Oatly

They are only in it for the money
They are only in it for the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oatlys förlust i marknadsdomstolen fick skadeglädjens vågor att gå höga i lantbrukspressen under den gångna veckan. Och det är inte utan att man kan förstå det. Efter att Svensk Mjölk har fått så mycket spott och spe, bland annat av undertecknad, för att man drog Oatly inför skranket, så måste segern smakat extra gott.

Fortfarande kan man dock fundera på vem som är den egentliga “vinnaren”. Enligt uppgift har Oatlys omsättning ökat med 45 miljoner under tiden som processen har pågått. Hela debaclet har inneburit en massa gratisreklam för företaget som gång på gång kunnat trumma in bilden av den lilla uppstickaren som får på pälsen av betongmaffian i form av “Mjölkindustrin”. Smart jobbat alltså.

Oatly gjorde inte enbart det gamla vanliga övertrampet i marknadsföringssammanhang, nämligen att framställa sina produkter som bättre än vad de egentligen är, utan dessutom tog man till ett lite nytt grepp. Man pratade skit om andra företags produkter, i det här fallet mejerivaror. Givetvis kunde inte marknadsdomstolen säga ja och amen till det, lika lite som man kunde svälja de olika hälsopåståenden som Oatly frikostigt strösslat runt sig.

Vad är det då som har drivit Oatly att gå över gränsen? Är det för att man är lite rock´n roll, vill göra världen till en bättre plats och rädda mänskligheten? Givetvis är det inte så, även fast man själv hävdar just detta. Bland annat genom att påstå att utslaget i marknadsdomstolen är “en förlust för mänskligheten”. Det här är ett företag som vill bredda sin kundgrupp, som insett att det kanske måste till lite mer pigg och radikal marknadsföring om man ska få fler att välja havre i stället för mjölk. Men uppenbarligen gick man lite för långt.

Personligen tycker jag också att företagets reaktioner på beslutet passerade en skämskudde-gräns. Det var redan tidigare rätt fånigt att detta havreföretag låtsades vara mer straight edge än en nyfrälst Umeåvegan när man sa sig inte ha något med djurhållning att göra. De påståendena har man kommit undan med genom att alltför många inte vet hur intimt förknippade som djurhållning och växtodling är. För även Oatlys havre gödslas av stallgödsel (i alla fall den ekologiska) och även Oatlys restprodukter blir djurfoder efter tillverkningen av havreprodukter, vilket gäller många av de vegetabilier som odlas. Kli från sädesslag, oljekaka från raps, soja, palmolja och solros, drank från etanol gjord på spannmål, drav från öltillverkningen – det är bara några exempel på restprodukter från våra växter som blir djurfoder. Det är inte bara resurs-smart att utvinna vegetabilier och djurfoder ur samma växt, för företagen själva, även Oatly, så är det en ekonomisk nödvändighet för att få kalkylen att gå ihop. Men detta låtsas inte Oatlys om. Inte heller låtsas man om att man faktiskt kommer från mejeriindustrin, rättare sagt från Skånemejerier och till och med har en tidigare VD med i styrelsen. Men riktigt tramsigt blir det när företaget börjar upprört ropa om “yttrandefrihet” efter marknadsdomstolens utslag. Men kom igen, det är ju reklam vi pratar om och inget annat!

Samtidigt går det inte att komma i från att man känner igen tongångarna från mejeriernas marknadsföring under historien och detta måste svida lite extra för mejerierna. Under flera decennier, under en lång period även med statens hjälp, la man ut formligen en bombmatta av kommunikation kring mjölkens oerhörda förträfflighet. Och även mejerierna har ägnat sig åt att svartmåla andras produkter, återigen med statens goda minne och support. Då handlade det om kaffe som man ville ersätta med den mer påstått hälsosamma mjölken. Detta var dock på 1930-talet, för nästan hundra år sedan alltså, men ändå.

Kan man lära sig något om detta? Tja, oavsett vilket århundrade vi befinner oss i och oavsett hur mycket reklamen handlar om hälsa, benstyrka, planetens överlevnad, klimatet eller vad som råkar vara modernt just då, så handlar det främst om en enda sak – att sälja sin produkt och tjäna pengar.

 

I fel sällskap
I fel sällskap 150 150 Ann-Helen von Bremen

Delar av miljörörelsen går ovetandes industrijordbrukets ärenden när man målar ut kossan som klimatets värsta fiende och förespråkar intensivt uppfödda animalier eller enbart vegetarisk kost. Men den vägen leder inte till någon hållbar matproduktion.

Musikfestivalen Way Out West , som startar i dag, serverar inte kött och med årets sponsor, Oatly, åkte också mjölken ut. Allt för att rädda miljön och klimatet. Liknande tankar har Stockholms stad som under försommaren lanserade sin klimatkokbok som är tänkt att inspirera stockholmarna. Av klimatskäl innehåller den inte ett enda recept som innehåller nötkött. Däremot finns gris, kyckling och insekter – vår just nu mest överhypade råvara – representerade. I våras föreslog Naturskydds­föreningen en köttskatt där en viss procentsats skulle läggas på kött från olika djurslag, oavsett hur djuren fötts upp. Även där hamnade nötköttet i ett sämre läge än fläsk och kyckling. Visserligen fick det lägre prispåslag än kycklingen, men eftersom nötkött redan är så mycket dyrare, blir en prisökning på det mer kännbar.

Att snabbt producerat kött innebär mindre utsläpp av växthusgaser är ett argument som fått stort genomslag. En förklaring till resonemanget är att det passar den intensiva köttindustrin som hand i handske. Icke-ekologiskt uppfödd kyckling och gris är just detta – industriprodukter utan någon som helst koppling till landskapet. Djuren tillbringar sina liv inlåsta i stallar, ätandes spannmål och andra vegetabilier som kan vara odlade någon helt annanstans. Ivrigt stärkta av klimatargumentet argumenterar också industrin för att det är dags för korna att gå samma väg – ”stäng in dem och föd upp dem så fort som möjligt på enbart spannmål och soja!” Vi har redan en viss sådan uppfödning av ungtjurar i Sverige. Det nu så omhuldade amerikanska köttet som säljs på krog och i butik, kommer för det mesta från djur som fötts upp i trånga inhägnader, enbart på majs och soja. Det är givetvis en djuruppfödning som är ovärdig både människa och djur och som enbart förstärker de miljöproblem som ett allt mer specialiserat och industrialiserat jordbruk medför. Men se då halar man fram det dubiösa klimatargumentet!

Den andra anti-ko-linjen brukar handla om att vi bör äta grönsaker, enbart grönsaker. Och även om vi utan tvekan behöver öka vårt gröna intag, så leder även det resonemanget till ett icke hållbart jordbruk. Ett ekologiskt jordbruk behöver sina djur, och framför allt sina kor. Inte bara för gödselns skull utan också för att kornas traditionella mat, gräset eller vallen som det kallas, är oerhört viktig i växtföljden för att hålla ogräset i schack och ge näring till jorden. En stark orsak till användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel är just att jordbruket till stor del delats upp i djurgårdar och växtodlingsgårdar. Sverige är också ett land vars klimatmässiga förutsättningar handlar mycket om gräs, vilket gör stora delar av vår yta mer lämplig för betande djur än för odling av vegetabilier.
Självfallet behöver vi minska vår köttkonsumtion, men vi behöver börja i rätt ände och förändra sättet vi föder upp våra djur på. Att behandla djur med respekt kommer också märkas på prislappen och därmed radikalt påverka vår konsumtion. Och delar av miljörörelsen måste skaffa sig mer kunskap och inte låta sig luras så lätt av de som tjänar på djurfabrikernas framväxt.

 

Dumskallarnas sammansvärjning
Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.