Close
Enter your
text here

natur

Bilar-grodor 1-0
 Bilar-grodor 1-0 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Min sommarstugegranne är lite trött. Det är inte hennes dryga 80 år som spökar, utan att hon ägnade föregående kväll åt att rädda kärleks­kranka grodor från att bli överkörda av bilar i ett bostadsområde i Uppsala. Under några vårveckor vandrar alla grodor och paddor i väg till något vattendrag för att para sig, och det gäller även amfibier bosatta i Uppsala. Ibland korsar deras väg en bilväg och då finns det stor risk att alla kärleksstunder ställs in för gott. Grodor och bilar är en dålig kombination. Min granne och de övriga engagerade människorna i kvarteret bär därför grodorna över vägen i hinkar. De har vädjat till kommunen att stänga av biltrafiken på gatan eftersom det bara handlar om några kvällstimmar under ett par veckor. Men det är omöjligt, enligt kommunen.

Samtidigt pågår en betydligt större flytt i Torslanda utanför Göteborg. Där flyttas, eller snarare vräks, flera tusen grodor, paddor, ormar och ödlor av avlönade experter. Precis som i Uppsala handlar det om djur som är fridlysta, vilket även gäller deras miljö som är fredad och alltså inte får förändras. Men det finns undantag, som den batterifabrik som Volvo Cars ska bygga och som länsstyrelsen anser vara ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Artskyddsförordningen kan sättas ur spel. Samma sak sker nu även i Mariestad, där det också ska byggas en batterifabrik.

Detta kallas för ekologisk kompensation och innebär att om man förstör naturen på ett ställe, kan man kompensera det på en annan plats. Eller snarare, om naturen är i vägen, kan vi flytta på den. Det är i alla fall teorin. Vad som i praktiken händer med den befintliga naturen när det kommer tusentals nya invånare eller hur enkelt det är att skapa en miljö som liknar den som ödelades är en annan sak.

I valet mellan grodor och trafik verkar det som om bilarna alltid vinner.

Exemplen visar också att vanliga ­människors kärlek till sin vardagsnatur sällan väger särskilt tungt. Om naturen ska ­prioriteras framför en väg, en parkeringsplats eller en byggnad krävs det en expert som upptäckt en utrotningshotad art. Och anses samhällsintresset väga tyngre kan samma expert helt enkelt flytta på naturen, eller i alla fall delar av den. Kvar blir människor som får allt längre avstånd till sin vardagsnatur och som inser att deras omsorg inte räknas. Naturen blir något som ska skötas om av särskilt utbildad personal, inte av dig och mig. Ändå är det just du och jag som behövs om vi ska ta hand om naturen bättre än vi gör i dag. Och en av de bästa utgångspunkterna för det arbetet är kärleken till vår vardagsnatur. Det är då som vi försiktigt och varligt hjälper grodor över vägen under vårkvällarna.

(Krönikan har publicerats i ”Publikt”

Årets julklapp?
 Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

Mitt i naturen eller kulturen?
 Mitt i naturen eller kulturen? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag och Gunnar Rundgren avslutade för några veckor sedan vårt manus till nästa bok. Den ska handla om människans förhållande till naturen och även hur vi själva försöker jämka och kompromissa med alla de andra varelserna som finns på vår gård Sunnansjö. Det är en ekvation som inte alltid är så enkel, men det svåra är ju också ofta det mest intressanta.

Bokskrivandet gav oss möjlighet att verkligen vrida och vända på ämnet och titta på naturen ur en rad olika perspektiv. Snart insåg vi att bara själva begreppet ”natur” är besvärligt.

Många vill gå ut i den, men ingen vet vad den är. Det handlar om naturen, ett begrepp vars betydelse har skiftat under historiens gång och som även idag kan betyda de mest skilda saker. Testa själv genom att fråga dina vänner: Vad är naturen? Du kommer få många olika svar, allt från att ”allt är natur” till att det endast är den natur som är helt orörd av människor som kvalar in som ”riktig” natur. 

Dina vänner är vare sig bättre eller sämre än forskar­kåren, för även där råder det delade meningar om vad naturen egentligen är för något. En av världens ledande vetenskapliga publi­kationer heter just Nature och det skrivs varje år mängder av vetenskapliga artiklar om ”naturen”. Ändå finns alltså inget vedertaget begrepp som alla enats om. Med tanke på att just naturveten­skapen brukar ses som den verkligt tunga och exakta vetenskapen, ligger det en stor portion ironi i detta. 

Mänskligheten har sett på naturen på olika sätt under årens lopp. De gamla grekerna, med Aristoteles i spetsen, såg den och dess lagar som en förebild, ett moraliskt rättesnöre och något i grunden gott. Romaren Cicero anses ha varit först med att göra uppdel­ningen natur (opåverkad av människan) och kultur (skapad av det mänskliga sam­hället). Kristen­domen gör senare en annan uppdelning och placerar det gud­omliga i himlen – vilket gör att jorden förlorar sin tidigare helighet, en stor skillnad gentemot de grekiska och romerska gudarna som alltså ansågs leva i naturen. Under 1600-talet skiljde filosofen René Descartes på allvar kropp och själ åt. Han kopp­lade själen till tänkandet – och eftersom han ansåg att det enbart var människan som kunde tänka, betraktade han hela naturen med alla dessa varelser som en maskin. Naturen var enligt Descartes sätt att se det inte längre något gott eller heligt, faktiskt inte ens levande. Detta var ett synsätt som passade utmärkt ihop med den stundande industrialismen och kapitalismen – som då kunde ta för sig av naturens råvaror utan några större samvetskval. Naturen var ju ändå bara en själlös maskin. Många tänkare har haft invändningar mot det här synsättet, från Rousseau och framåt, inte desto mindre är denna natursyn fortfarande dominerande. 

Naturen har alltså inte förändrat sig genom tiderna, det har däremot människans värderingar och livs­åskåd­ningar. Det är alltså den där ”flummiga” humanioran, som natur­vetenskapen försökt hålla på arm­längds avstånd, som styr hur vi ser på naturen. 

Men hur är det då, ingår människan i naturen eller inte? Det har under lång tid varit en av de stora stöte­stenarna och är så fortfarande. Personligen tror jag att det är först när vi fullt ut inser att vi människor är helt beroende av naturen för vår existens, som vi också kommer att börja hushålla med naturresurserna.