som en resurs?