Close
Enter your
text here

mat

Omogen debatt om djuretik
 Omogen debatt om djuretik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Frågan om hur vi människor beter oss mot andra djur stannar så ofta vid tallriken och lyfter sällan upp alla de andra områden där vi påverkar djurens liv. Det är mycket sällan som vattenkraften, motorvägarna, gruvorna, bilismen, byggnation av bostäder, kontor och industri, skogsbruket och allt annat vi ägnar oss åt som begränsar och skadar djurens liv, tas upp i de djuretiska diskussionerna. Förra torsdagens ”Skavlan och Sverige” var inget undantag.

Merparten av diskussionen uppehöll sig kring om det var rätt eller fel att äta kött. Bitvis var programmet intressant, men Fredrik Skavlan hade uppenbara problem att leda diskussionen och då tänker jag inte främst på den rätt tröttsamma artisten och veganen Patrik Arve som Skavlan till slut fick säga till att det var han och inte Arve som var programledare.

Snarare tänker jag på att man gärna blandar ihop olika frågor när djuretik ska diskuteras – är det alltid fel att döda djur eller är det snarare den industriella djuruppfödningen och slakten som är problemet? Den distinktionen gjordes aldrig. Inte heller skilde man på ren vanvård med den bristande djurvälfärd som den industriella uppfödningen innebär. Ändå fanns det möjlighet att diskutera sättet som vi föder upp djur. När landsbygdsminister Peter Kullgren försvarade köttätande med att ”vi alltid har gjort det”, menade djuretiker Helena Röcklingsberg att det argumentet inte håller eftersom dagens djuruppfödning inte allt ser ut som gårdagens, då det fanns betydligt fler bönder som hade betydligt färre djur. Och det har ju Röcklingsberg helt rätt i, men där kunde Skavlan ha borrat lite mera i just den industriella modellen. Nu fick man intrycket att all djurhållning för livsmedel är helt fel. Det hade varit intressant om exempelvis en Märta Jansdotter Aguirre från Gröna Gårdar, som just står för en alternativ modell, hade fått dyka upp som gäst. Då hade programmet inte bara fått med en representant som så ofta saknas i dessa debatter, nämligen en bonde. Det är ironiskt att det är så många teoretiker som sitter och pratar om dessa frågor. Hon hade också kunnat berätta om vilken viktig roll som djuren kan spela i ekosystemet, om vi låter dem göra det. Det hade varit ett betydligt tyngre argument än Peter Kullgrens hänvisning till att vi alltid har ätit kött.

Samtidigt så berörde Kullgren något väsentligt. Det finns ett skäl till att animalier har varit en viktig del av vår kost i den här delen av världen. Att som den brittiska djurrättsaktivisten Ed Winters hävda att vi inte måste äta kött, utan att vi enbart gör det för att vi vill, saknar helt förståelse för de ekologiska förutsättningarna. För närvarande kan vi i den här delen av världen äta precis vad vi vill av det enkla faktum att vi har råd, på grund av billiga fossila bränslen och för att det är några andra som får betala de verkliga kostnaderna, (människor, djur och natur), ofta i något annat land. En kost som utgår från radikalt mindre negativ påverkan på klimat och miljö kommer i större utsträckning utgå från de lokala förutsättningarna som finns för att producera mat och i ett land som Sverige innebär det gräsuppfödda animalier. (Nej, jag menar inte att veganer ska tvingas äta animalier, jag tycker folk får äta vad de vill, men på systemnivå blir veganism ohållbar i ett kargt land som Sverige och framför allt är det en illusion att vi kan ”välja vad vi äter”, som Ed Winters lägger fram.)

Valet att ersätta en vegan med en annan, var ett misstag och åstadkom egentligen inget nytt i programmet. Ed Winters gick direkt i klinch med Peter Kullgren och kritiserade att Sverige (liksom Storbritannien) tillåter att de större slakterierna gasar grisarna med koldioxid, något som forskning har visat är plågsamt för grisarna. Det finns all anledning att ifrågasätta och debattera detta, men det kräver nästan sitt eget program eftersom det är en större fråga som stora delar av Skavlanpubliken är okunnig om. Nu blev det i stället bara ett sätt för Winters att plocka poäng när han upprepade gånger frågade Kullgren om han tänkte sätta stopp för ”gaskamrarna” eller inte.

Peter Kullgren har efteråt kritiserats för att han inte riktigt klarade av att ta debatten. Även om jag ofta har klagat på regeringens jordbrukspolitik och ministerns agerande, tycker jag att kritiken i det här fallet är lite orättvist. Jag tyckte snarare att han klarade sig förvånansvärt bra. Däremot undvek han att diskutera just etiken, vilket är lite förvånande. Vid det här laget borde man som ansvarig politiker ha reflekterat och drillats betydligt mer i de djuretiska frågorna och kunna svara på frågor om det är rätt eller fel att äta kött. Än mer överraskande var det att Johan Jureskog som gjort sig känd som hela Sveriges kött-kock, aldrig verkade ens ha reflekterat kring de här frågorna. Han gjorde i det närmaste ett yrvaket och förvånat intryck.    

Däremot framstod Ana Wahlström, vice VD för Skansenakvariet, som en person som hade konfronterats med djuretiken och även reflekterat och kunde svara för sig. Det hade varit intressant om gruppen hade bestått av fler människor av samma intellektuella kaliber. Även här missade Fredrik Skavlan att spela den självklara bollen – vad är det egentligen för skillnad mellan att hålla djur i fångenskap i en djurpark och som sällskapsdjur, med alla de begränsningar som det innebär? Särskilt som influencern Alexandra Nilsson precis hade berättat att hon lagt ut en halv miljon kronor på att hålla två gamla hundar vid liv. Där fanns mycket som hade kunnat diskuteras. Men eftersom alla runt bordet var hundägare, eller nyss hade varit det, så kanske man inte riktigt såg den bjälken i de egna ögonen. För om både lantbruksdjuren och sällskapsdjuren hålls på ett bra sätt (merparten av alla anmälningar och omhändertaganden som rör vanvård, handlar om sällskapsdjur) vad är då skillnaden? Att lantbrukaren bestämmer att grisen, kossan eller fåret ska dö en dag? Men detsamma gäller ju även för hunden, katten och hästen. Det är trots allt människan som även för de djuren avgör när det är dags att dö. Är det just detta att vi äter lantbruksdjuren som är problemet?

Jag kan utan att tveka säga att en ko hos oss får betydligt större utlopp för sina naturliga behov än vad en hund skulle få. Hunden skulle inte få gå ut själv som den vill, inte välja sin mat vilket korna kan göra under åtminstone ett halvår, inte få para sig en gång om året, inte leva tillsammans med andra djur av sin egen art med mera.

Just nu föds våra kalvar i hagen. Det är en glädjens tid. Det är en tid att fundera över liv och död. Jag har bland annat gjort det i en OBS-essä som man kan lyssna på här.

Hur vi beter oss mot andra levande varelser är en i allra högsta grad viktig och relevant fråga. Jag och Gunnar Rundgren har ägnat två böcker åt detta, både Kornas planet (här finns lite argument för både Kullgren och Jureskog gällande om det är okej med djurhållning) och särskilt i Det levande. Och hur vi behandlar djuren som vi äter är en mycket viktig fråga, men veganer har tyvärr inget fripass här. Precis som jag skrev inledningsvis så påverkar, skadar, begränsar och dödar vi andra djur genom en rad olika ingrepp när vi formar vårt samhälle. Det finns minst lika stor anledning att reflektera över detta, men ingenstans hör vi någon säga att den ska dra ner på elen eller vägrar vattenkraften därför att den vill rädda ålarna eller laxarna? Inga röster höjs för att dra ner på bilismen och viltstängslen, för djurens skull. Skogsbruket är ifrågasatt, men hur många uppmanar oss att ”vägra pappkartonger” för att skogarna ska brukas på ett annat sätt och ge plats åt fler djur? Hur många protesterar mot granarna, som inte älgen kan beta?

Så där kan vi fortsätta. Min invändning är att allt vi människor gör, påverkar och att det finns anledning att reflektera och i slutändan också försöka minska den här negativa påverkan. (Påverka andra arter kommer vi alltid att göra, precis som bävern, vargen, myggan, sorken och alla de andra djuren också påverkar. Men vi har lite för stora resurser (billig energi) som gör att våra avtryck blir alltför stora.

Min andra invändning handlar om att det någon gång också skulle vara intressant om den etiska diskussionen om vår matproduktion handlar om något annat än kött. När ska vi på allvar prata etik när det gäller den storskaliga spannmålsodlingen, grönsaksodlingen, användningen av kemiska bekämpningsmedel, konstgödseln, nedläggningen av lantbruken, urbaniseringen, formande av landskapet och vem som egentligen ska bestämma om det?

Högre oljepriser ställer om maten
 Högre oljepriser ställer om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Höj bensinpriset så att bara jag har råd att köra!” Det sa en kamrat till mig för många år sedan när vi satt fast i en bilkö. Han sa det på skämt, men samtidigt är det ju så att prisförändringar på fossila bränslen, oavsett om det är uppåt eller neråt, ger direkt effekt på hur mycket vi använder dem.

Högre priser på bensin och diesel får direkt många att börja intressera sig kollektivtrafikens tidtabeller. Förstå mig rätt, jag vet att detta kan göra livet mycket mer komplicerat och jobbigt för dem som inte har särskilt fungerande allmänna kommunikationer. Själv har jag sex kilometer till min busshållplats och det känns för det mesta alldeles för långt för att cykla. Fram tills i år, då vi köpte en begagnad elbil, har jag för det mesta kört dieselbilen till busshållplatsen.

Samtidigt måste vi sluta blunda för det faktum att om vi verkligen vill minska klimatpåverkan så är det utfasningen av de fossila bränslena som det handlar om. Skälet till att inte det sker, är ju som alla vet, att oljan driver hela vårt samhälle och då pratar jag inte bara om Sverige, utan globalt. Orsaken till detta är enkel, priset. Trots allt är fossila bränslen oerhört flexibla i sin användning och – billiga!

Detta kommer att ändra sig i takt med att det blir allt dyrare att utvinna oljan. Men det kan också ändra sig av andra skäl, som exempelvis dagens krig i Mellanöstern. Sedan USA och Israel anföll Iran har dieselpriset i Sverige stigit med mer än fyra kronor. Bensinpriset har också stigit, fast inte riktigt lika mycket. Priset på naturgas ökar också och därmed kommer även priserna på konstgödsel att stiga. Det har redan fått media över hela världen att oroa sig över hur det ska gå med matproduktionen. Detta gäller även för svenska bönder och då framför allt spannmålsproduktionen, som en artikel i Land Lantbruk skriver om.

Återigen, precis som höjda drivmedelspriser kan få väldigt jobbiga konsekvenser för enskilda personer, innebär detta starka påfrestningar på många lantbrukare som redan sitter i en tajt ekonomisk situation. Men samtidigt så innebär höjda priser på fossila bränslen en direkt signal till oss alla att det är faktiskt är hög tid att ställa om vårt samhälle, på riktigt.

Det finns många skäl till att vi bör fasa ut konstgödseln och jag ska bara nämna några här. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, näst efter utsläppen från organogena jordar (dikade torvjordar). Användningen av konstgödsel spelar också en stor roll i den rubbade kvävecykeln, som bland annat innebär att vi har en rad olika läckage av kväve i hela livsmedelssystemet, inte minst i form av övergödning. Konstgödseln har också spelat en stor roll för att separera växtodling och djurhållning ute på gårdarna, producera ett överskott av spannmål och med hjälp av denna billiga spannmål kunna föda upp kyckling, gris, tjurar och även hålla många mjölkkor på ett mycket intensivt sätt, dvs mycket input i form av fossila bränslen i direkt eller indirekt form. Man kan se våra kycklingfabriker med 100 000 djur som befjädrad billig naturgas, för det är till stor del denna som gör dessa anläggningar möjliga.

Ordet ”oljeberoende” är ett passande ord, för det beskriver verkligen hur det står till med oss alla, inte bara lantbrukare, och då har ändå Sverige ett bättre utgångsläge jämfört med många andra länder, på grund av vår vattenkraft och vårt bränsle från skogen (ved, pellets, flis osv). Ett beroende innebär också att man är sårbar, även detta gammal kunskap. Ett flertal rapporter, som denna, har visat det som vi redan vet, uppstår en allvarlig störning när det gäller tillgången på fossila bränslen för lantbruket, går det inte att hålla igång intensiv och energikrävande produktion som kyckling, gris, ägg och större delen av mjölkproduktionen. Då får man koncentrera sig på att hålla liv i föräldradjur och även att bedriva uppfödningen mer extensivt. Spannmålsproduktion i sin nuvarande form, kommer inte heller vara aktuell.

Själv tror jag att det till viss del går att ersätta dieseln med fossilfria drivmedel. Man kan också tänka sig att det finns kvar en liten del av ransonerade fossila bränslen för vissa utryckningsfordon, militär men även traktorer i lantbruket. I båda fallen kommer det att vara dyra bränslen. Därför kommer det i stor utsträckning handla om ett ökat inslag av muskelenergi, från människor och djur.

Personligen tror jag att konstgödselberoendet är lättare att lösa. Visst är det tekniskt möjligt med fossilfri konstgödsel, men återigen, den kommer att vara betydligt dyrare. Oavsett vad som får priserna att stiga kraftigt och de dessutom stannar där ett tag, kommer lantbrukarna snabbt att ställa om. eftersom konstgödsel är en stor utgiftspost för en konventionell spannmålsbonde. De kommer att behöva hitta andra lösningar än att köpa in gödning. Vi kommer se varierade växtföljder (fler grödor än enbart vete, och mer vall på tidigare ensidiga spannmålsgårdar) vilket också kommer att vara bra för att minska förekomsten av ogräs,urlakning av näring, kolbindning mm. Nästa steg blir att integrera växtodling och djurhållning, antingen på den egna gården eller samarbeta med grannen. Intensiv djurproduktion kommer försvinna. I stället ökar betande djur som får, kor och getter.

Det kommer bli ett annat samhälle, som har möjligheten att bli ett bättre samhälle än dagens, även om det säkert kommer ha sina problem och baksidor. Ingen Edens lustgård alltså. Särskilt möjligt att forma ett bättre samhälle är det om omställningen kan ske i lite ordnade former och inte genom en total kollaps. Högre priser på fossila bränslen innebär trots allt en sådan möjlighet att göra just en omställning och inte en kaosartad reträtt.

Därmed inte sagt att jag på något vis tycker att kriget i Mellanöstern är bra, lika lite som jag tycker att kriget i Ukraina (som också påverkar energipriserna) är bra. Tvärtom. Även om jag tacksamt nog aldrig har upplevt ett krig, har jag tillräckligt mycket fantasi för att föreställa mig hur fasansfullt det är. Inte ens i den historiska backspegeln blir sällan krigen ädlare eller mer rättfärdiga eller vilka ord man väljer för att försvara det som i princip alltid är oförsvarbart.

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Blev det pyton till middag?
 Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Årets julklapp?
 Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del.