livsmedelsstrategi

En helt annan strategi
En helt annan strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det pågår många diskussioner just nu om hur sårbart dagens livsmedelssystem är. Tycker därför att det kan passa bra att påminna om den alternativa livsmedelsstrategi som jag och Gunnar Rundgren skrev för tre år sedan. Den gäller fortfarande.

En strategi för den goda maten

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.    

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.

Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.  

Strategiska områden

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

Exempel på åtgärder:

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

Exempel på åtgärder:

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

Exempel på inriktning:

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

http://tradgardenjorden.blogspot.se/

Globalisering – ett vackert-väder-projekt
Globalisering – ett vackert-väder-projekt 150 150 Ann-Helen von Bremen

En sak borde stå klart för alla i dessa Coronatider – globaliseringen och marknadsekonomin ger inga marginaler när det kommer grus i maskineriet. Kommer vi dra lärdom av detta, när krisen är över och bygga ett mer robust och mindre sårbart samhälle? Ett samhälle där vi människor har tagit tillbaka den makt som vi förlorade till marknaden? Kanske. Men det kommer inte att ske utan politisk strid.

För några dagar sedan såg jag dem för första gången själv, de tomma livsmedelshyllorna. I den stora Coop-butiken i Uppsala. Det fanns ett enda paket jäst kvar, var datum för länge sedan var passerat. Mjölhyllorna gapade nästa lika tomma och hyllorna med ris, torra bönor, linser, pasta och potatismos var mer eller mindre länsade. Det som framför allt slog mig var att man inte lyckas få fram varor till en stor butik i Sveriges fjärde största stad, trots att det har varit känt att många oroliga människor nu hamstrar och trots att en butik av den kalibern får leveranser fem av veckans sju dagar.

Och där någonstans, framför de tomma hyllorna, blir det väldigt tydligt att marknaden som lösning i kristider, inte fungerar.

Nästa dag hör jag med ett halvt öra en på en debatt i radion. Kerstin Hessius, chef för tredje AP-fonden, har skrivit en debattartikel där hon menar att man inte kan köra ekonomin i botten på det sätt som man gör nu, trots viruset. En kraschad ekonomi kommer nämligen också få stora negativa konsekvenser för oss alla. En annan expert menar upprört att man inte kan väga ekonomin mot hälsan, men samtidigt är det ju precis detta vi har gjort, redan innan viruset slog till. Det är ju en medveten politik som har bestämt att det inte behövs ha så många respiratorer eller intensivvårdsplatser som backup, att både tillverkning och upphandling av sjukvårdsmaterial är utlagda på entreprenad, att just-in-time har ersatt lager och framför allt, beredskapslager av olika slag.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sverige i och med EU-medlemskapet bytte strategi när det gäller beredskapen inför en kris eller ett krig. Under många år var det i princip tabu att prata om självförsörjningsgrad inom jordbrukssammanhang. Ibland kunder det hända att någon, ofta äldre man, i någon jordbruksdebatt dristade sig till att prata om självförsörjningsgrad och blev då snudd på idiotförklarad. Självförsörjning var det gamla Regleringssverige, inte bara gammeldags utan också med en dammig doft av beredskapstid och DDR. Nu hade vi kastat allt sådant överbord och i stället tagit det sista steget i vår modernitetsresa – vi skulle äntligen bli européer! Eller i alla fall EU-medlemmar. Och medlemskapet och frihandelsavtal med övriga världen, skulle borga för mat, trygghet och tillväxt. Därför fanns det ingen anledning att ha några beredskapslager och absolut ingen anledning att ha en hög självförsörjningsgrad av de livsmedel som vi kan producera i Sverige. Det viktigaste var att öka konkurrenstrycket, vilket skedde med automatik när marknaden vidgades från Sverige till EU, för att få billig mat.

Under senare år har det långsamt börjat gå upp för allt att vårt samhälle är väldigt sårbart. Att dagens samhälle bygger på att det alltid är bra väder (fast inte för ”bra”), att alla är friska, att det inte förekommer några krig eller konflikter och att tillväxten är evig. Sårbarheten har seglat upp som en viktig fråga, väckt från Civilförsvaret, inte från lantbruket. Särskilt mycket har dock inte hänt.  Även om regeringen i sista stund plockade in en skrivning om minskad sårbarhet och ökad självförsörjningsgrad i livsmedelsstrategin, svensk matpolitik fram till 2030, så skrev man ingenting om hur detta skulle åstadkommas. Det finns fortfarande ingen siffra satt för hur stor självförsörjningsgraden bör vara. Och som Jesper Broberg förbundsdirektör hos Hushållningssällskapens Förbund nyligen skrev i en krönika i ATL: ”Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen.”

Däremot har regeringen satt ett mål för exporten av svenska livsmedel. Målet är att hälften av livsmedelsproduktionen ska gå på export 2030. Fortsätter lantbruket att krympa i samma takt som nu, så lär det snart vara i hamn. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till och med fått i uppdrag att främja exporten, men inte ökad självförsörjningsgrad.

Det finns mycket som är väldigt väldigt konstigt när det gäller jordbrukspolitik, men detta är något av det konstigaste.

Den pågående krisen borde bli en rejäl tankeställare för våra politiker. På flera sätt. Till att börja med så borde man göra en helomvändning när det gäller sin frihandelsvänliga linje, något som gäller för i princip alla partier. Sverige hör till de länder som verkligen utmärker sig när det gäller frihandel, även på matens område. När nuvarande utrikesminister Ann Linde tillträdde som handelsminister, var bland det första hon sa, att frihandel inte var ett ämne som ens skulle diskuteras. Det är ett intressant uttalande av en minister i ett land som ändå får anses vara en demokrati. Varför ska vi inte diskutera frihandeln och dess konsekvenser, både negativa och positiva?

Sverige hör också till de länder som vill minska EUs jordbruksbudget. I takt med att de flesta svenska politiker vet allt mindre om jordbruk och om jordbrukspolitik, blir man allt mer enig om en sak – jordbruksbudgeten ska minskas. Man får nästan intrycket att det är viktigare att minska budgeten än att förändra själva jordbrukspolitiken och stödsystemet, som sannerligen skulle behöva förändras. Om man fortfarande tror på EU som projekt efter att virus-krisen är över, så borde svenska politiker tillsammans med sina utländska kollegor, driva en politik som ökar självförsörjningen, både inom de olika länder och inom EU. Det skulle både europeiska konsumenter och lantbrukare tjäna på.

Det borde också bli en tankeställare för alla bönder som har blivit allt mer beroende av insatsmedel i form av drivmedel, gödning, foder, bekämpningsmedel, maskiner, avelsmaterial och arbetskraft som kommer någon annanstans ifrån. ”Köp svenskt!” är något som böndernas organisationer gärna uppmanar oss konsumenter att göra, men borde inte bönderna själva göra likadant?

Innan någon drar Nordkorea-kortet så vill jag säga att det handlar inte om att upphöra med all handel. Det handlar inte om att stänga gränserna. Vi har alltid handlat från andra länder och vi kommer att fortsätta med det. På samma sätt som vi alltid har behövt kunskap och arbetskraft från andra länder. Men det är ingen tvekan om att en globaliserad livsmedelskedja som alltmer har förvandlats till en komponentindustri, utsträckt över hela världen, är oerhört sårbar. Och detta gäller inte bara i kristider, sårbarheten finns där även, starkt påtaglig, i goda tider. För vad annat än sårbar är en livsmedelskedja där urbefolkning trängs undan, lantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, bönder får cancer av sina bekämpningsmedel, kulturlandskap försvinner, djur behandlas illa, flora och fauna utrotas och orsakar värmeslag på hela planeten, för att nämna något? Det är en livsmedelskedja som är sårbar – för oss alla som lever här på jorden.

Spelplanen är helt förändrad. Den gamla idén om globalisering och internationell konkurrens har visat sig inte fungera. Nu måste också politiken förändras. Och ”nu” är kanske den bästa chansen vi har haft på mycket länge att genomföra den förändringen.

Megatrenden inom maten som ingen pratar om
Megatrenden inom maten som ingen pratar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så här i januari brukar det sias en del om vilka som kommer att bli årets mattrender. Vad gäller 2018 är en sak säker, trendspanarna kommer inte att andas ett ord om den trend som verkligen sätter avtryck – strukturrationaliseringen.

För nästan exakt ett år sedan presenterade regeringen sin livsmedelsstrategi, det vill säga den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Då stod det klart att fokus framöver inte kommer att ligga på att utveckla Sveriges gastronomi, minska matens miljöpåverkan eller satsa på mer hälsosam mat. Istället är det strukturomvandling, effektivisering och kostnadsjakt för att kunna konkurrera internationellt som gäller.

Denna utveckling är ifrågasatt i många länder. EU:s jordbrukskommissionär Phil Hogan har därför föreslagit att det ska finnas en gräns för hur mycket pengar en gård kan få i jordbruksstöd, detta för att bromsa utvecklingen av allt färre och större gårdar. Men det är inget som den svenska regeringen gillar. Landsbygdsminister Buchts besked innan jul var glasklart: ”Vi säger nej, eftersom det skulle motverka en strukturomvandling”.

Den 70 år gamla politiska idé, där gårdarna hela tiden ska bli större, mer effektiva och producera mer och billigare mat, har förändrat Sverige i grunden. Tusentals gårdar har lagt ner för gott. Bara under de senaste 40 åren har antalet gårdar halverats, från 140 000 till 70 000. Knappt sju procent av 1970-talets mjölkgårdar finns kvar. Åkerareal motsvarande storleken av Dalsland har försvunnit. Ängs- och hagmarkerna, våra rikaste naturtyper, är nu så hotade att regeringen gör extra insatser för att de marker som är kvar inte också ska gå förlorade.

Den ständiga jakten på lägre kostnader har drastiskt förändrat landskapen i stora delar av Sverige. Det varierade och artrika landskapet där små åkrar varvades med betesmarker, skog, ängar och vattendrag har antingen blivit enbart skog eller också stora, ensidiga spannmålsfält. Djuren har koncentrerats till vissa områden och växtodlingen till andra, vilket gett oss olika miljöproblem.

Inte bara bönderna, deras gårdar och markerna har blivit mer ”effektiva” och ”rationella”, så har även djuren och skötseln av dessa. Idag mjölkar en ko 80 procent mer mjölk än för 40 år sedan. En sugga ger 600 kilo mer kött.

Svensk mat förknippas ofta med särskilda värden som hälsa, djur- och miljöomsorg. En politik som främst prioriterar låga priser och effektivisering, riskerar att slarva bort dessa värden. Om fokus endast är låga kostnader, finns det alltid någon annan som kan producera billigare. Vi importerar exempelvis soja som foder och mat, inte därför att det är omöjligt att odla protein i Sverige, utan för att det är billigare. I en global konkurrens känner strukturrationaliseringen inga gränser. Någonstans finns det alltid någon som kan producera mat till ett lägre pris.

Texten har publicerats som krönika i Ekolådans nyhetsbrev

Skyll-i-från-sig-leken
Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram “utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Det är kanske nu det börjar?
Det är kanske nu det börjar? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva. Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder. Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande “animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje – det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas – Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?