Matlandet

På god väg mot vadå?
På god väg mot vadå? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är alldeles strax val och det kan vara på sin plats att påminna om att politiken i allmänhet och under valår i synnerhet, har en förmåga att bolla lite med statistik. Det är precis vad landsbygdsminister Eskil Erlandsson just nu ägnar sig åt när han i olika media påstår att Matlandet har skapat nästan hälften av de utlovade 20 000 nya jobben. Men tittar man på jordbruket och livsmedelsindustrin ser man tvärtom att jobben har minskat. Inom jordbruket har det försvunnit 8 000 heltidsjobb, om man jämför med hur sysselsättningen såg ut 2007, året innan Matlandet startade. Inom livsmedelsindustrin har man i år haft sin sämsta notering på 4-5 år när det gäller sysselsättningen.

Den bransch där jobben har blivit fler, dock lite oklart hur många, är krogbranschen, men det har med stor sannolikhet inget att göra med Matlandet utan hänger mer ihop med andra faktorer som sänkt krogmoms och arbetsgivareavgifter.

Självklart har ett antal matjournalister, PR-människor och andra konsulter fått uppdrag, finansierade av Matlandet. Det är ingen överkvalificerad gissning att tro att det är inom de branscherna som Matlandet har haft störst effekt på sysselsättningen, men förutom att det knappast kan räknas som arbetstillfällen inom matproduktionen, så lär det inte motsvara några dryga 9 000 jobb, som Erlandsson pratar om.

Men som sagt, det är valår i år och då gäller det att få sina satsningar att framstå i ett fördelaktigt ljus, även om strukturrationaliseringens hjul snurrar mycket snabbare och sopar bort arbetstillfällen både inom lantbruket och livsmedelsindustrin. Det är detta som är den bistra sanningen och som regeringen har valt att inte låtsas om. I slutet av förra året kom regeringen med sin egna utvärdering av Matlandet som man kallade “På god väg”. Politiker som väljer att så kraftigt blunda för den pågående utvecklingen och i stället ägnar sig åt bollfranspolitik, borde kanske få syssla med det på heltid? Men intei närheten av ett departement.

Det lackar mot val
Det lackar mot val 150 150 Ann-Helen von Bremen

(Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.

Spridda skurar av Matlandspengar
Spridda skurar av Matlandspengar 150 150 Ann-Helen von Bremen

The future´s so bright, I got to wear shades”, lyder en gammal amerikansk punkslagdänga. Men när man läser fördelningen av årets Matlandspengar behövs inga solglasögon. I stället träder bilden av korrekta livsmedelsingenjörer och lätt dammiga folkhemsbyråkrater fram, som nu i all välmening ska ut och förvandla Sverige till Europas ledande gastronomi. Visserligen är sällan en revolution gjord på en kafferast (och Gud bevare oss för de som är det) och verkligt förändringsarbete är sällan sexigt, men det samlade intrycket är ändå att det inte direkt verkar sprudla av fantasi och energi i Matlandet Sverige.

Totalt strömmade det in ansökningar motsvarande 90 miljoner kronor, av dessa var det 25 miljoner som fick ett ja. Och frågan är om man ska gratulera eller beklaga de som lyckades kamma hem pengar? För alla som har sökt den här typen av bidrag vet att det innebär en nervpåfrestande och tidsödande byråkrati. Det krävs en särskild administrativ passion för att orka med det och inte tappa bort kreativiteten längs vägen. Och frågan är om inte den känslan har drabbat projekten redan vid ansökningarna, för spännande är kanske inte det första man tänker på.

Precis som tidigare år är flera av projekten av den kalibern att de hade blivit verklighet ändå, utan några Matlandspengar. Det handlar om mer reguljär livsmedelsutveckling. Som exempelvis SIKs projekt att utveckla förpackningar (500 000 kr) Djupfrysningsbyråns arbete att ta fram försäljningsstatistik av fisk inom restaurang och storhushåll (120 000 kr) eller Karolinska Institutets utveckling av ett webbverktyg “för bedömning av skolmat för dokumentering och uppföljning mot den nya skolmatslagen” (nästan 900 000 kronor). Och nog känns det lite apart med SIKs arbete med “utvärdering av hållbarhetsstandarder för sojaproduktion” (170 000 kr). Visst är brasiliansk soja i djurfoder en het potatis, men är detta verkligen en fråga för Matlandet Sverige?

Och vad ska man säga om att Restaurangakademin fått nästan 700 000 kronor för att få fram fler kvinnliga tävlingskockar? Självklart behöver krogvärlden lära sig att åtminstone stava till genus om man ska vara den moderna framtidsbransch som man vill framställa sig som, det börjar kännas allt löjligare med alla dessa manliga kockar som står och mottar den i princip kvinnliga journalistkårens beundran, men är det verkligen statens uppgift att gå in med pengar till detta? Känns det inte väldigt mossigt att Årets Kock och Kocklandslaget inte förmår att matcha fram kvinnliga kockar? Och borde inte staten, som redan finansierar delar av denna tävlingsverksamhet, redan ha ställt som ett självklart krav att även kvinnliga kockar ska ges en chans?

En annan intressant utveckling är att satsningar på ekologisk mat bara verkar krympa. I år handlar det om cirka 6 miljoner som går till projekt som uttryckligen ska arbeta med ekologisk mat. Tidigare hade ekoprojekten en egen pott och fick 2008 nästan hälften av pengarna. Ska man dra några slutsatser av detta så verkar det inte som att regering och Jordbruksverk ser eko som någon särskild prioriterad framtidssatsning, trots att jordbruksministern gång på gång har poängterat detta när det gäller Matlandet.

Samtidigt har ändå en del blivit bättre när det gäller fördelningen av pengar. I år går bara drygt 6 av de 25 miljoner till SIK (Institutet för Livsmedel och Bioteknik). Tidigare år har man tagit hand om nästan hälften av pengarna, pengar som till stor del används just till reguljär livsmedelsforskning och som sagt, troligen hade bedrivits ändå, oavsett Matlandspengar. Här finns också några projekt som verkar lovande, t ex Köttbranschens projekt att ta fram en vidareutbildning för charkuterister, Livsmedelsföreningens innovationstävling inom livsmedel, Bosarps Kycklings projekt för att stärka och utveckla den ekologiska kycklingproduktionen och Svenska Vinodlares utbildningar för vinproducenter.

Rätt många projekt riktar sig till de offentliga storhushållen. Det är bra att denna strykklass inom restaurangvärlden får lite input, men samtidigt är det naturligtvis svårt att veta om det blir mer snack än verkstad. Formuleringar som “Att tillsammans med personal och ätandes inom offentlig sektor ta fram en användbar forskningsbaserad tankemodell för att skapa bättre måltidsupplevelser i svenska skolmatsalar”, kan givetvis vara precis det som skolmaten behöver, men på något vis reser sig nackhåren på mig.

Trots att Jordbruksverket bl a velat prioritera primärproduktionen för utveckla svenska råvaror och “mervärden som exempelvis miljöhänsyn, djurhälsa, unika smaker och kvalitet”, så är det rätt få projekt som handlar om just detta. Det är sorgligt för det är ändå detta som är grunden för en gastronomi.

Men å andra sidan, det ska fan att vara Jordbruksverk och Landsbygdsminister. Hur mycket storverk kan man egentligen förvänta sig av 25 miljoner kronor?