Close
Enter your
text here

Naturskyddsföreningen

Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan
 Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

De gröna organisationerna har blivit ett rött skynke för många lantbrukare. Det räcker ibland med att bara nämna Naturskyddsföreningen, WWF eller Miljöpartiet för att samtalet helt ska bryta samman. Men lantbruket och miljörörelsen borde inse att man egentligen har samma intresse, vård av naturen. Och att det dessutom finns betydligt starkare krafter som vill exploatera naturen i en omfattning som kommer att hota båda gruppernas intressen.

(Den här artikeln har till stora delar publicerats som ledarstick i ATL.)

Lika illa stället är det inom vissa delar av miljörörelsen som inte ser bönder och skogsägare, utan klimatbovar och miljöförstörare. Lokalt kan konflikterna hårdna ordentligt, som i Dalarna där en grupp miljöaktivister inventerar orkidén knärot för att stoppa avverkningar av gammelskogar. Något som väckt ont blod bland markägarna. 

Men snart kan de båda grupperna tvingas inse att de behöver göra gemensam sak för att möta ett betydligt större hot, nämligen den stora klappjakten på naturresurser och mark som redan startat.

Det är egentligen förbjudet att flytta vilda djur men sedan ett år tillbaka pågår en storskalig flytt av tusentals groddjur och kräldjur från en skog i Torslanda utanför Göteborgs. Northvolts nya batterifabrik ska byggas i anslutning till Volvo Cars fabrik och djuren blir vräkta.

Batterifabriken klassas av länsstyrelsen i Västra Götaland som ”samhällsviktig verksamhet”, men uppenbarligen inte djuren. ”Det kommer att bli vanligare att man gör så här”, säger biologen Claes Andrén i en TT-intervju.

Allmänintresset kommer också att väga tyngre än lokala miljöproblem när det gäller gruvbrytning. Det framkom när EU-kommissionen under våren la sitt förslag till en strategi för brytning av så kallade kritiska mineraler och metaller. Från samiskt håll protesterade man direkt eftersom man anser att gruvnäringen inkräktar på renskötseln.

Alla lantbrukare och skogsägare kan ju fundera på hur högt i kurs som man själv och ens marker kommer att stå, jämfört med ”allmänintresset”. Är man viktigare än tusentals grodor och salamandrar eller får man flytta på sig?

Självklart finns det vissa fall där ”allmänintresset” är berättigat, men när allt mer natur ska tas i anspråk kommer det nog visa sig att det allmänna intresset ser mycket olika ut.

Så länge ingen verkar beredd att minska energiförbrukningen, kommer den gröna omställningen att innebära att vi gör av med mer naturresurser och mark eftersom de fossilfria energikällorna är mindre energitäta än de fossila, med undantag för kärnkraft som har sin problematik.

Gruvor ska anläggas, elproduktionen ska fördubblas och elnätet rustas upp och byggas ut. Det innebär betydligt fler kraftledningar, vindkraftverk och solpaneler, oavsett om man är för eller emot kärnkraft eftersom det energislaget tar tid att bygga ut.

Vägar och järnvägar ska också rustas upp och byggas ut, liksom försvarsmakten som behöver mer utrymme, exempelvis på Revingeheds skjutfält där KC Ranch får flytta på sig. Och även om det just nu verkar som att EU vill förvandla skogen till en enda kolsänka, lär det nog inte dröja länge innan skogarna dammsugs ner till minsta barr.

För markägare kan det kanske kännas som en bra pensionsersättning att upplåta mark till solpaneler eller vindkraftverk, men med tanke på att drygt 40 procent av jordbruksmarken är arrende, borde brukarna oroa sig desto mera.

När staten eller EU pekar med hela handen lär det inte hjälpa att vare sig inventera knärot eller hävda ”äganderätt” eller ”brukanderätt”. Kanske borde därför miljörörelsen och lantbruket inse att man trots allt har ett gemensamt intresse – att vårda naturen.

Dags att gräva ner stridsyxorna
 Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Skogen, miljörörelsens nya vargfråga?
 Skogen, miljörörelsens nya vargfråga? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Naturskyddsföreningen driver just nu en kampanj för ett skogsbruk som tar större hänsyn till en biologiska mångfalden. Kampanjen har fått många att skriva på organisationens upprop att ställa krav på statligt ägda Sveaskog. Men den har också väckt mycket protester.

Diskussionerna kring skogen blir allt hetare. I ena ringhörnan finns miljörörelsen och naturvården som anklagar skogsägarna för att de ägnar sig åt plantage i stället för skogsskötsel. I den andra finns skogsbolagen och skogsägarna som anser att beskyllningarna är grundlösa och att staten, ivrigt påhejade av miljörörelsen, i stället vill konfiskera deras mark.

Sällan pratar man om det som är grunden till problemet, nämligen det skogsbruk som vi har byggt upp i Sverige för att skogsindustrin ska få billig råvara. Sedan 1950-talet har ersättningen för virke mer än halverats, enligt Skogsstyrelsen. Då fick man 700 kronor per kubikmeter, idag får skogsägaren 300 kronor, räknat i 2016 års penningvärde. Vi känner igen det från jordbruket där bonden fick cirka 5 kronor för en liter mjölk för 50 år sedan, medan ersättningen i dag pendlar mellan 3 och 3,50 kronor.

Prispressen har precis som inom jordbruket lett till en industrialisering av skogsbruket – täta plantage av barrträd, kalhyggen och stor förlust av biologisk mångfald. Skogsindustrin brukar försvara sig med att det inte på mycket länge har funnits så mycket träd som det finns i dag i de svenska skogarna och det är sant, men många träd är inte detsamma som en rik och varierad skog. Igenväxning och igenplantering är fortfarande de främsta hoten mot den biologiska mångfalden.

Precis som inom jordbruket gör också industrialiseringen det mycket svårt för den enskilda skogsägaren att sköta sin skog på ett alternativt sätt, i alla fall om man inte vill betala för att avverka skogen. Jag ser det mycket tydligt på vår egen lilla gård. Här har vi 40 hektar skog och en stor del av beståndet är träd som är över hundra år gamla. Det är en varierad och vacker skog att ströva i, rik på växter, djur och fåglar och så vill vi också att den ska fortsätta att vara. Men precis som vi brukar jorden, vill vi också göra det samma med skogen. Med andra ord så vill vi kunna hugga lite träd och få betalt för detta. Det har visat sig vara en svår ekvation att förena naturvård med skogsbruk.

Dagens industriella skogsskötsel bygger på stordrift och enorma maskiner. Först kommer skördaren som kapar och kvistar stora träd som om de vore tändstickor. Den klarar av att avverka hela 2 000 träd på en dag, om de inte är alltför grova. Sen kommer skotaren, stor långtradare med kran och vinsch som släpar ut virket till högar och slutligen är det dags för lastbilarna med släp att lasta allting. Maskinerna sköts av entreprenörer som alla jobbar järnet, dag som natt. Prispressen och arbetstempot är högt.

Vi tillämpar det som kallas för hyggesfritt skogsbruk. Det innebär att man gör kalhyggen utan i stället väljer ut enskilda träd som man anser mogna för avverkning. För två år sedan bestämde vi oss för att avverka lite skog. Vi märkte ut träden men anlitade sedan ett skogsbolag. Och även om skogsbolaget gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar, så såg vi mycket tydligt att de stora maskinerna verkligen inte fungerar med det skogsbruk som vi vill bedriva. Körskadorna blir så stora att vi tvingades avbryta.

I år provar vi i stället en ny metod och anlitar en mycket duktig skogshuggare med motorsåg som också kör ut virket med en liten skogstraktor. Resultatet är naturvårdsmässigt fantastiskt och skadorna är i princip obefintliga. Det är bara en hake, ersättningen vi får från virket äts upp av ersättningen vi betalar skogshuggaren, trots att han är mycket snabb och effektiv. För oavsett hur snabb och skicklig han är, några 2000 träd per dag, det fäller han inte.

Det förs sällan några diskussioner utifrån de här ekonomiska förutsättningarna. I Naturskyddsföreningens rapport om läget i skogen tar man inte heller upp ekonomin. Man nämner inte med ett ord att en stor del av Sveriges rikedom och välfärd är byggd av billig skogsråvara. Vi har gjort precis samma sak som vi nu kritiserar länder som Indonesien och Malaysia för, vi har skövlat våra skogar och ersatt dem med plantage. I vårt fall handlar det om gran. För Indonesien och Malaysia är det förstås fråga om oljepalmen.

Jag delar också uppfattningen om det svenska skogsbruket måste förändras radikalt så att vi främjar den biologiska mångfalden, men miljörörelsen kan inte låtsas att ekonomin inte spelar roll. Det gör den alltid. Och vill man på allvar förändra skogsbruket, måste man också förändra de ekonomiska förutsättningarna. Billig skogsråvara och billig jordbruksråvara har hittills varit viktiga förutsättningar för vårt överflöd. Om vi ändrar på detta, så kommer det att innebära stora förändringar av vårt samhälle, det behöver inte vara ett sämre samhälle, men det kommer vara annorlunda.

Att föra den typen av resonemang är naturligtvis lite jobbigare än att skälla på skogsbolagen och skogsägarna, men det är nödvändigt om man verkligen vill åstadkomma en förändring av hur skogarna sköts.

Det är kanske nu det börjar?
 Det är kanske nu det börjar? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva. Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder. Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande ”animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje – det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas – Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?

Ko på vägen
 Ko på vägen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det står en ko och betar lugnt i den grönskande refugen, samtidigt som bilarna dånar förbi på ömse sidor på den nya motorvägen mellan Delhi och Mumbai.

Hon är inte ensam, det är fler kor som har kommit på samma idé för i Indien och i delstaten Gujarat som vi kör igenom, måste en ko vara ett födgeni. Det är nämligen ont om mark och därmed också ont om mat för korna. Och även om den indiska mjölkproduktionen genomgår en strukturrationalisering precis som i den övriga världen, är det ändå fortfarande så att de flesta mjölkbönder bara har en eller två kor/ bufflar och oftast väldigt lite eller ingen mark alls.

Småbönder utan mark tvingas i stället ofta köpa färdigt foder av restprodukter från åkrarna, eller så betalar de för att få slå lite gräs hos grannen. Men finns inte ens de pengarna handlar det om att hitta gräs, åkerstubb eller löv som är gratis. Eller så släpper man helt enkelt ut kon och låter henne hitta sin mat själv under dagen. Det kan bli en sophög, lite dikesbetning eller så vill någon göra en god andlig gärning och ger kon lite mat. Det har sina poänger med att vara en helig ko.

Men kon på den grönskande refugen har givetvis gjort en riktig fullträff.

Indien är världens största mjölkproducent och nu skruvar man upp farten ytterligare ett snäpp, precis som den nya motorvägen har fått bilarna att höja hastigheten rejält. Om tio är det tänkt att Indien nästan ska ha fördubblat sin mjölkproduktion och Gujarat, som är en av de riktigt stora mjölkstaterna, väntas stå för en stor del av mjölkfloden. Besättningarna växer, de marklösa bönderna kommer tvingas sluta. Här i Gujarat har också de traditionella koraserna blivit allt färre. I stället har den indiska kon korsats med antingen Holstein eller Jesey, koraser som mjölkar mera, men som är betydligt känsligare mot sjukdomar, det tropiska klimatet och som kräver mer och bättre foder, från mark som inte finns.

Bilisterna på motorvägen verkar uppenbarligen njuta av den nya motorvägen och möjligheten till höga hastigheter. Trafikreglerna kommer dock i andra hand. Kan man inte köra om på rätt sida, gör man det på fel sida. Slalomåkning är vad som gäller, men korna aktar man sig för att köra på.

Nu återstår att se om den indiska mjölkproduktionen och bönderna blir lika fartblinda som bilisterna. Kossan gillar i alla fall motorvägen. Där finns ju fullt med mat att äta.

(Resan till Indien ingår i arbetet med Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

  • 1
  • 2