Omvärlden

GMO-gubbarna i lådan
GMO-gubbarna i lådan 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Med jämna mellanrum dyker de upp, forskarna, docenterna och professorerna som propagerar för genteknikens frälsning och just nu verkar de vara i farten igen. I januari var det Sten Stymne, professor i växtförädling på Sveriges Lantbruksuniversitet som tiggde regeringen om mer anslag för forskning kring GMO-grödor. I senaste numret av tidningen Sans får pensionären och den före detta professorn och prorektorn på SLU, Torbjörn Fagerström, i en alltför lång debattartikel gång på gång upprepa samma budskap – gentekniken på jordbruksgrödor är helt och hållet ofarlig. Och själv har jag haft det tvivelaktiga nöjet att nyligen träffa på några av dem i en debatt hos UNT och Omvärlden. Anledingen var min artikel ”Kampen om fröet” i Omvärlden.

Nöjet var tvivelaktigt, därför att personerna i fråga mera ägnar sig åt tasksparkar än debatt, kanske i tron att deras akademiska titlar ger dem immunitet. Men låt oss strunta i budbäraren utan i stället titta på budskapet. Löftet från gentekniksivrarna är att vi ska få grödor som utrotar världssvälten en gång för alla. Det kan handla om supervete som står emot alla tänkbara sjukdomar eller ris som är så torktåligt att det kan odlas i öknen. Men det vi främst hittills har sett av det utlovade paradisiska gåvorna är grödor som är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller som har fått ett inbyggt gift som tar kål på vissa insekter. Tvärtemot det som många tror så ger sällan GMO grödorna nämnvärt högre skörd, utan deras fördel är att de kapar kostnader.

Det är inte särskilt imponerande, särskilt inte eftersom gentekniken numera får anses vara myndig efter ett par decennier på nacken. Dessutom har vi sett en rad nackdelar som resistenta ogräs, ökad användning av bekämpningsmedel, förlorad biologisk mångfald och framför allt – det viktigaste av allt – ett ohälsosamt maktövertag hos biokemiföretagen. Det finns all anledning att vara tacksam över Europas försiktiga hållning. Det här är kanske enda gången inom jordbruket som man på allvar har tillämpat försiktighetsprincipen, nämligen att varje GMO-gröda noga ska prövas och undersökas så att den inte skadar människa, djur eller miljö.

Frågan om gentekniken inom lantbruken handlar egentligen väldigt lite om själva tekniken, det är mera en maktfråga. Att välja genmodifierat och därmed patenterat utsäde är också en fortsättning på den väg som innebär att jordbruket gör sig allt mer beroende av inköpta insatsmedel i form av utsäde, energi, gödning, avelsmaterial, bekämpningsmedel, foder osv. En annan väg skulle ju kunna vara att utveckla ett mer självförsörjande jordbruk som inte skulle vara lika beroende av andra företag och kanske därför inte lika sårbart.

Vem ska ha makten över utsädet, fröerna? Vi vet att 75 procent av jordbrukets biologiska mångfald har försvunnit under 1900-talet och införandet av de genmodifierade grödorna har inneburit att mångfalden krympt ytterligare. De enorma resurser som läggs på GMO-forskning leder till att mindre resurser läggs på traditionell växtförädling och existerande sorter, särskilt de gamla som inte är patenterade, tillåts degenerera. I dag består Indiens bomullsfält till över 90 procent av genmodifierad bomull, ett land som alldeles nyligen hade hundratals sorter.

Maktfrågan drabbar alla, både de som väljer att odla exempelvis GMO-grödor och de som inte gör det. Den lantbrukare som odlar GMO-majs blir inte bara beroende av utsädesföretaget utan också av att kunna hantera en mix av olika bekämpningsmedel för att inte få resistenta ogräs. En GMO-grödas inträde på åkern minskar också genast de omgivande böndernas valfrihet. De tvingas i stället att så sitt vanliga utsäde betydligt senare på säsongen för att inte grannens GMO-grödor ska korspollinera sig, tvingas därmed också skörda senare och får följaktligen en sämre skörd. Den ”alternative” löper förstås också alltid risk för att det kommer in GMO-grödor på fältet ändå och det är givetvis en katastrof för en bonde som väljer att odla och sälja sin majs eller sin soja som GMO-fri. Och vi ser i förlängningen att de som vill köpa GMO-fritt får betala extra, inte för produkten i sig, men för att hålla isär den.

Med gentekniken blir det inte så mycket valfrihet kvar. Det är en odlingsideologi som hade passat utmärkt i en stalinistisk femårsplan, men som ironiskt nog har sitt ursprung i marknadsdyrkande landet i väster. Historien borde ha lärt oss att vara skeptiska till de som pekar med hela handen och påstår att de hittat Den Enda Vägen.

Kampen om fröet
Kampen om fröet 150 150 Ann-Helen von Bremen

.<br />
Foto: Pep Bonet/NOOR

Ur senaste numret av Omvärlden

Foto: Pep Bonet/NOOR

Reportage

Kampen om fröet

Publicerad: den 29 november 2013

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser.

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.

Texten är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2013. Prenumerera här

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Det stora experimentet
Det stora experimentet 150 150 Ann-Helen von Bremen
Reportage ur senaste numret av Omvärlden

Millenniebyarna – det stora experimentet

Publicerad: den 20 maj 2013

Millenniebyarna<br /><br /><br />
Foto: Gunnar Rundgren och och Ann-Helen Meyer von Bremen

Millenniebyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

 

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med oss. Om två, tre år ska de kinesiska arbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för tyska Östafrika i början av 1900-talet.

 

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtsiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

 

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad.

 

Mbola är en av Afrikas 14 millenniumbyar – eller snarare kluster av flera byar – som ingår i ett tioårigt prestigefyllt projekt som startats av Jeffrey Sachs, en av dem som föreslog och formulerade FN:s millenniemål. Byarna skulle visa att det går att uppnå FN:s millenniemål. Millenniebyar finns i tio länder i Afrika och omfattar enligt projektet en halv miljon människor.

 

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är millenniebyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Millenniebyarna<br />
Foto: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen

Det låter för bra för att vara sant – och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är imponerande, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.

 

– Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

Läs hela reportaget om millenniebyarna i OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

 

FN:s Millenniemål:

  • Halvera jordens fattigdom och hunger.
  • Alla barn ska gå i grundskola.
  • Öka jämställdheten mellan män och kvinnor.
  • Minska barnadödligheten.
  • Förbättra mödrahälsan.
  • Stoppa spridningen av hiv och aids.
  • Säkra en hållbar utveckling.
  • Öka samarbetet kring handel och bistånd.

De flesta millenniemålen kommer inte uppfyllas till 2015. Fortfarande är cirka en miljard människor hungriga, en siffra som har varit rätt konstant under många år. Fattigdomen tros kunna halveras till 2015, men det är ett antagande som rymmer mer förhoppning än säkerhet.

Mödrahälsan har förbättrats och barnadödligheten har minskat, men alla barn går fortfarande inte i grundskola, spridningen av hiv och aids pågår och någon hållbar utveckling kan man inte tala om.

Ökad jämställdhet och ökat samarbete kring handel och bistånd kan heller inte påstås vara uppfyllt.

 

Mbola, Tanzania

  • 15 byar på en yta av 130 000 hektar, vilket motsvarar Robertsfors kommun.
  • Cirka 40 000 invånare.
  • Cirka 6000 gårdar, varav 1800 ingår i jordbruksdelen av millenniebyprojektet, men många fler invånare får del av de övriga inslagen, som hälsovård, utbildning och vatten.
  • Främsta grödorna är majs, tobak, jordnötter, durra, bönor, kassava (maniok), sötpotatis och ris.

 

MillenniebyprojektetMillenniebyarna är ett tioårigt projekt som pågår fram till 2015 och vars mål är att uppfylla millenniemålen. De utvalda byarna, eller snarare kluster av byar, är 14 stycken och finns i tio länder i Afrika: Etiopien, Ghana, Kenya, Malawi, Mali, Nigeria, Rwanda, Senegal, Tanzania och Uganda. Enligt projektet omfattas en halv miljon människor.Bakom projektet finns ett antal FN-organ samt respektive lands lokala och nationella regeringar. Initiativtagare är Jeffrey Sachs på Earth Institute, Columbiauniversitet. Han var djupt involverad i att ta fram FN:s millenniemål och leder nu byprojektet.