mjölk

Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas
Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas 150 150 Ann-Helen von Bremen
Jag har skrivit en serie om kossans klimatpåverkan åt tidningen Husdjur där jag tittat på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Den första artikeln hittar du här
Det här är den andra artikeln som handlar om metan och lustgas.
Metan är den växthusgas som står för största delen av kornas klimatpåverkan. Men med snabb nedbrytningstid och färre antal kor har den svenska mjölkens bidrag till den globala uppvärmningen i praktiken halverats.
METAN OCH LUSTGAS ÄR de två växthusgaser som spelar störst roll för mjölkens och nötköttets klimatpåverkan, men till skillnad mot koldioxid finns det här stora osäkerheter.
För mjölkproduktionens klimatpåverkan står metanet för 51 procent, lustgasen för 32 procent och koldioxiden för 17 procent. Metan är en kraftfull växthusgas, men den är samtidigt kortlivad. Den bryts ner i atmosfären efter 11–12 år och ger efter det ingen ytterligare uppvärmning.
Lustgas stannar däremot kvar i cirka 150 år och koldioxid lever vidare i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll.
För metan innebär det här att om du har lika många kor som släpper ut samma mängd metan så får du efter 11–12 år ingen ökning av metanhalten i atmosfären och därför ingen ökad uppvärmning.
ASTRID KANDER, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, har räknat på växthusgasutsläppen från svenskt jord- och skogsbruk under 200 år, från 1800 till 2000. Hon skriver om detta i ett kapitel till boken ”Svensk mosskultur från 1700 till 1950”. Hon har utgått från historisk statistik över det totala antalet kor och även uppskattat kornas metanutsläpp utifrån avelns utveckling.
– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.
Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.
– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.
I DAG BERÄKNAS produktionen av ett kilo mjölk orsaka cirka ett kilo koldioxidekvivalenter. Men baserat på studien bidrar alltså inte längre svenska kors metanutsläpp till någon ökad uppvärmning. Räknar vi bort metanet, kommer mjölkens klimatpåverkan mer än halveras eftersom hälften av koldioxidekvivalenterna kommer från just metanet.
Varför har inte de här siffrorna fått något genomslag i klimatdebatten?
– Jag tror inte så många har rätt uppgifter om antalet nötkreatur, men jag undrar också över varför det blir så mycket fokus på kött och på flygresor. Jag tror det handlar om att det är sådant som man som individ kan göra aktiva val kring, medan man känner sig maktlös inför de stora samhälls- och infrastrukturförändringar som behövs för övrigt, säger Astrid Kander.
I DE LIVSCYKELANALYSER som görs för att beräkna mjölkens klimatpåverkan räknas metan och lustgas om till koldioxidekvivalenter. Metan och lustgas är kraftigare växthusgaser än koldioxid, hur mycket starkare är dock en fråga om beräkning.
Det vanligaste sättet att räkna kallas för GWP-100 (se faktaruta). GWP har kritiserats av klimatforskare för att inte ta hänsyn till att metan är en betydligt mer kortlivad växthusgas än koldioxid. Michelle Cain, forskare på växthusgaser på Oxfords universitet har sagt att en kobesättning som ligger på samma antal djur släpper ut lika mycket växthusgaser som ett stängt kolkraftverk.
”Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen”, skriver Michelle Cain på den brittiska webbsajten Carbon Brief.
Därför finns också en annan metod som kallas GTP, Global Temperature Change Potential. Och det sätt man väljer att räkna på kommer inte bara påverka hur stor mjölkens klimatpåverkan anses vara, det kommer också påverka vilket produktionssätt som verkar mest klimatsmart.
EN STUDIE FRÅN Nya Zeeland har undersökt hur olika beräkningsmodeller ger olika resultat. Använder man GTP-100 är det extensiv mjölkproduktion som ger den lägsta klimatpåverkan, men räknar man i stället med GWP-20 så är det den intensiva mjölkproduktionen som får lägst klimatpåverkan.
Ännu större osäkerhet råder kring lustgasen som främst kommer från mark och gödsel. Utsläppen varierar väldigt mycket, dels mellan olika år, men också mellan olika gårdar. FN:s klimatpanel IPCC anger att utsläppen av lustgas kan vara allt från 0,7 procent av kvävet i gödsel och urinen till hela 6 procent.
”OM DE OSÄKERHETER som anges i den nationella klimatrapporteringen används ger det ett osäkerhetsintervall på mellan 2,83 och 11,63 Mton CO2-ekvivalenter för referensscenariot år 2050.” skriver Jordbruksverket om lustgas och metan i sin rapport ”Ett klimatvänligt jordbruk 2050”.
Det är sällan som utsläppen verkligen mäts, i stället använder man schabloner och modeller. När det inte finns mätningar brukar man använda siffran 2 procent av kvävet. Under förra året publicerades i Brasilien den första studie som faktiskt undersökte lustgasutsläpp från kors urin på betesmark.
Den visade att bara 0,2 procent av kvävet omvandlades till lustgas. Plötsligt var bara en tiondel kvar av de brasilianska betande kornas lustgasutsläpp.
NYA ZEELAND HAR GJORT en egen modell för sin mjölkproduktion, baserad på egna mätningar. Där utgår man i stället från att 1 procent av det tillförda kvävet ger lustgasutsläpp vid gräsbetning. Skulle de använda sig av IPCCs beräkningar, skulle lustgasutsläppen vara hela 60 procent högre och de totala utsläppen öka med 15 procent.
Sammanfattningsvis är osäkerheten kring lustgas och metan mycket stor samtidigt som dessa växthusgaser spelar störst roll för kornas klimatpåverkan. Hur man väljer att räkna dessa växthusgaser kommer att spela stor roll för resultatet.
HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? I tre artiklar berättar Husdjur om forskningen kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Andra delen handlar om metan och lustgas, de två växthusgaser som står för den största delen av kons klimatbelastning.

Så räknar forskarna:

Olika metoder för att omvandla metan och lustgas till koldioxidekvivalenter.
GWP-100
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 100 år.
Ett kilo metan =
25 kilo koldioxidekvivalenter
GWP-20
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 20 år.
Ett kilo metan =
72–86 kilo koldioxidekvivalenter.
GTP-100
Global Temperature Change Potential. Anger den temperaturhöjning som kommer att inträffa efter ett visst antal år.
Ett kilo metan =
4 kilo koldioxidekvivalenter.

Metankällor och sänkor

Genomsnittligt årligt metanutsläpp mellan 2003–2012, miljoner ton per år (siffror i parantes ger variationer i olika beräkningar).
(Källa: Global Carbon Project)
ANTROPOGENA KÄLLOR
Fossila bränslen 105
(77–133)
Jordbruk och avfall 188
(115–243)
Bränder 34
(15–53)
SPEC AV JORDBRUKETS KÄLLOR
Idisslare 102
Ris 29
Deponier och avfall 57
Summa 188
NATURLIGA KÄLLOR
Våtmarker
167
(127–202)
Andra naturliga utsläpp 64 (21-132) (termiter, oceaner, permafrost
osv)
Summa källor 558
SÄNKOR
Kemiska reaktioner i atmosfären
515 (510–583)
Kolsänkor 33
(28–38)
Summa sänkor 548

 

 

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen
Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.

För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.

Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.

Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.

Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.

Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.

Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.

Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.

Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.

När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:

Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.

Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.

Är det här en utopi?

Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.

Men mer om det i en kommande text.

 

 

En av de bästa
En av de bästa 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag skriver nästan aldrig personligt, men nu, när en av de bästa inte längre finns här, så måste jag det. Anders Munters kämpade i 14 år mot sin cancer, men igår tog striden slut. Jag skriver – en av de bästa – därför att det är svårt att säga annat om Anders. Jag lärde känna honom för flera år sedan i samband med att jag besökte honom och hans Gunilla på deras mjölkgård i Dala-Järna. Jag skulle göra reportage om deras mjölkproduktion, men det blev

anders mbörjan på en vänskap som varade in i det sista. Ja, jag får erkänna att jag “lånade” både honom och Gunilla som familjemedlemmar.

Det var svårt att inte tycka om Anders, inte minst för att hans stora nyfikenhet och hans värme som verkade räcka till för alla, oavsett var i världen han vände sig. Han

gjorde ingen skillnad på folk och denna fördomsfrihet, i kombination med nyfikenheten och vetgirigheten, ledde honom ständigt på nya vägar och gav nya insikter.

Anders slutade aldrig att tänka, läsa, diskutera och analysera – alltid med Gunilla vid sin sida. Tillsammans utgjorde de ett imponerande intellektuellt team.

Anders värjde sig mot förenklade lösningar och budskap och valde att stå med ena benet djupt förankrat i lantbruket och det andra, lika djupt förankrad, i naturvården. Under många år var han mycket engagerad i Naturskyddsföreningen, både lokalt och på riksplanet, ett engagemang som blir allt mer unikt i dagens polarisering mellan miljöorganisationer och lantbrukets organisationer.

Anders var också fenomenal på att kombinera teori med praktik. I hans praktiska gärning som ekologisk mjölkbonde kunde han hela tiden stämma av nya idéer och forskningsrön. Anders blev också därför en av de starkaste ambassadörerna för ekologiskt lantbruk och det fanns tyngd i hans ord, just därför att han hade den praktiska kunskapen.

Ironiskt nog var det beskedet om cancern, en typ av cancer som är särskilt vanlig bland lantbrukare som har jobbat med kemiska bekämpningsmedel, anledningen till att man slutligen helt ställde om sitt lantbruk till eko.

Anders skulle fylla 78 år i år men vi skulle ha behövt ha honom kvar i många år till för han var en av de som bidrog med klokskap i den allt mer fördummande debatten om framtidens lantbruk och mat.

Och jag hade också behövt ha honom kvar betydligt längre. Vem ska jag nu ringa för att diskutera världens framtid, på det sätt som bara Anders kunde?

vallmo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gunillas vackra vallmo. Som även kommer att blomma i år.

Det vita guldet
Det vita guldet 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det var jävlar i mig skönt. Man börjar nästan att gråta.”

Peder Mouritsen, dansk mjölk på Jylland har precis fått besked om att Arla höjer mjölkpriset med 15,1 öre. Han är märkbart skakad. Nu vet han att hans mjölkföretag kommer att kunna visa svarta siffror på nedersta raden i bokslutet, men det var nätt och jämnt.

Mouritsens replik är den sista i den alldeles utmärkta tyska dokumentären “Det vita guldet” som visar hur fokuseringen på billig och mycket mjölk, slår ut både de europeiska mjölkbönderna och deras kor. Repliken är talande. Mouritsen är ett typexempel av den förebild som ofta lyfts fram av mejerier, jordbruksverk och LRF, nämligen företagaren och entreprenören som hela tiden förmår att effektivisera och vara konkurrenskraftig. Det är han som ska klara sig på den europeiska marknaden. Mouritsen ser sig inte som bonde utan just som företagare. Han berättar att han hela tiden “optimerar”, oavsett om det gäller avel, mjölkavkastning, fodersammansättning eller om personalen sköter de 750 korna på rätt sätt. Och han berättar också för sonen att de “är i krig med alla”, vilket är en bra bild av konkurrensen på marknaden.

Inom svensk mjölkproduktion har man alltid pratat om att “kapa svansarna” och “svansarna” är den fjärdedel mjölkbönder som inte anses affärsmässiga. De producerar för lite mjölk, har för få kor, för små traktorer, för låg lönsamhet eller något annat som gör att de inte riktigt “hänger med”. Problemet med svansarna är dock att när de väl är kapade, vilket sker hela tiden, så kommer det alltid en ny svans. Det finns alltid en grupp bönder som inte är riktigt lika kostnadseffektiv som den övriga gruppen.

Det är tydligt att Mourtisen har bestämt sig för att aldrig tillhöra svansen. Ändå, trots att han gjort allting “rätt”, så börjar han nästan gråta när han får beskedet om öreshöjningen från Arla. Det visar hur skoningslös dagens matpolitik är.

-Man jobbar för storföretagen och foderfirmorna. Själv slås man ut, säger den tyska mjölkbonden Martin Geiger som också finns med i programmet.

Familjen har 250 mjölkkor och är alltså inget litet jordbruk, men han är tveksam till om de kommer att klara sig. Ändå försöker de spara på alla kostnaderna. Korna får exempelvis inte längre gå ut på bete.

Kravet på ökad produktion till samma låga, gärna lägre pris, slår ut både kor och bönder. Och inte bara här. I mjölköverskottets Europa växer nu återigen bergen av mjölkpulver som måste finna nya marknader. Från mjölkföretagen pratar man helst om den växande medelklassen i Kina som vill äta mer mejeriprodukter, men inte så mycket om exporten till utvecklingsländer som där slår ut den gryende inhemska produktionen. Filmen visar exemplet Senegal där billig mjölk från bland annat Arla konkurrerar hårt med de inhemska småbönderna. Bocar Diaw, ordförande i den senegalesiska mejeriorganisationen FENAFILS, går in i en vanlig matbutik och visar färgglada förpackningar med europeiska mjölkpulverprodukter som har betydligt lägre priser än den senegalesiska färskmjölken som Diaw och hans kollegor jobbar med.

– EUs politik som är avsedd att stödja det europeiska jordbruket leder alltså till att vår ekonomi utsätts för dumping, säger han.

Finns det inget alternativ då? Jo Alexander Agethle, liten mjölkproducent i Sydtyrolen hålls fram som ett alternativ. Hans stiliga, behornade kor betar ett svindlande vackert alplandskap. Det är den här idyllen som gärna framhålls i Bregottreklamen. Eller som i filmens besök hos världens största anläggning för dryckesmjölk i kinesiska Hohhot där man har en “europeisk gata”, en vägg med idylliska målningar på kor, bönder och blommande ängar. Agethle framhåller till skillnad mot Mouritsen att hans arbete är en livsstil. Gården producerar också ost och han har alltså tagit steget till att själva ta hand om vidareförädling, försäljning och därmed en större del av kakan.

Det är inte svårt att avundas Agethles val av liv och även om jag personligen hejar på alla bönder som vågar ta detta steg, så vet jag att det är ett beslut som inte alla vare sig vågar eller kan ta. Det är en stor förändring, ett annat yrke och faktiskt, precis som Agethle säger, ett annat liv.

Ett annat alternativ som lyfts fram i filmen är den danska ekologiska storbonden Kjartan Poulsen. Trots att han har hela 1 500 kor, ser han till att de får beta grönt gräs varje dag under säsong, något som är ovanligt bland danska mjölkbönder. Han odlar också sitt eget foder själv. Men trots de positiva delarna är det ju uppenbart att även Poulsen känner av kraven på strukturrationalisering, effektivisering och högre produktion. Annars skulle han näppeligen ha 1500 kor.

Det här är en film för alla de som fortfarande tror att ökad produktion och lägre priser är något som gynnar bönderna. Det borde vara obligatorisk visning av den för regeringen och de övriga partier som fortfarande sjunger konkurrensens och strukturrationaliseringens lov. Den visar tydligt att om inte jordbrukspolitiken förändras i grunden, kommer förlorarna att ständigt bli flera, oavsett om de bor i Sverige, Danmark, Tyskland eller Senegal.

Filmen finns på svtplay. Tipsa din lokala politiker om den.