Close
Enter your
text here

marknad

Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
 Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50  stycken och det här räknas alltså som en liten gård.  Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!

Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.

Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.

Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket.  Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.

Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.

Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk.  Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.

Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige.  Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.

Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.

För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.

Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.

Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.

Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Livskraft eller konkurrenskraft?
 Livskraft eller konkurrenskraft? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Stora delar av den här texten kommer från ett kort föredrag som jag höll under förra veckan när jag deltog i slutdiskussionen under SLUs ekologiska forskningsdagar. I panelen ingick också Sofia Sollén-Norrlin från Ekologiska Lantbrukarna, Henrik Smith från Lunds universitet och Rebecka Milestad från KTH.

Låt oss prata om ett livskraftigt ekologiskt lantbruk och inte ett konkurrenskraftigt. Det är viktigt att inte förväxla de två sakerna, livskraft och konkurrenskraft är två helt olika saker som leder till två helt olika matsystem och jordbruk.

Det mesta konkurrenskraftiga lantbruket hittar man exempelvis i Indonesiens oljepalmsodlingar, i Brasiliens gigantiska sojafält, i de amerikanska slutgödningsstationerna, feedlotsen,  där ett företag kan slutgöda 250 000 kor per år, i det spanska plasthavet där mer än 30 000 hektar är täckt av växthus som odlar våra grönsaker eller i de ryska mjölkanläggningarna med 3 000 mjölkande kor där korna äter, skiter, mjölkar, men aldrig sätter sin klöv ute på grönbete.

Vill man se vart konkurrensen leder, ska man besöka de här lantbruket och landskapen. Jag har gjort det och det är en deprimerande syn. Eller så kan man fundera på alla granplanteringer, alla igenväxta betesmarker, alla nedlagda gårdar och frånvaron av kor i Sverige som är en annan sida av samma mynt.

De konkurrenskraftiga lantbruken är bra på en sak – att producera mycket till lågt pris., men de är dåliga på i princip allt annat. Här finns vare sig livskraft eller ens särskilt mycket liv. Det är ont om några andra arter i de gigantiska monokulturerna som det är frågan om. Även människan är en allt mer sällsynt art i dessa produktionslandskap, där gårdarna redan har blivit allt färre och större och förvandlats till jordbruksindustrier där besluten ofta fattas långt borta från platsen där grödan växer. Det är en produktion som tär på natur, djur och människor och som kräver mycket stora insatser av fossila bränslen.

Ändå är det just konkurrenskraften, inte livskraften som betonas i den svenska jordbrukspolitiken.

 Så vad behöver ekologiskt lantbruk för att bli livskraftigt? Samma sak som allt jordbruk behöver – en annan politik som inte bygger på konkurrenskraft, utan på livskraft. En politik som inte bygger på att Europas bönder ska konkurrera ihjäl varandra, för att maten ska bli så billig som möjligt. Det här borde vara den viktigaste frågan för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. För om utvecklingen fortsätter, vilket allt tyder på, så kommer vår mat i allt större utsträckning att komma just från dessa konkurrenskraftiga jordbrukslandskap som jag tidigare nämnde.

 Den som är stor i dag, kommer att vara liten i morgon.

Vad är då livskraft? Och hur skulle en annan matpolitik kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren gjorde ett försök att formulera en alternativ livsmedelsstrategi för några år sedan. Då skrev vi att målet för jordbrukspolitiken borde vara:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Ekologiskt lantbruk föddes ur en stark vilja att förändra matproduktionen, men också världen, eftersom man insåg att en matproduktion som vill vara alternativ, också innebära ett alternativt samhälle. Jag undrar hur stark den tanken är i dagens ekolantbruk? Jag tycker mig se att ekolantbruket till stora delar börjat imitera det konventionella jordbruket när det gäller inköp av insatsmedel, specialisering och strukturrationalisering. Man har också börjar köpa delar av det konventionella lantbrukets problemformuleringar och dess svar. Det är ett allvarligt misstag för ingen är bättre på konventionellt lantbruk än just det konventionella lantbruket.

Om ekolantbruket bara ser sig som en marginell marknadsnisch så kan fortsätta så. Vill man fortfarande förändra världen, så kommer det krävas annat. Det kommer inte räcka med att fortsätta krama marknaden, som ekolantbruket varit så bra på. Marknaden är en otrogen älskare som går dit vinden blåser för tillfället. Det handlar heller inte om att skriva ännu en ny regel för ekologisk produktion. Det är inte så världen förändras.

Livskraft är motsatsen till sårbarhet. Det är resiliens, flera ben att stå på, riskspridning, att inte leva över sina tillgångar.

Vart ska då ekolantbruket gå för att bli mer livskraftigt?

  • Bli generalister, sluta vara specialister. En resilient bonde är en tusenkonstnär som kan odla, skruva, bygga, reparera, förlösa kalvar, räkna, snyta ungar osv.
  • Sprid riskerna. Blanda olika verksamhetsgrenar, integrera djur och växter i större omfattning.
  • Utgå från platsens resurser i största möjliga mån och minska därmed inköpen av insatsmedel. Odla de grödor och föd upp de djur som passar platsen.
  • Inse att skalan spelar roll. Störst är ofta bäst när det gäller konkurrenskraft, men sällan när det gäller livskraft. Mosaiklandskapet där mångfalden bor, kräver många fler gårdar än vi har i dag, inte bara få och stora.
  • Skydda ekolantbruket från konkurrens och marknad. Sälj i alternativa kanaler och saknas dessa, starta dem! Utför mer av arbetet själv. Byt tjänster med andra.
  • Starta egen förädling, själv eller tillsammans. Det behövs fler mejerier, kvarnar, slakterier/styckerier mm.

För att detta ska bli möjligt, behövs det också en politik som främjar detta men det är ingen politik som kommer att hända av sig självt, om ingen ställer de kraven. Och de behöver ställas så högt så att det hörs till regering och riksdag.

För när allt kommer omkring så är det inte konsumenterna eller ens forskarna som styr jordbrukets utveckling, det är politiska och ekonomiska beslut som formar ramarna.