Livsmedelsverket

Köttskrämseln
Köttskrämseln 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi har ganska länge hört att vi ska äta mindre kött, för miljöns och hälsans skull. Jag har skrivit ganska många texter kring köttets miljöpåverkan, men i dag tänkte jag säga något om köttets påstådda hälsorisk. Till att börja med är det alltid svårt att studera samband mellan kost och hälsa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar vår hälsa, inte bara det vi äter, och det är inte enkelt att veta vad som beror på kosten och vad som beror på motion, gener, alkohol, rökning osv. Det är inte heller särskilt enkelt att under en lång period, vilket ofta krävs för att kunna säga något om hur hälsan utvecklas, studera vad människor äter. Man kan inte låsa in folk i ett labb och studera deras matvanor och när människor själva ska redovisa vad de har ätit, har vi antingen glömt exakt vad som låg på tallriken eller så friserar vi sanningen lite grann för att det ska låta bättre.

Med detta i minnet så vill jag ändå säga något om WHOs projekt The Global Burden of Disease som är en global sammanställning över en rad olika sjukdomar och riskfaktorer. Här finns också 15 olika riskfaktorer när det gäller kostens påverkan på hälsan. I grova drag kan man säga att den bygger på statistik från 195 olika länder och kontinuerligt väger in de vetenskapliga artiklar som publiceras på området. Här finns exempelvis rapporter från World Cancer Research Fund, som bland annat Livsmedelsverket hänvisar till när man ger rådet om max 500 gram rött kött i veckan. Det är också ganska ofta som det refereras till WHOs siffror i olika studier. När Eat-Lancet-rapporten presenterade en global kost som både skulle vara miljövänlig och hälsosam, utgick man på hälsoområdet just från Global Burden of Disease.

Vad säger då siffrorna? Tittar man på de 15 riskfaktorer som man har valt ut när det gäller kost och hälsa, så finns det anledning att bli förvånad.

Felaktig kost beräknas orsaka 11 miljoner dödsfall i världen. Av dessa 11 miljoner är det tre faktorer som står för hela 8 miljoner dödsfall – för mycket salt (3 miljoner), för lite fullkorn (3 miljoner) och för lite frukt (2 miljoner). Det röda köttet kommer sist av de 15 faktorerna och anses orsaka endast 25 000 dödsfall i världen, alltså 2 promille av de dödsfall som anses bero på felaktig kost. Det är till och med så att det är farligare att dricka för lite mjölk (126 000 dödsfall), än att äta för mycket rött kött. Lägger vi dessutom till riskfaktorn för lite kalcium, (mejerivaror är ju rika på kalcium), stiger antalet dödsfall med ytterligare 185 000. Det processade köttet ligger på nästnästsista plats som riskfaktor och anses orsaka 130 000 dödsfall, alltså i nivå med att dricka för lite mjölk.

Här en graf som visar detta väldigt tydligt. Den övre delen av grafen visar antalet dödsfall. Den undre delen visar det som WHO kallar för “DALY”, disability adjusted life years, dvs en sammanvägning av förtida död, sjukdom och funktionsnedsättning.

Health effects of dietary risks in 195 countries, 1990–2017: a ...

Som jag tidigare nämnde, så stöder sig Livsmedelsverket väldigt mycket på rekommendationen från World Cancer Research Fund. Livsmedelsverket går till och med så långt att man har börjat prata om max 300 gram rött kött i veckan på populationsnivå, vilket är ett begrepp som bara förvirrar det hela ännu mera och som man dessutom inte använder när det gäller andra livsmedel.

Man skriver också uttryckligen så här: “Äter man mindre än 500 gram i veckan (motsvarar 600-750 gram rått kött) minskar risken för tjock- och ändtarmscancer.” Global Burden of Disease har i en särskild studie också tittat närmare på just tarmcancer. Här kan läsa mer om detta.

Återigen är det svårt att se att just det röda köttet, och ännu mer anmärkningsvärt att det processade köttet, utgör några större riskfaktorer. Det är mycket farligare att dricka alkohol, röka, ha för många kilon på kroppen, dricka för lite mjölk, få i sig för lite kalcium osv, än att äta rött kött i olika former.

Så den stora frågan är, varför ägnar sig Livsmedelsverket och vissa forskare åt att köttskrämmas? Utifrån de siffror som finns, är det svårt att se att det finns fog för hälsolarmen.

Att surfa på titlar
Att surfa på titlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nej, Fagerström och Sundström har inget fog för sina åsikter om ekologiskt lantbruk, i alla fall inte utifrån Livsmedelsverkets rapport, anser rapportförfattarna själva i ett svar i dagens DN.

Det är inte särskilt vanligt att författarna bakom en rapport tar strid mot någon som använt deras rapport för att torgföra en åsikt som inte riktigt ligger i linje med slutsatserna. Ännu ovanligare är det att Livsmedelsverket tar den här typen av diskussioner, framför allt när det gäller ekologiskt lantbruk som myndigheten alltid har haft en rätt njugg inställning till. Därför är det lite anmärkningsvärt när nu rapportförfattarna mycket tydligt går ut och säger att Fagerströms & Sundströms påståenden om att ekologiskt lantbruk inte gör någon nytta för hälsa eller miljö, inte har något som helst stöd i deras rapport.

I min förra text skrev jag just om det sedvanliga rötmånadsangreppet på ekologiskt lantbruk, där kritikerna stödde sig på en rapport från Livsmedelsverket. Men som sagt, rapportförfattarna vill inte ha något med Fagerströms & Sundströms åsikter att göra.

Det hela är som ett eko av TTs blunder på samma ämne i februari. Då orkade inte TT-journalisten läsa en dansk rapport som sa att ekologiskt lantbruk gjorde stor samhällsnytta. I stället ringde man upp en annan i SLU-gänget av ekokritiker, Lars Bergström, som givetvis inte försatt möjligheten att ösa sin galla över ekologiskt lantbruk. Även då fick utgivarna av rapporten gå ut och säga att Bergströms och TTs slutsats var uppåt väggarna.

Att media befinner sig i kris och att det blir lite si och så ibland med kollen på redaktionerna, det är ingen nyhet. Men däremot kan man fråga sig hur länge personer som titulerar sig som professorer, forskare och vetenskapsmän kan hålla på att rida på detta när de inte ägnar sig åt vetenskap utan åt opinion och debatt, eller om vi säger som det är, personliga korståg.

Så här står det i de etiska reglerna som Svenska Professorers Förening antog 1993:

“Professorn skall främja vetenskaplig trovärdighet genom saklighet och genom att undvika missvisande eller överdrivna påståenden samt i den offentliga debatten och eljest klargöra vad som är belagt och vad som endast är hypotetiskt. Rågången mellan vetenskap å ena sidan och pseudovetenskap och värderingar å den andra skall hållas så tydlig som möjligt.”

Fagerström & Sundström och de andra SLU-herrarna är mycket långt från den etiska hållningen. De får naturligtvis tycka och debattera vad de vill som privatpersoner, men att i tid och otid vifta runt med tjusiga titlar och på det viset försöka få det att framstå som att de vet vad de talar om, det borde rendera i rött kort direkt.

Livsmedelsverket går vilse
Livsmedelsverket går vilse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så kom de då äntligen, Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd. Efter att ha harvats runt ett antal år, blivit stoppade av både EU och regeringen eftersom man var osmart nog att rekommendera närodlad mat (handelshinder nota bene!) så landade de häromdagen. Med facit i handen hade det varit bättre att inte myndigheten presenterat några råd alls. Det är svårt att veta vad man egentligen ska bli mest upprörd över, det som Livsmedelsverket föreslår eller det som de undviker att nämna.

Huvudråden bestod nämligen av fem saker: Ät mindre kött, ät fisk som är hållbart odlad eller fiskad, ät grönsaker som tål lagring (annars efter säsong), ät mindre snask och läsk och släng mindre mat. Media, som väl troligen tyckte att de hade hört sakerna förut, valde denna gång att basunera ut att vi skulle äta mindre ost (för klimatets skull), något som också myndigheten tryckte på.

Och det är förstås köttet från de betanden djuren som är värst. Om man läser vidare på Livsmedelsverkets hemsida, så försöker man nyansera bilden något. Visserligen anser man att kor och lamm släpper ut mer växthusgaser, men å andra sidan så håller de landskapet öppet och värnar den biologiska mångfalden också. Hur konsumenten ska välja …”beror på vilka miljöaspekter man tycker är viktigast.” Tack för det, det känns verkligen som något att hålla i handen.

Livsmedelsverket verkar ha helt ha kört av klimatvägen och mumlar koldioxidekvivalenter som mantra. Här tas ingen notis om nya rön som hävdar att betande djur inte alls är sådana klimatbovar som de har framställts som. Eller att ett uthålligt jordbruk i Sverige faktiskt förutsätter djur och att det då passar bäst i vårt gräsland med just – idisslare! Här tas heller inte helhetssyn till matens hela miljöpåverkan. Gjorde man det, skulle ett enkelt råd vara att rekommendera ekologisk mat. Om rådet var ekologiskt svenskt kött, skulle man dessutom få en sjunkande konsumtion på köpet, eftersom vi helt enkelt inte skulle anse oss ha råd att äta lika mycket kött som nu.

Men för Livsmedelsverket verkar eko vara det samma som att svära i kyrkan. I sin ansträngning att inte lyfta eko tvingas man till vissa språkliga krumbukter som är närmast löjeväckande. När det gäller bekämpningsmedel skriver man exempelvis så här: ” Mjölk, ost och ägg från djur som har fötts upp på foder som inte har besprutats så mycket eller inte alls, till exempel ekologiska alternativ, bidrar till en giftfri miljö. ” Nu är väl bara problemet att vi konsumenter inte kan veta om något har besprutats “lite”. När man skriver om att det används generellt mycket bekämpningsmedel i odling av frukt och grönsaker, men inte alls i den ekologiska odlingen, gör man tillägget: “I vissa fall kan det dock leda till att avkastningen blir lägre.” Jahaja.

Det är inte ofta jag drömmer om att flytta till Danmark men Livsmedelsverket får mig att längta efter deras danska systermyndighet som just nu driver en kampanj för att minska kemin i maten. Där darrar man inte på manschetten utan är mycket tydlig i att ekologiska val är bättre val. Dessutom pekar man på att danska livsmedel ofta innehåller mindre bekämpningsmedelsrester än importerad mat, men säger samtidigt att konsumenten inte behöver vara rädd för att köpa frukt och grön från andra länder, eftersom kontrollen är stark och kemikalieresterna ofta underskrider gränsvärdena. Se där – ett elegant sätt att inte bara propagera för ekologisk mat, utan även för inhemsk mat, utan att det räknas som handelshinder och krockar med EUs reglemente.

Skicka Livsmedelsverket på studieresa till Danmark och låt dem inte komma hem förrän de har lärt sig något. Under tiden så klarar vi oss alldeles utmärkt ändå, framför allt utan deras råd.

(Ämnet kommer också upp i en kommande krönika hos Allt om Mat)

 

Sila kameler
Sila kameler 150 150 Ann-Helen von Bremen

Skrev den här krönikan tidigare i somras för ett kommande nummer av Allt om Mat och med tanke på dagens artikel i DN har den blivit aktuell igen.

 

Återigen har vi blivit påminda om det höga priset på den billiga maten. Den norska laxodlingsindustrin har nu fått möjlighet att använda foder som innehåller rester av ett giftigt bekämpningsmedel som är förbjudet i många länder. Det är ännu ett exempel på hur långt man är beredd att gå för att producera mat till ett, till synes, lågt pris.

Endosulfan är ett bekämpningsmedel som brukar kallas för ”DDTs kusin”, dels för att det är mycket giftigt, dels för att det finns kvar i naturen under lång tid. Bekämpningsmedlet är förbjudet i EU och en rad andra länder. Från och med förra året är endosulfan också förbjudet globalt, även om vissa länder under en övergångstid har fått tillåtelse att fortsätta använda det under ett antal år. Och det är detta ämne som norsk laxindustri har kämpat för att höja gränsvärdet för inom EU, vilket EU också gått med på.

Men vad har då ett bekämpningsmedel för växter att göra med norsk lax? Jo saken är den att den norska laxodlingsindustrin har börjat använda mer vegetabilier i fodret eftersom fiskodlingen kritiseras för att dammsuga ett antal andra fiskarter som foderfisk. Det går åt cirka 2,5 kg fiskar som foder för att föda upp 1 kg lax. Genom att tillverka ett foder som innehåller mindre fisk och mer växter kan man minska fiskmängden. Och så långt låter väl allt väl, men i jakten på att pressa kostnaderna väljer man att köpa in vegetabiliska råvaror som är odlade i länder där endosulfan är tillåtet, eftersom det givetvis blir billigare än att köpa in ärtor, soja osv från länder där man inte använder bekämpningsmedlet i odlingen.

Om endosulfan läcker ut i vattnet är det starkt giftigt för fisk och därför har det också varit förbjudet att använda i fiskfoder. Norska forskare har dock lyckats visa att laxen inte skadas om den äter foder som innehåller kemikalien. Därför har EU också gått med på att kraftigt höja gränsvärdet för endosulfan i lax. Och från norska statens sida hymlar man inte utan konstaterar att EUs beslut har ”ett stort ekonomiskt värde för näringen på både kort och lång tid.”

Men även om laxen verkar överleva att matas med gift, hur påverkar det då oss människor? Ja därom träter nu de lärde. Vissa forskare anser att laxen utgör en hälsofara och varnade redan tidigare för höga halter av miljögifter som anses kunna orsaka fetma och diabetes-2. Och det var innan beslutet om att de höjda gränsvärdena för endosulfan. Andra forskare hävdar dock att det inte är någon fara.

Norge har dock ändrat sina kostråd och rekommenderar gravida och unga kvinnor att inte äta fet fisk, som lax, mer än två gånger i veckan. Det här kostrådet är givetvis inget som man exporterar. Norsk fisk är en alldeles för viktig industri och utgör Norges tredje viktigaste export, värd nästan 60 miljarder svenska kronor. Laxen står för 40 procent av exporten. Sverige är Norges femte viktigaste exportland och det är framför allt laxen vi vill ha. Nästan all lax vi äter i Sverige är odlad i Norge.

Så hur allvarligt ska vi då se på den giftspäckade laxen? Tja, det beror på hur vi ser på vår mat överhuvudtaget. Vi är ju redan vana vid att äta rätt mycket frukt och grönt med bekämpningsmedelsrester, två tredjedelar av alla frukter och grönsaker innehåller rester av kemikalier och som det brukar heta – ”lite skit rensar magen!” Vårt egna Livsmedelsverk tycker alltså inte att vi ska äta mindre norsk lax, faktum är att det inte står en rad om detta på deras hemsida.

Eller så kanske det är dags att allvarligt börja ifrågasätta vilket pris som vi egentligen är beredda att betala för vår mat?