Mitt i naturen eller kulturen?

• maj 27, 2022
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

Jag och Gunnar Rundgren avslutade för några veckor sedan vårt manus till nästa bok. Den ska handla om människans förhållande till naturen och även hur vi själva försöker jämka och kompromissa med alla de andra varelserna som finns på vår gård Sunnansjö. Det är en ekvation som inte alltid är så enkel, men det svåra är ju också ofta det mest intressanta.

Bokskrivandet gav oss möjlighet att verkligen vrida och vända på ämnet och titta på naturen ur en rad olika perspektiv. Snart insåg vi att bara själva begreppet ”natur” är besvärligt.

Många vill gå ut i den, men ingen vet vad den är. Det handlar om naturen, ett begrepp vars betydelse har skiftat under historiens gång och som även idag kan betyda de mest skilda saker. Testa själv genom att fråga dina vänner: Vad är naturen? Du kommer få många olika svar, allt från att ”allt är natur” till att det endast är den natur som är helt orörd av människor som kvalar in som ”riktig” natur. 

Dina vänner är vare sig bättre eller sämre än forskar­kåren, för även där råder det delade meningar om vad naturen egentligen är för något. En av världens ledande vetenskapliga publi­kationer heter just Nature och det skrivs varje år mängder av vetenskapliga artiklar om ”naturen”. Ändå finns alltså inget vedertaget begrepp som alla enats om. Med tanke på att just naturveten­skapen brukar ses som den verkligt tunga och exakta vetenskapen, ligger det en stor portion ironi i detta. 

Mänskligheten har sett på naturen på olika sätt under årens lopp. De gamla grekerna, med Aristoteles i spetsen, såg den och dess lagar som en förebild, ett moraliskt rättesnöre och något i grunden gott. Romaren Cicero anses ha varit först med att göra uppdel­ningen natur (opåverkad av människan) och kultur (skapad av det mänskliga sam­hället). Kristen­domen gör senare en annan uppdelning och placerar det gud­omliga i himlen – vilket gör att jorden förlorar sin tidigare helighet, en stor skillnad gentemot de grekiska och romerska gudarna som alltså ansågs leva i naturen. Under 1600-talet skiljde filosofen René Descartes på allvar kropp och själ åt. Han kopp­lade själen till tänkandet – och eftersom han ansåg att det enbart var människan som kunde tänka, betraktade han hela naturen med alla dessa varelser som en maskin. Naturen var enligt Descartes sätt att se det inte längre något gott eller heligt, faktiskt inte ens levande. Detta var ett synsätt som passade utmärkt ihop med den stundande industrialismen och kapitalismen – som då kunde ta för sig av naturens råvaror utan några större samvetskval. Naturen var ju ändå bara en själlös maskin. Många tänkare har haft invändningar mot det här synsättet, från Rousseau och framåt, inte desto mindre är denna natursyn fortfarande dominerande. 

Naturen har alltså inte förändrat sig genom tiderna, det har däremot människans värderingar och livs­åskåd­ningar. Det är alltså den där ”flummiga” humanioran, som natur­vetenskapen försökt hålla på arm­längds avstånd, som styr hur vi ser på naturen. 

Men hur är det då, ingår människan i naturen eller inte? Det har under lång tid varit en av de stora stöte­stenarna och är så fortfarande. Personligen tror jag att det är först när vi fullt ut inser att vi människor är helt beroende av naturen för vår existens, som vi också kommer att börja hushålla med naturresurserna.