Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=g- Ann-Helen von Bremen
- no comments
Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50 stycken och det här räknas alltså som en liten gård. Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!
Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.
Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.
Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket. Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.
Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.
Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk. Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.
Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige. Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.
Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.
För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.
Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.
Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.
Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.
- Posted In:
- Uncategorized
Ann-Helen von Bremen
Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen
All stories by: Ann-Helen von Bremen
Leave a Reply