Close
Enter your
text here

marknad

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
 Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50  stycken och det här räknas alltså som en liten gård.  Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!

Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.

Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.

Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket.  Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.

Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.

Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk.  Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.

Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige.  Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.

Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.

För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.

Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.

Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.

Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Livskraft eller konkurrenskraft?
 Livskraft eller konkurrenskraft? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Stora delar av den här texten kommer från ett kort föredrag som jag höll under förra veckan när jag deltog i slutdiskussionen under SLUs ekologiska forskningsdagar. I panelen ingick också Sofia Sollén-Norrlin från Ekologiska Lantbrukarna, Henrik Smith från Lunds universitet och Rebecka Milestad från KTH.

Låt oss prata om ett livskraftigt ekologiskt lantbruk och inte ett konkurrenskraftigt. Det är viktigt att inte förväxla de två sakerna, livskraft och konkurrenskraft är två helt olika saker som leder till två helt olika matsystem och jordbruk.

Det mesta konkurrenskraftiga lantbruket hittar man exempelvis i Indonesiens oljepalmsodlingar, i Brasiliens gigantiska sojafält, i de amerikanska slutgödningsstationerna, feedlotsen,  där ett företag kan slutgöda 250 000 kor per år, i det spanska plasthavet där mer än 30 000 hektar är täckt av växthus som odlar våra grönsaker eller i de ryska mjölkanläggningarna med 3 000 mjölkande kor där korna äter, skiter, mjölkar, men aldrig sätter sin klöv ute på grönbete.

Vill man se vart konkurrensen leder, ska man besöka de här lantbruket och landskapen. Jag har gjort det och det är en deprimerande syn. Eller så kan man fundera på alla granplanteringer, alla igenväxta betesmarker, alla nedlagda gårdar och frånvaron av kor i Sverige som är en annan sida av samma mynt.

De konkurrenskraftiga lantbruken är bra på en sak – att producera mycket till lågt pris., men de är dåliga på i princip allt annat. Här finns vare sig livskraft eller ens särskilt mycket liv. Det är ont om några andra arter i de gigantiska monokulturerna som det är frågan om. Även människan är en allt mer sällsynt art i dessa produktionslandskap, där gårdarna redan har blivit allt färre och större och förvandlats till jordbruksindustrier där besluten ofta fattas långt borta från platsen där grödan växer. Det är en produktion som tär på natur, djur och människor och som kräver mycket stora insatser av fossila bränslen.

Ändå är det just konkurrenskraften, inte livskraften som betonas i den svenska jordbrukspolitiken.

 Så vad behöver ekologiskt lantbruk för att bli livskraftigt? Samma sak som allt jordbruk behöver – en annan politik som inte bygger på konkurrenskraft, utan på livskraft. En politik som inte bygger på att Europas bönder ska konkurrera ihjäl varandra, för att maten ska bli så billig som möjligt. Det här borde vara den viktigaste frågan för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. För om utvecklingen fortsätter, vilket allt tyder på, så kommer vår mat i allt större utsträckning att komma just från dessa konkurrenskraftiga jordbrukslandskap som jag tidigare nämnde.

 Den som är stor i dag, kommer att vara liten i morgon.

Vad är då livskraft? Och hur skulle en annan matpolitik kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren gjorde ett försök att formulera en alternativ livsmedelsstrategi för några år sedan. Då skrev vi att målet för jordbrukspolitiken borde vara:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Ekologiskt lantbruk föddes ur en stark vilja att förändra matproduktionen, men också världen, eftersom man insåg att en matproduktion som vill vara alternativ, också innebära ett alternativt samhälle. Jag undrar hur stark den tanken är i dagens ekolantbruk? Jag tycker mig se att ekolantbruket till stora delar börjat imitera det konventionella jordbruket när det gäller inköp av insatsmedel, specialisering och strukturrationalisering. Man har också börjar köpa delar av det konventionella lantbrukets problemformuleringar och dess svar. Det är ett allvarligt misstag för ingen är bättre på konventionellt lantbruk än just det konventionella lantbruket.

Om ekolantbruket bara ser sig som en marginell marknadsnisch så kan fortsätta så. Vill man fortfarande förändra världen, så kommer det krävas annat. Det kommer inte räcka med att fortsätta krama marknaden, som ekolantbruket varit så bra på. Marknaden är en otrogen älskare som går dit vinden blåser för tillfället. Det handlar heller inte om att skriva ännu en ny regel för ekologisk produktion. Det är inte så världen förändras.

Livskraft är motsatsen till sårbarhet. Det är resiliens, flera ben att stå på, riskspridning, att inte leva över sina tillgångar.

Vart ska då ekolantbruket gå för att bli mer livskraftigt?

  • Bli generalister, sluta vara specialister. En resilient bonde är en tusenkonstnär som kan odla, skruva, bygga, reparera, förlösa kalvar, räkna, snyta ungar osv.
  • Sprid riskerna. Blanda olika verksamhetsgrenar, integrera djur och växter i större omfattning.
  • Utgå från platsens resurser i största möjliga mån och minska därmed inköpen av insatsmedel. Odla de grödor och föd upp de djur som passar platsen.
  • Inse att skalan spelar roll. Störst är ofta bäst när det gäller konkurrenskraft, men sällan när det gäller livskraft. Mosaiklandskapet där mångfalden bor, kräver många fler gårdar än vi har i dag, inte bara få och stora.
  • Skydda ekolantbruket från konkurrens och marknad. Sälj i alternativa kanaler och saknas dessa, starta dem! Utför mer av arbetet själv. Byt tjänster med andra.
  • Starta egen förädling, själv eller tillsammans. Det behövs fler mejerier, kvarnar, slakterier/styckerier mm.

För att detta ska bli möjligt, behövs det också en politik som främjar detta men det är ingen politik som kommer att hända av sig självt, om ingen ställer de kraven. Och de behöver ställas så högt så att det hörs till regering och riksdag.

För när allt kommer omkring så är det inte konsumenterna eller ens forskarna som styr jordbrukets utveckling, det är politiska och ekonomiska beslut som formar ramarna.